Månadsarkiv: september 2016

Äventyr med ticka

Jag hade anledning att åka till norra Roslagen och där sprang jag på några tickor i gräset hos mina värdar. De växte på en gammal stubbe av ask. 

Min snälla värd tog till både yxa och såg för att kunna befria tickan från gamla hårda trärester. Jag har ingen aning om vad det var för sorts ticka. Kanske någon läsare kan identifiera? Men jag misstänkte att det kunde bli brun eller gul färg från den. 

Väl hemma fördelade jag tickan i såna här bitar först, med tanke på köra den i matberedaren. 


Men då dog den, apparaten. Totalt. Så jag fick sitta med sekatör och klippa upp den i bitar, samtidigt med tv-tittandet. Ungefär som att klippa i gummi. Det gick ganska bra, jag klippte mig i fingrarna två gånger bara. 

Sedan gjorde jag som jag brukar, kokade ur de blötlagda smådelarna. Men jag la dem i en gammal strumpa först, för att inte få små mycket skräp i garnet. Jag färgade en stor härva grått garn och två småhärvor. Resultatet ses nedan. 


Den grå härvan, som var betad enbart med alun, ligger underst. De små härvorna är betade med både alun och vinsten. Den övre är den färg som tickan gav, den undre är efterbehandlad med kopparskrotsvatten. 

Så kan det gå, efter flera prövningar! 

Böcker och böcker!

Under sommaren har jag gjort några fler nyförvärv. Kan inte låta bli… 


Den här boken är sprillans ny för i år. Tror jag i alla fall, hittar inget tryckår… Ulla Berglund Brasch, som då var mjukslöjdskonsulent i Dalarnas län, gjorde under åren 1993 – 1996 en inventering av sådana virkade plagg som hörde till dräkten i Nås socken. Här redovisas den inventeringen och dessutom en hel del andra virkade plagg runtom i Norden. Det var efter 1800-talets mitt som virkningstekniken spred sig i Sverige. Den var vanligast i de borgerliga salongerna men nyfikenhet och lust att prova något nytt har ju alltid funnits. Och när man -nej knappast, kvinna – sedan lärt sig tekniken ville hon tillämpa den på ett sätt som var användbart i den kulturkontext man levde i. Alltså virkade hon småplagg och accessoirer som passade in i dräktbruket. Men eftersom tekniken inte har äldre hemortsrätt i Sverige än så, ansågs den ointressant av de flesta damer och herrar som gjorde de stora undersökningarna av det folkliga klädbruket och textilförrådet under 1800-talets slut och 1900-talets början. Detta gjorde att virkningen helt oförtjänt fick tummen ner av den gryende hemslöjdsrörelsen. Gudskelov har den synen försvunnit! 


I boken visas många bilder av färgglada dräktdelar: kjolflätor (så kallas slitkanten längst ner på kjolen), hängslen, mössor, pälsband, hjärtvärmare, handplagg av olika slag och ett antal mer udda föremål. Förutom föremål från inventeringen i Nås redovisas vad som finns i andra museisamlingar. Det finns en förteckning över särskilt duktiga virkerskor: så bra att även dessa uppmärksammas! Och så finns det diagram över mönster och allmänna råd hur man går tillväga, plus beskrivning till hjärtvärmare och vantar. En mycket matnyttig bok. Den kan köpas från Nås Hemslöjdsförening. Själv köpte jag den på Dalarnas museum. ISBN 978-91-639-1089-0.

Sedan har stickdrottningen Kate Davies i Skottland gett ut en ny bok. 


”Hap” är ett shetländskt ord för ett plagg man sveper in sig själv eller en liten person i, företrädesvis en sjal eller mindre filt. Kate Davies har bett 13 välkända europeiska stickdesigners att komponera modell och göra beskrivning till ett sådant plagg, och resultatet är enligt min mening väldigt lyckat. Många har förstås hållit sig nära den shetländska traditionen med spetsstickning, men andra har tolkat utmaningen på andra vackra och funktionella vis. Givetvis har mönstren angivna garnkvaliteter men här kan man ju i många fall hålla sig lite fritt till de rekommendationerna. Bara man inser att karaktär och storlek kan förändras är man fri att experimentera, och det är en väldigt generös inställning till den stickande gemenskapen som visas här. Den första delen av boken är en grundlig genomgång av historien bakom den shetländska spetsstickningen ut flera aspekter. 

Det finns många vackra bilder att njuta av: bilder av landskapet och välstylade fotografier av modellerna. Dessutom är den historiska delen väl illustrerad med gamla och nya bilder. En njutning att läsa! Boken kan beställas från författaren genom hennes hemsida: Kate Davies Designs. Den finns säkert på flera internetbokhandlar också. Här kommer ID-numret: ISBN 978-0-9574666-3-0. 

Till sist kommer här en lite mer luggsliten bok.


Den låg och väntade på mig på midsommardagens storloppis i sporthallen i Mora. Det här är en sammanställning av olika artiklar från den amerikanska damtidningen Woman’s Day om olika textila tekniker, så som de tillämpades i Amerika, det som vi i dag kallar USA. Under flera år drev tidningen ett ambitiöst projekt med att leta upp gamla exempel i olika museisamlingar och hos privatpersoner, ta tydliga och vackra bilder och dessutom göra en moderniserad beskrivning av någon av de gamla textilierna. Boken är indelad i olika kapitel som behandlar broderi i fyra olika klasser (embroidery, crewel work, cross-stich, needlepoint), lapptäcke i tre olika klasser (patchwork, appliqué, quilting), hooking (vet inte om vi har en svensk term), virkning, stickning, vävning, candlewicking (ser ut som en form av matelassé) samt tillverkning av mattor i några olika tekniker. Alla teknikerna har tydliga teckningar över hur man gör. Om ni undrar vad hooking är för något så är det ett sätt att med en specialkrok dra tygremsor genom en gles tygbotten. Remsorna bildar öglor på rätsidan. Det är en teknik som lämpar sig bra till mattor t ex. 


Här är ett uppslag från kapitlet om appliqué. Det avslutas med mallar och beskrivning till överkastet i mitten undre raden. Den här boken från 1963 eller 1964 har inget modernt ID-nummer, men är tryckt i England hos B. T. Batsford LTD. i London, tror jag. Det finns ett library of congress-nummer: 63-17731. Men den är antagligen svår att få tag i. 

En annan intressant sak med den här boken är författaren, Rose Wilder Lane. Här presenteras hon som historiker, men egentligen var hon författare och journalist. Och vad är det för märkvärdigt med henne då? Ja, det kanske ringer en klocka om jag nämner hennes mamma, Laura Ingalls Wilder, författaren till boken om Det lilla huset på prärien och alla uppföljarna. Inte vet jag vad ni tycker, men jag har fortfarande behållning av att läsa de böckerna och göra gärna om det då och då. Nu är jag inte längre så tagen av den idylliska och perfekta familjen Ingalls Wilder, där mamman tyckte att den enda goda indianen var en död indian, utan läser mellan raderna om alla knep och färdigheter de besatt för att klara av den arbetsamma vardagen som pionjärer på prärien. Jag kan få samma information av att läsa Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla eller Astrid Lindgren, för den delen. Goda socialantropologiska beskrivningar av hur livet tedde sig. Om Rose Wilder Lane finns mycket intressant att läsa på t ex Wikipedia. 

Loppisfynd (igen)

På gatuloppis i Orsa i somras fick jag tag i en gammal konserveringsapparat för 60 kr, som hittat. Det gick inte många veckor tills jag hade skaffat garn och kunde prova den. Här står den på min egenbyggda grillplats av tegelstenar och en gammal bakhäll. Den gamla trefoten kommer också till användning.  


Det är björklöv som ligger där och kokar. Till och med termometern fungerade! 


Garnet var vanligt grått tvåtrådigt ullgarn betat med alun, som jag fått till skänks. Jag har väldigt fina vänner. 


Efter färgningen kunde man se en tydlig skillnad i färgnyans, som förstås beror på att härvorna inte kom från samma fiberblandning i fabriken. Men det gör ingenting i det här fallet. 


Jag är nöjd ändå.