Kategoriarkiv: boktips

Nya handväskan

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Boktips

Nu har jag läst en väldigt inspirerande, lärorik och intressant bok!

Från Island kom Hildur Hakonardottir. Från Shetlandsöarna kom Elizabeth Johnston. Och från Norge kom Marta Klove Juhl. (Ber om ursäkt för att jag inte fixar de specifika bokstäverna…) Dessa tre visa och textilkunniga kvinnor möttes på museet i Hordaland utanför Bergen i Norge för rätt många år sedan, i akt och mening att undersöka den varptyngda vävstolen i alla aspekter. Det blev många möten och experiment, rotande i arkiv av olika slag, genomgång av arkeologiska skrifter, intervjuer och bokläsande, ännu mer experimenterande och möten, och till slut blev det denna redovisning av det nuvarande kunskapläget.

Boken innehåller redogörelser för vad som vävts på den varptyngda vävstolen på Island, på Shetlandsöarna och i Norge. Det tidsmässiga spannet sträcker sig från bronsålder till nutid. Där finns t ex mycket om vadmalsproduktionen på Island som jag tacksamt tar till mig. En stor del av boken är en ren handbok om hur man sätter upp en väv och väver, dessutom med fler än ett skaft. Uppsättningen är annorlunda än den som visas i Ellinor Sydbergs häfte. Bättre eller sämre kan jag inte yttra mig om – än. Här visas bilder en mängd färggranna vackra vävar ur den norska traditionen. Det finns också flera bidrag av andra författare som skrivit om olika experiment, som att väva plockad dubbelväv i ett hus med enbart belysning från ett vindöga eller att bereda vadmal i havet med hjälp av vågor och tidvatten, och annat. Ett intressant kapitel skrivet av redaktören Atle Ove Martinussen handlar om hur handlingsburen kunskap överförs, den kunskap som man inte kan läsa sig till. Det är alldeles för mycket bra saker i boken för att jag ska kunna redogöra för allt det i korthet här.

Jag fick tips om boken via en sida på facebook, Historiska textilier. Nästan omedelbart skickade jag iväg ett mejl till Museumssentret i Hordaland och frågade om jag kunde få köpa den. Efter ett vänligt svar och ett enkelt överförande av pengar via bank tog det knappt en vecka innan jag hade den i min hand. Den är föralldel ganska dyr, och portet var ganska saftigt det också, men ibland måste man bara ha.

Alltså:
The Warp-Weighted Loom av Hildur Hakonardottir, Elizabeth Johnston, Marta Klova Juhl
ISBN 978-82-7959-219-8
Förlag Skald 2016

Japansk indigo, sen färgning

Nu har kylan varit här och nypt i bladen på mina små buskar av japansk indigo. Jag har tagit skott och jag har grävt upp och tagit in plantor, så hoppet står till nästa sommar. Men jag fick ett tips av Kaili Maide, trädgårdsmästare på Bergianska och dessutom hängiven växtfärgare, som jag provade.

Man plockar bladen och kör dom i matberedaren, gör som en pesto men med andra blad. Det är jätteviktigt att det här bladet blir kallt. Man kan gärna låta några isbitar gå med i krossen. Mina blad var som sagt redan angripna av frosten, och det ska dom inte vara. Det är dom som ligger bredvid.

Sen tog jag en sidensjal som jag råkade ha hemma och lade ner den i några minuter, utan några förväntningar alls, eftersom bladen var så dåliga. Och det blev faktiskt en blek men fin färg!

Vill man ha starkare färg får man doppa igen, men det kan inte bli förrän nästa sommar dårå, eftersom badet bara räcker till ett dopp. Annars vore det nog fint att göra några bankade bladavtryck på det här, eller hur? Nästa sommar.

Mer om den här metoden kan man läsa i Kerstin Neumüller/Douglas Luhankos fina handbok om Indigo färgning & projekt. Den som fick publishingpriset, helt välförtjänt, nyss.

Om färger och svampar och papper

Strax före jul kom det ut en ny bok med ännu mer information om vad man kan använda svamp till. 


Boken heter som synes Pigment & papper av svamp och är skriven av Liza Johansson. Hon är svampkonsulent och konstnär vid sidan av sitt arbete som laboratorieassistent, om jag förstått saken rätt. Här redovisar Liza Johansson sina försök med att utvinna färgpigment ur svampar, och dessutom försöken med att omvandla vissa svampar till papper. Svamparnas värld är stor och till många delar ännu helt okänd, vilket väl beror på att så mycket av deras verksamhet sker i det fördolda, under markytan. Det som vi människor ser ute i markerna är ju enbart deras tillfälliga fruktkroppar. Under våra fötter arbetar svampens mycelier med hemlighetsfulla processer, omvandligar av ämnen till näring för dem och utvidgning av territorierna.  

Färgning av garn berörs enbart i förbigående, och det finns ju annan litteratur som tar upp det ämnet. I första delen av boken visas, förutom bilder på de svampar som använts, flera metoder för att utvinna färgpigment ur svampen. Det visas också många exempel på hur pigmenten används och vilka härdigheter de har. Andra delen koncentrerar sig på de svampar, främst tickor, som kan användas till att göra papper av. Allt redovisas med många fina bilder, tydliga anvisningar och recept, så det är bara att sätta igång. 

Hela boken genomsyras av upptäckarglädje och entusiasm. Man riktigt känna hur skogen doftar och riset prasslar när man böjer sig ner och gör sina fynd. Även de konstnärliga resultat som visas gör klart för läsaren att det finns en stor utvecklingspotential hos dessa organismer, som ju faktiskt är varken växter eller djur. Boken finns att köpa hos Adlibris, Bokus, CDON eller förlaget Vulkan. Och ja, jag rekommenderar den.