Kategoriarkiv: shibori

En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)

Shiboriutställning på HV

Svenska Shiborisällskapet har haft utställning på Handarbetets Vänners galleri på djurgården i Stockholm. Nu är det ett par veckor sedan jag var dit, någon dag innan utställningen togs ner. Jag är glad att jag kom dit i alla fall. Jag tog en hel del foton, men det är ju svårt att fotografera på utställningar. Folk som ställer sig i vägen, skor och väskor som dyker upp på bilderna fast de inte syntes i kameran, lampor som inte går att undvika hur man än ställer sig osv. Här kommer ett urval av mina bilder med några personliga kommentarer.

Shibori är som ni vet en särskild typ av reservagefärgning. Det innebär att man med olika metoder hindrar färg från att fastna i tyget eller garnet. Man kan vrida, vika, linda om, sätta för olika träbitar osv. Det är ett japanskt namn, men tekniken har använts på flera håll i världen, och där fått andra namn.

Om man veckar tyget och klämmer fast det mellan fyrkantiga träbitar, får man fyrkantiga ofärgade ytor. Sedan kan man vecka och klämma tyget igen men med en gradvis förflyttning av veck och byte av färg. De olika färgerna samspelar på olika sätt med tyget och varandra och ger spännande övergångar mellan färgytorna. Ingela Friedner har använt tekniken för att bygga husliknande former.

Maya Kessler färgar trasor och garn och använder som inslag i vävarna. Jag blev fascinerad av metoden att göra liksom små randiga rör av tunnt tyg och använda det till inslag. Jag vånne jag vore ett litet kryp och fick ta skydd i ett sådant rör, varmt och mysigt. Och vackert.

Alldeles säker kan jag ju inte vara, men nog tycker jag det ser ut som om Elizabet Christiansson arbetat med det röda färgämnet krapp till detta verk. Skjortan har fått återanvända krage och manschetter, grenar har klätts med ny bark. Och de gamla jakttroféerna har ömsint fått färgglada nya svepningar. I bakgrunden kan vi också se Sara Casten Carlbergs skärmar med landskap.

Båda formen och ytan i Anita Swahns verk får mig att tänka på en fågelhamn. En örn med vida vingar och tät fjäderskrud.

Den här bearbetningen och formningen av tyget kan även användas när man vill bygga volymer och ytor utan färg. Former som sedan fixeras med hjälp av värme. Mia Idar gick en vinterpromenad och fick se hur isen frusit till ballerinakjolar runt vassens strån.

Tomas Robefelt för sin del vill återge det gröna färgskimret från skogens alla trän. Med lager på lager av tyger i olika färger och viktekniker skapas en skiftande yta, som varierar beroende på ljus och luftströmmar.

Mer om Svenska Shiborisällskapet får man veta här.

Fiber och färg på Frövifors pappersbruksmuseum

I lördags gjorde vi en utflykt, maken och jag, till Frövifors pappersbruksmuseum för att se denna sommars konstutställning, Fiber och färg. Dessutom tittade vi förstås på den gamla industrimiljön. Det ligger  ungefär 20 mils resa från Stockholm, en bit norr om Örebro.

Alla dessa tomma industribyggnader runtom i Sverige; vad bra det är att de utnyttjas till sådana här saker! Lite ruffa och rymliga lokaler med hög takhöjd, där konstnärerna kan bre ut sig ordentligt. Och som dessutom kan dra dit besökare till en kanske lite övergiven ort. Nu var väl just det har stället inte så övergivet, där det låg hukande under det nya högmoderna pappersbruket, BillerudKorsnäs, som producerar otroliga mängder kartongpapp hela tiden dygnet runt. Fast där fick vi inte gå in.

Man vill förstås gärna knyta an till papper eller åtminstone fibrer i sina utställningar, och i år var det dessutom färg med i temat. 8 inbjudna konstnärer visade olika tolkningar av rubriken. Utställningen står ända till 31 augusti, så det är gott om tid att ta sig dit och titta. Öppet tisdag-lördag 11-17. Det finns ett litet kafé med rolig miljö att sitta i, men sortimentet var inte så stort får jag väl säga. Då var museibutiken roligare.

Utställningen börjar i samma rum som kafét. Där hängde 8 vävar av pappersgarn, passande nog, tillverkade av Kajsa Forsberg. Jag tycker nog det var lite synd att de inte var bättre monterade så de hängde rakt, men vad vet jag? Kanske de böjda kanterna var konstnärens avsikt?

Mot andra väggen hängde Erik Torstenssons stora verk till hans mormors minne, Mormor hänger tvätten. Flera tyglängder från golv till tak med experimentell färgning. De hängde framför några fönster, och det genomsilande ljuset kanske förtog en del av tydligheten i mönstren. Eller så var det en önskad effekt.


Närbild som visar det intrikata mönstret.

Utställningen fortsätter sedan en trappa upp.

Kathie Petterson arbetar med pappersmassa (och andra material också) som hon på olika sätt gjuter i formar. Det stora hängande verket består av flera mindre hopknutna ark.

Camilla C Hickman visar indigofärgade vävar i shibori-teknik. Hon fick ett arbetsstipendium för ett par år sedan och kunde besöka en textilkonstnär i Japan, för att få arbeta i hans atelje. Det arbetet resulterade i en film, som också visas. Vävarna är gjorda i en skir gallerteknik. Här tyckte jag ologiskt nog att den böjda linjen skapad av upphängningen höjde intresset…


Detalj av väven till höger

Elisabet Jansson hade grävt djup i lapplådan och gjort finurliga väskor och  rep av det hon hittat, av egenfärgade och andra tyger. De var inspirerade av japanska traditioner i sammanfogning och utförande.

Lena Hellström hade sytt, vridit ihop och färgat långa tyglängder i shiboriteknik, även hon. Det är verkligen ett fascinerande uttryck man får på tygerna! Och överraskningen över resultatet, även om man planerar noga!

Mia Olsson arbetar med grova fibrer som kokos och sisal, som hon färgar och sammanfogar. Det märkligaste med det här verket för mig var att kameran såg andra färger än mina ögon! Kanske dags för mig att gå till optikern?

Lisa Brunnegård arbetar också med vikning och färgning men i ett annat material, tunnt papper. Flera ark har sammanfogats till ett större verk. För min del är jag helt förundrad över det intryck/avtryck/uttryck ett litet gem kan ge!

Jaha, det här blev ett långt inlägg och då har jag ändå inte fått med allt det andra jag sett, som alla de andra verken, det gamla pappersbruket, ölburksutställningen, de japanska förpackningarna och själva miljön. Det blir bara för er att åka dit helt enkelt.

Länk till museet: http://Www.froviforsmuseet.com

Vävutställning 

På Länsmansgården i Åkersberga är det utställning, och det är Linnea Blomberg som ställer ut vävar. Det var vernissage i lördags, den 11, och då hade jag inte möjlighet att vara där. Men jag tog kameran med mig på en utflykt i söndags. Utställningen står till 5 mars, men det är bara öppet på lördag och söndag. Det finns mycket annat att titta på där också och ett fint fik. Länk här.


Konsthallen är inte så stor, men timmerväggarna ger en ombonad och trivsam stämning. Det blev knepigt att fotografera när det starka solljuset slog in genom fönstren. Linneas vävar har inslag av bomull, silke, papper m.m. på en varp av lin och ull. Temaordet är reflexion: ljuset som reflekteras i vävarna, skuggorna som ger djup, Linneas reflektioner när hon väver, rundgången mellan hand och tanke. 


Under några av vävarna ligger mjukt formade speglar. De reflekterar ljuset och ger annorlunda synvinklar på vävarna; dessutom skapas intressanta optiska illusioner. 


Jag har ju haft Linnea som lärare när jag gick shiborikursen på HV för några år sedan. I shibori finns flera tekniker för att vika tyger före färgning och klampreservage för att få mönster fördelade över hela tyget. På kursen visade hon oss metoder för att vika tyger och sedan värmebehandla dem så att vecken blir permanenta. Här i utställningen visas flera exempel på hur hon fortsatt arbeta med denna speciella vikteknik. 


Det är vackert tycker jag med den här nyanserade övergången från svalt mörkblått till varmt ljusgult. Och spännande med varptrådarna som sträcker sig vidare neråt, kanske de slår rot? Väven tål också att ses på nära håll. 



Händer det nåt om man trycker på knappen? Kommer den att få sitta kvar? Kommer folk att kunna hålla sina fingrar från den?