Färga med blå bresilja

Abstract in English below.

Tidigare har jag berättat att jag fått ”ärva” växtfärgningsmaterial av en vän, vars mamma hade avlidit. Material som daterade sig till – ja, lite oklart faktiskt – men jag tippar den förra växtfärgningsboomen på 1970-80-talet. Där fanns bl a en påse med finmalen blå bresilja. Det såg ut som ett rödbrunt pulver, 200 gr. Det kändes lite osäkert om det fortfarande skulle ge färg. Men det finns ju bara ett sätt att ta reda på det, eller hur?

Sä jag gjorde ett kok med alunbetade ullgarner, 2 x 2 hg och några olika småhärvor av redgarn. Blå bresilja ska ju ge blått, men det första koket med två härvor blev nästan svart, särskilt redgarnet, en liten härva som ligger ovanpå den stora härvan. Ullgarnet är vanligt gammalt svenskspunnet ullgarn från ett loppisfynd, och redgarnet är ett urgammalt fynd, knappast svenskspunnet, troligen merino i en mycket fin kvalite. Det första koket gav alltså ett nästan svart garn, men jag hade ett himla sjå att skölja och tvätta bort färgpulver. Det bara rasade ur garnet.

Men badet såg ändå potent ut, så jag gjorde ett kok till till. Och det blev som stor härva nr två, som också har en liten redgarnhärva liggande ovanpå sig. Väldigt mörkt blått där också, mörkare än jag väntat mig. Till höger om denna storhärva ligger en liten härva silkegarn och en redgarnhärva med rabarberbetning, som är färgade i första badet. Det blev ingen särskild effekt av rabarberbetningen, men nu vet jag det. Jag tror faktiskt färgbadet skulle ha räckt till ett kok till, men nu hade jag inget mer betat garn.

Det var dessvärre inte bästa ljuset att fota garnerna i, men jag hoppas det syns bättre om du klickar upp bilderna i storlek. Garnerna ser något mörkare ut på bilden än i verkligheten.

Blå bresilja (det finns/fanns röd och gul också) kommer från barken från ett träd som växer i Sydamerika. Det köptes stora mängder av det tidigare och användes som ett enklare alternativ till vejde och indigo, eftersom det är mindre komplicerat att färga med. Och det är källan till landsnamnet Brasilien. Den röda och gula bresiljan kommer från andra växter men också de från Sydamerika. Blå bresilja har inte lika bra härdighet som vejde/indigo, så jag lindade litet garn runt papper och lade på terassen för att testa. Nu var väl inte denna gråa oktober/novembermånad det optimala testtillfället, men här är en bild. Ingen skillnad just när det gäller bresiljan trots mer än en månad utomhus. Jag får ta och lägga ut den igen när solen kommit åter.


Jag ska istället berätta lite om den småhärva som ligger längst till höger på härvbilden och på testremsan. Den är färgad med amerikanskt kermesbär, som jag odlat själv. Alunbetade småhärvor fick ligga tillsammans med bär i en plastlåda ovanpå varmvattenberedaren. Efter en vecka hade det börjat jäsa och mögla, så då sköljde jag det. Det blev en fin mörklila färg. Men som synes både på småhärvan och på testremsan är det riktigt dålig härdighet. Inget att satsa på alltså.

From a friend I had a gift of dyeing material, connected to his mother that passed away some time ago. She used to dye her own stuff back in the 1970-80’s. Among it was a bag containing logwood, processed to a fine brown powder. I couldn’t be sure this was still useable, but there’s only one way to find out, isn’t? The bag contained 200 gr and I used it all. First bath I dyed 200 gr wollen yarn, the second bath too, plus in both cases a few of my small sample skeins. All of the yarns mordanted with alum. I was a bit surprised to get these dark colours with an dyeing agent that old, and also surprised that the colours were so lightfast. Although the light test was made in the darkest of weeks in Sweden, so it might be different in summer. The sample skein and test yarn at the farthest right is dyed with kermes berries, which proved not to be lightfast at all.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *