Kategoriarkiv: växtfärgning

Ny bok om blåfärgning

I vintras kom det en ny svensk bok om att färga blått med indigo. 


Det är Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko som tillbringat en massa tid tillsammans med varandra och olika indigokypar, och nu presenterar de sina rön. Kerstin är textilhistoriker och herrskräddare, och jag träffade henne när hon en gång i tiden var sommarvikarie på Skansens Klädkammare. Douglas driver jeansbutiken Unionville i Stockholm och är dessutom samlare av jeans. 

Den här boken kan jag utan vidare rekommendera till färgningsintresserade. Vackert och tydligt formgiven, med indigoblått bindgarn(!), populärt och lättläst skrivet, många rediga beskrivningar av vad som händer i kypen och hur man ska göra. Det finns inte mindre än 8 recept på kypar, utgående från både indigopulver och indigoväxter, inkluderande vejde och färgpilört. Dessutom ges det tips på hur man kombinerar indigon med andra färgämnen. Det finns en avdelning med projekt, där man kan få idéer för användning av sina blåfärgade textiler. Det finns felsökningsschema och ordlista. Själv blev jag alldeles fascinerad av det här sashikomönstret. 

 
Egentligen är det bara en litteraturlista jag saknar. Men annars väntar jag nu bara otåligt på att mina färgpilörtsplantor och vejdefrön ska ta sig, så jag får börja tillämpa bokens recept. 

Färgtest IRL

För ett par år sedan färgade jag den här tröjan. 


Det är en gammal ylleundertröja, superwash-behandlad. Den fick några lagningar och användes till ett experiment. Men den blev på sitt sätt lyckad och nu har den fått ett nytt liv här hos mig. Mjuk och skön och varm. 

Det röda kommer från krapprötter och det ljusbruna från granris. Jag virade in rötter och grenar i tröjan, knöt till och kokade den med tillsats av alun c:a en timme i en glasburk. Den fick sedan stå en vecka ungefär innan jag tog upp den och rensade bort alla barr och skräp. Sedan dess har tröjan blivit använd och tvättad i maskin flera gånger med Grumme fintvätt på ullprogrammet. Såvitt jag kan se är det ingen skillnad i färg. Att krappen skulle hålla färgen bra var väl ingen överraskning, men granriset var oprövat. Fast somliga tycker det ser ut som om jag varit med om en olycka och fått blodstänk över mig… 

Men färgmässigt får väl detta kallas ett realtidstest? 

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Färga med buddleia

Gamla vissna blomställningar kan man väl inte göra något av? Jo, enligt Jenny Dean kan man det. Så då måste jag ju prova.


Här ligger en våt alunbetad sidensjal på diskbänken, och på den har jag strött vissna blomställningar av lila buddleia. Några små provbitar ligger uppe till höger. De ska sedan in i den pärm där jag dokumenterar alla mina färgförsök. 

Blommorna ströddes bara på halva sjalen, och sen rullade jag upp den hårt på en rulle och band snöre om, och en bit bomullstyg för att slippa alltför tydliga ”string lines”. Det lilla paketet lades sedan i en plastlåda med varmt vatten och lite alun och ställdes ovanpå varmvattenberedaren. Där fick det stå en månad cirka. När jag sen tog ner det och öppnade luktade det lite syrligt och var lite slem i vattnet, men jag är inte särskilt äckelmagad. Och tur är väl det…. Det gick lätt att skölja bort i alla fall. 


Så här blev det. Jag kommer nog att prova med ett dopp i lut också, men just nu är jag utan. Eller ska jag doppa i citronjuice? Vi får se. Experimenterandet fortgår, med det här eller något annat.