Kategoriarkiv: växtfärgning

Färga med granris

Abstract in English below.

Den lilla adventsgranen som stått på terassen tjänade ut till slut så jag tog och klippte ner grenar och fyllde min färgarkastrull. Det blev mycket barr och lite grenar, smala som dom var. Jag kokade dom en timme, lät det stå två dygn, kokade en timme till och silade av. Då hade badet fått en ljusbrun färg. Sen körde jag ett kok med några små alunbetade provhärvor.


De till höger är färgen som den kom ur badet på vitt och ljusgrått garn. De till höger har legat i kopparvatten 20 minuter, men i detta fallet var det just ingen förbättring.


Men här hände det saker! De här provhärvorna är betade med enbart rabarberblad, och då ser det ut som den längst till vänster. Den i mitten är härvan som den kom ur färgbadet, och den till höger har dessutom legat i kopparvatten 20 minuter. Så kombinationen rabarberbeta + granris verkar vara ett vinnande koncept, eventuellt förstärkt med lite kopparvatten.

Some branches from the old christmas tree were cut in pieces and boiled one hour, soaked two days and then boiled again. After draining, I dyed some small samples from woolen yarn, mordanted in alum, shown on the upper picture. The ones to the left have had a following bath in copper water 20 minutes. Picture number two showes result from the same bath but mordanted in rhubarb leaves only, a sample shown by the far left. The one in the middle comes straight from the dye bath and the one to the right has had a further bath 20 minutes in copper water. Seems to be a winning concept!

Ännu en silkeströja

I affären och på nätet hos Sidenselma kan man köpa sidentröjor. Jag hade städat i frysen och hittat infrysta sparade slattar av olika färgbad, som jag hällde ihop, tillsatte alun och färgade tröjan i. Man får tänka på att inte gå upp så högt i temperatur med silke, högst 80 C.  Det blev en jämn och fin gulbeige grundfärg, som jag sedan ville fortsätta experimentera med. Jag har ekar på tomten så jag plockade ett gäng ekollon och surrade ihop med tröjan. Sedan ställde jag detta med vatten i en gammal plastglassburk med lock och satte upp den på varmvattenberedaren. Efter en vecka ungefär syntes det ingenting särskilt på tröjan, men då gjorde jag ett kok med järnspikar, vatten och lite ättika. När jag sedan doppade tröjan i det här järnhaltiga vattnet, gifte ekollonfärgningen ihop sig med järnbetningen och syntes tydligt som mörka fläckar och skuggningar. På bilden nedan ser ni hur det blev. Där sitter också en liten provlapp som visar den första gulbeiga färgen.


Nu blev jag inte så nöjd med detta faktiskt. Tyckte mest det såg ut som något en bilmekaniker haft på sig. Så jag blötte tröjan och vände den ut-och-in. Sedan strödde jag i korn av svartris och hela torkade koschenill-löss, innan jag vek ihop den och snodde garn omkring, hårt. Ner med paketet i kastrullen och så värmde jag till 80 C, drog kastrullen åt sidan och lät det hela stå till nästa dag. Då blev det så här.


Lite roligare resultat tycker jag. Färgvattnet såg starkt och bra ut så jag slängde i en liten härva redgarn och färgade den på vanligt sätt. Den var betad med alun.


Så fick det vara nog med den färgningen!

Mindre lyckad färgning med vau

Ja men hej. Jag lever fortfarande faktiskt. Det har dock varit lite si och så med blogglusten. Tycker ni det är värt att jag håller på med bloggen förresten? Sluta färga har jag dock ingen lust med. 

Och så hade jag uppdaterat min WordPress så jag tassade i helt okända marker. Det såg inte ut som jag är van vid. ”Block”? Naturligtvis gick det åt skogen. Snälla dottern som är min datasupport tog fram den gamla versionen av WordPress så jag kunde göra som jag brukar för att kunna färdigställa detta inlägg. Men förmodligen måste jag lära mig den nya versionen för att kunna fortsätta blogga. Så vi får se hur, om och när det kan bli. 

I alla fall. I våras när jag rensade landen från alla små och stora plantor av vau som kommit upp där dom inte skulle växa, tog jag reda på dom och lade dom på en sidensjal, tidigare alunbetad. Har man en gång odlat vau är det svårt att bli av med den ska jag säga.



Som ni ser är det stort och smått om vartannat, och rötter och jord fick också komma med. Det är halva sjalen som visas. Den andra sjalhalvan veks över och så rullade jag ihop allt och lade i en bytta som ställdes på den soliga terassen i en vecka ungefär tror jag. I samma bad lades också en remsa av tunt sidentyg med inlindade blad av vau. Så här blev det.

Sjalen blev flammigt gul och det var ju väntat. Av jorden och rötterna blev det inget spår. Den konstiga gröna figuren är ett misslyckat försök att göra en hapa-zome, ett avtryck av ett vejdeblad. Det var alldeles för saftigt till det tunna tyget och blev bara kladdigt tyvärr. Den tunna sidenremsan gjorde jag ett halsband av. Jag sydde den till ett rör, trädde i träkulor och gjorde knutar av tyget mellan pärlorna. Sidenremsan var drygt 1, 15 m lång och träkulorna 10 mm i diameter, om ni skulle få lust att göra något liknande. Om man inte gör knutar utan sätter något annat mellan pärlorna kan man få till ett längre halsband. 

Av detta har jag lärt att vau färgar bra även som pytteliten. Och att det är mindre bra att göra hapa-zome på tunna tyger. 

Afrikanska tyger

I affären Just Afrika som ligger på Södermalmstorg 4, bredvid Konsthantverkarna, har de just nu en utställning med ’bogolanfini’. Det är en särskild sorts tyger från Mali i Afrika. De är, om de är riktigt riktiga, s a s, handspunna, handvävda bomullstyger färgade på ett speciellt sätt. Jag har bara sett de tygerna i böcker förut men blev alldeles tagen av mönstren och färgerna då. Utställningen står till slutet av november.

Det visas en liten film där man får se hur kvinnorna spinner bomull med stödd slända, hur männen väver med en enkel vävstol och hur längderna sedan sys ihop. Det visas också hur man färgar, men alldeles för kort och översiktligt för att jag skulle bli riktigt nöjd.

Tyget betas med en växt av något slag som ger det en gul ton. Därefter stryker man på en särskild lera i mönster och lägger tyget att torka i solen. Då blir det en reaktion mellan betmedlet och leran (antagligen något mineral i leran) som gör att tyget blir svart. Andra växter (leror?) kan användas för att få de bruna tonerna. Dessa tyger kallas också ’mud cloth’, vilket är en översättning av bogolan, om jag förstått rätt. Tillägget -fini syftar på de speciella små mönster som målas på det svarta tyget med en pinne, eller en tandborste nuförtiden. Det är en särskild färg som sedan gör att de vita mönsterfigurerna bleks fram i solen. Kunskapen om just den här sista delen av mönstringen börjar dö ut bland utövarna.

Det finns en medvetenhet om att de här så speciella tygerna och mönstren lever farligt, och det finns konstnärer och skolor som försöker hålla liv i kunskaperna. Bland annat Le Ndomo som är ett center för arbetslösa ungdomar. Därifrån kommer halsduken jag unnade mig. Jag tyckte om det här stjärnhimmelsliknande mönstret, och jag ser att den är gjord av handspunnet och handvävt tyg.

Dessutom är det här premiär för min första selfie…