Månadsarkiv: april 2014

Ännnu ett föredrag

I tisdags kämpade jag mig trots snöregn och sammanbrott i busstrafiken ut till Bergianska trädgården för att höra ett föredrag. Jag var minsann inte den enda tanten/damen/tjejen (välj det som passar), det var fullsatt i kafeväxthuset. Det var det sista i den föredragsserie som är knuten till utställningen: Livets trådar. Det var Kaili Maide, trädgårdsmästare och textil hantverkare som berättade om ”Växtfärger på växtfibrer”. Entusiastiskt berättade hon om hur började med textilt hantverk redan som liten flicka, hur hon så småningom kom till Sverige från Estland och fick arbete på Bergianska, och hur hon där kom i kontakt med andra fibrer och med växter som kan ge färg. Det första färgkoket gjordes 2011 och fram tills nu har det blivit 300 prover! Det mesta var uppdukat på bordet, tillsammans med redskap och slutliga alster, och ledsagat av massor av bilder blev det ett mycket trevligt föredrag med många dyk ner på olika aspekter av ämnet. Tyvärr var inte kameran med denna gång heller… Dessa bilder är tagna med mobilen.

20140410-210126.jpg

Den här bilden visar hur det kan bli när man bankar på en pensé. Först måste man lägga den på t.ex. en servett, med ansiktet neråt, och ett tyg över. Sen bankar man på ordentligt tills växtsaften gått över i papperet/tyget. Inte så ljushärdigt förstås men en trevlig tillfällighetskonst, och verkligen något att låta barn få prova på!

20140410-210545.jpg

Nästa bild har en färgpilört i förgrunden, en växt som kan ge blå färg, och lite annat trevlig textil kreativ röra i bakgrunden. Bland andra saker jag minns är en liten slända, tillverkad av en trävirknål ungefär nummer 2 och tyngd av en stor träkula. Det blir förstås stödd spinning med en så lätt sak. Vi fick känna på fibrer av olika slag, bl.a. den som kommer från bankad svärmorstunga (bajonettlilja). Den ska alltså inte rötas. Och jag kommer att se min humle med nya ögon.
När det gäller färgning var det ”slow colour” som gällde, och värme som kom från solen, gräsklippshögen, komposten. Det kan bli upp till 70 grader inuti en stor hög med gräsklipp. Svaga alunbetor använde hon ibland, men ofta gjorde hon färgbadet utan, och lät det i stället ta lång tid, flera dygn.
Mycket, mycket mer visades och demonstrerades!

I sommar kommer det att finnas rabatter med tema färgväxter på Bergianska, och Kaili kommer att hålla i två visningar av dem. Den första blir tisdagen den 1 juli kl. 17:00 och den andra tisdagen den 12 augusti kl. 18:00. Avgift 50 kr. Nu på söndag är det sista dagen av utställningen, och då blir det lite extra show: förutom Kaili som spinner blir det frivolitetsknytning med Sibylle Herzer och korgflätning som visas av Zoltán Örhalmi.

Recension: Kvinnomöda och skaparglädje

20140404-104045.jpg

En bra sak med förkylning är att en får tid att läsa böcker. Nu har jag läst ut Ulla Oscarssons bok Kvinnomöda och skaparglädje Nedslag i Jämtlands och Härjedalens textilhistoria, och nu tänkte jag berätta lite om den.
Ulla Oscarsson hade huvudansvar för de textila samlingarna i Jämtlands läns museum Jamtli i många år, och det är de samlingarna som utgör grunden för boken. Det är en stor och tung bok, med påkostat utseende. Det stora formatet gör alla fina färgbilder rättvisa. Texterna utgår som oftast från en bild, kommenterar och förtydligar den. Många av texterna är dessutom direkta citat ur olika uppteckningar från de berörda landskapen, återgivna på dialekt. Det senare kan kanske upplevas som svårt av en del, men jag tycker det höjer autenticiteten avsevärt. Samma sak med alla äldre fotografier. Det finns en ordlista i slutet på boken, för den som stupar på ett eller annat utryck.

Texten handlar just om det ansvar kvinnorna hade för den textila produktionen i hemmen, och den kunskap som uppkom ur detta ansvar. En får inte intrycket att det var direkt fattigt i dessa landskap på den tid som skildras, men en förstår att marginalerna inte alltid var så stora. Vad som dessutom genomsyrade hushållet var att en inte skulle slösa. Det mesta kunde användas, och ofta både en och två gånger. De huvudsakliga grundmaterialen var ull och hampa, i någon mån lin. Ett uppslag visar andra spånadsämnen som getragg, kvinnohår, nöthår, hundhår, nässla, harull, ängsull, kosvanstagel, svinhår och svinborst samt hästtagel, med exempel på användningsområde.

Det är några saker jag tycker är särskilt intressanta. Ett kapitel handlar om tidsstudier på textilt arbete. En särk, basplagget av hampa med lång kjol och långa ärmar som alla kvinnor hade, vägde 9 hekto. Från sådd, genom beredning, spinning, vävning och sömnad tog det 95 timmar. En kjol med (köpt) bomullsvarp och ullinslag tog 42 timmar och ett förkläde 12. Om en kvinna satt och spann grovt garn på en spinnrock i en vecka, kunde hon få ihop 12 600 till 1400 meter garn, dvs tre till fyra kilo. För detta fick hon år 1770 3 daler kopparmynt, motsvarande 77 kr i 2009 års penningvärde. Yrkesväverskan Brita Wikman berättade på 1980-talet hur snabbt hon måste väva för att få lönsamhet: 1 meter vadmal på 3 timmar och 1 meter linnelärft på en dryg timme. En duktig stickerska stickade en lång strumpa på en dag.

Ett kapitel handlar om de allra äldsta textilierna som finns på museet, som dessutom står i världsklass. Vi känner ju alla till Överhogdalsbonaden och Marbymattan (som visserligen nu ingår i Historiska museets samling). Bonader som inte borde finnas, så gamla är de, med C14-dateringar från 1000- och 1100-tal. I boken visas bilder på ett flertal lika så gamla dubbelvävar, som också finns bevarade. Dessutom ett par medeltida dubbelsidiga vävnader och ett tryckt tyg, som inte är producerade i landskapet. De visar istället på hur handelsvägarna kunde slingra sig ända ner i centrala Europa.

Det lokala folkliga modet avhandlas på många sidor, med all rätt, för det visar också på handelsvägar och utländska influenser. Likheterna med norskt sätt att klä sig är slående. Däremot har inte funnits sådana geografiskt avgränsade dräkter som i t.ex. Dalarna. Det som nu kallas sockendräkter i Jämtland skapades på 1930-tal. Hur det gick till är en intressant historia, som återges i boken. Men det som fastnar mest i mitt sinne är uppteckningar gällande underkläder för kvinnor, om hur det grova tyget i särken skavde så att ‘lorten skavdes bort’, att det ansågs skamligt att ha underbyxor, och skildringar om hur man såg ”blodvägen” efter menstruerande kvinnor i snön. Samtidigt som jag verkligen beundrar det arbete dessa kvinnor utförde, blir jag oerhört tacksam över att jag inte levde då. ”Kvinnfolk hade aldrig byxa. Men mor min hade tjänt hos prästen i Delsbo och lärt av frua, att det int var bra för småunga att kuta med bar röv och mage. Så mö hade nån byxa, som var delad i två. Det fick mö int tal om för skolbarna, för det var skamligt”. (Mö betyder vi.)

Det finns mycket mer i den här boken att läsa, att förundras över och att glädjas åt. Att Ulla Oscarsson efter sin pensionering tagit sig tid att skriva ihop ett yrkeslivs kunskaper och erfarenheter är verkligen föredömligt. Läs den här boken!

Kvinnomöda och skaparglädje Nedslag i Jämtlands och Härjedalens textilhistoria av Ulla Oscarsson
Jamtli Förlag
ISBN 978-91-7542-269-5

Om japanska textilier

Igår kväll var jag till Bergianska trädgården och hörde en föreläsning om japanska textilier som Petra Holmberg, intendent på Östasiatiska museet, höll. Den ingick i den serie av föreläsningar som hålls med anledning av utställningen ”Livets trådar”. Det var fullsatt i växthuset. Nästa vecka på tisdag 8 april hålls den sista föreläsningen, som handlar om växtfärger på växtfibrer. Det är sista utställningsveckan också. Missa inte!

Jag hade glömt att ta med mig kameran, så den här anmälningen blir bildlös. Men Petra berättade om material, traditioner och begrepp från i huvudsak 1600 – 1868, den tidsperiod som brukar kallas Edo. Det var många olika växter som gav råmaterial till textilier: ramie, hampa, mullbärsträd, banan, blåregn, alm, arrowroot. Samlingsnamnet för dessa typer av fibrer på japanska är ‘asa’. Bomullen började odlas i stor skala på 1600-talet. De som använde plagg av dessa material var bönder, fiskare, hantverkare, kroppsarbetare, invånarna på den sydliga öarna runt Okinawa samt ainu-folket i norra Japan. De högre klasserna bar förstås siden. Hon berättade om den allmänna inställningen att man inte ska slösa utan ta tillvara och lappa, vilket går tillbaks på en buddistisk tanke, mottainai. För oss här i Sverige har ju detta manifesterat sig i broderitekniken sashiko. Den används inte bara för lagning, utan också till dekoration. Och brandmännen, som sågs som ‘coola killar’, hade jackor av bomull med sashikosöm på. Jackan var av bomull, och det låter ju inte särskilt brandsäkert, men den blöttes ordentligt först. Petra berättade också om olika dekorationstekniker och visade bilder med exempel. Dit hör då olika former av reservagefärgning, som går ut på att man skyddar tyget från färg. Hon nämnde shibori, där man skyddar tyget med t.ex. sömmar eller klampar, katazome där tyget skyddas med påmålad rispasta, kasuri där trådarna i varp och/eller inslag skyddas med omknytningar, katagumi som är en tryckmetod med genomsläppliga stenciler. Mycket mer berättade Petra om, och den här återgivningen blev väldigt rapsodisk. Men intressant var det, det kan jag lova!

Annars har jag nu vävt ner min vita schal med redgarnsvarp och alpackainslag, synat den och knutit fransar. Just nu ligger den i blöt och är svårfotad. Den är behaglig som den är, men den är ju tänkt för någon form av shiborizome. Frågan är bara vilken mönsterteknik jag ska välja, vecka, klampa eller sy? Och vilket färgämne? Jag har avocadoskal, lökskal och koschenill hemma. Eller ska jag gå ut och rota i komposten? Helt enkelt ta syrafärg? Svåra val!