Kategoriarkiv: återvinning

Nya handväskan

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Sitta bredvid

Prova att klicka upp bilderna i storlek!

Ibland är det jag som kör bilen, men oftast är det mannen. Ibland sitter jag och bara tittar på vårt fantastiska Sverige, ibland känner jag lite större verksamhetslust. Då kan det bli sådana här resultat.

Muddar med tummar enligt ett mönster gjort av Eva-Lotta Staffas, som jag fått genom Sticka! ett antal år sedan. Lätt att förstå, bara att sticka på. Jag använde ett garn jag köpte i Mariehamn i våras, färgat av Gunborg Skogberg/Svalan, ett superwash-garn. Det var länge sedan jag stickade med ett sånt, det var väldigt halt men mjukt förstås. Det är tur att jag har små händer, för stickfastheten blev lägre än i originalmönstret, och därmed vantarna mindre. Och nu har jag en dryg härva kvar att göra nåt med, en mössa kanske?

Den röda skålen till vänster gick också bra att hålla på med som bredvidsittande. Den består av en kärna av snodda mattrasor, som jag virat andra mattrasor om och sedan sytt ihop med bomullsgarn. Det är en teknik som jag lärt mig i slöjdföreningen i Stockholm. Den mindre skålen är gjord efter samma princip, men där består kärnan av ett sisalsnöre. Den har jag dock sytt ihop på maskin, så den är inte tillverkad under bilfärd. Den lilla virkade plattan är ett test inför en eventuell större matta, bestående av övervirkade trasor. Kanske det får bli en pannlapp. Kanske jag börjar på något helt annat.

Vävutställning i Leksands kulturhus

Ja. Hej. Det var ett tag sen. Det har varit födelsedagar och trädgårdsjobb och styrelsejobb – men nu så…. och ett extralångt inlägg med många bilder blir det som kompensation. 

I Leksands kulturhus – inte alltför långt placerat från sommarstugan – hänger just nu en utställning som heter: Brâsvôd, umbreda å slârvkalas. Det är väl bäst att jag översätter: brasved, underlakan och ”kafferep-med-matt-trasklippning”. Det senare är en företeelse jag varit med om flera gånger, både som barn och vuxen. När kvinna fått ihop tillräckligt mycket kläder som är avsedda till matt-trasor, bjuder man in ett antal andra kvinnor hem till traskalas. Det vill säga: de inbjudna tar med sin bästa trasklipparsax och kommer och hjälper till med klippningen. I utbyte blir det kaffe med dopp/smörgås. Jag minns när mors kök fylldes med tanter som pratade och pratade och pratade. Jadå, dom klippte också, och drack kaffe. Särskilt en kommentar sitter som smäck i mitt minne. ”Oj vad mycket fina trasor du har, Hilda!” sa en. ”Ja, det blir så när man har många flickor.” sa en annan. Jag har ju två systrar och ingen bror. 

Hursomhelst, i Leksand bjöd man in kommuninvånarna till en utställning som skulle ha hemslöjd som tema och dessutom visa på den handens kunskap som ännu finns ute i alla byarna. De som ville det fick ett vedträ med sig hem. De som ville väva samlades på Kulturhuset till traskalas med föreläsning och klippning av slarvor, som det heter på mål. Slarva är alltså inte en nervärderande beteckning. Halsduk på svenska heter halstrasa på flera daladialekter. 

Och man fick ihop en fantastisk utställning som nu visas fram till 22/4. Fast man måste ju ta sig till Leksand förstås. Det är inte möjligt för mig att visa allt, så det blir ett mycket subjektivt urval. Ingen katalog fanns att ta hem, så det går inte alltid att ange mästarna bakom verken. 

Lekmatta till en bebis. 


Till höger en gammal matta med en nygjord kopia. 



Glansen i halmstråna! 






Och så kan man ju använda trasor till konstverk. 



Alla träföremål visades i glasmontrar, vilket ju gör det betydligt svårare att ta bilder, men några exempel ska ni få. 




Många fina träskedar fanns det förstås, men endast en med denna redovisning av materialanvändningen. Ni får försöka stå ut med de speglande lamporna…


På Kulturhusets hemsida kan man läsa mer om utställningen. 

Kurs i återbruksslöjd

För några veckor sedan deltog jag i en kurs i återbruksslöjd, ordnad av Stockholms läns hemslöjdsförening. Det var många olika tekniker som hade förberetts av kursledarna, men jag liksom de flesta andra fastnade för att göra korgar. Det första jag började med var en korg av elkabel och ståltråd. 

  
Det är den svarta glesa som står längst fram till höger. Jag blev inte helnöjd med den, men nu vet jag åtminstone hur jag ska göra en bättre. Mer om sådana korgar ser du här. 

  
När den var klar började jag med en skål med nylonrep till kärna, lindad med trasor och sedan hopsydd i varv på varv. Flera påbörjade sådana ses här. Den modellen kommer från Malena Skotes bok Skapa med tyg. Jag blev inte färdig med min den dagen utan det blev hemläxa, men den skålen är jag riktigt nöjd med. 

  
Det är den rödrosa skålen baktill i bild, med 5 m rep i kärnan. Lite annorlunda än Malena Skote har jag gjort, för jag tyckte det kändes bekvämare att sy med en grov trubbig nål i stället för att virka som hon föreslår. Framför ligger ett rep av mattrasor, slaget med hjälp av en kamrat och en borrmaskin. Jag tyckte det kändes mera återbruk att använda trasor. Nu har jag ungefär 10 meter matt-traserep med c:a 10 mm diameter att använda till en ny korg. Den kommer på bild så småningom. Det här är en teknik som går bra att kombinera med tv-tittande och konversation av olika slag, har jag märkt.