Kategoriarkiv: koppar

Vad man kan göra med gamla frön

För ett antal år sedan sparade jag helt ovetande minst tio stänglar blommande vejde för att få frön. Och det fick jag, ohyggliga mängder. Dom har stått och blivit gamla, så nu städade jag bort dem. Men först fick dom göra tjänst som färgämne. Även om jag tagit av dom och färgat vid tidigare tillfällen och även sått, var det 250 gr kvar, som jag delade upp i påsar av gamla strumpbyxor och kokade i en timme. Efter avsilning var det en riktigt mörk färgsoppa, som jag lade ner två grå alunbetade härvor i och två små provhärvor av vitt garn, betade med alun och vinsten. Det hela nästan-kokades en timme, och detta blev resultatet.

Själv blev jag jättenöjd med den här mörkgrå nyansen, helt utan spräckligheten i det tidigare naturgrå garnet. Man kan ju inte bara ha färger som klara trumpetstötar eller disiga pasteller, eller hur? Ibland behövs det en mörk färg som kontrasterar eller lyfter fram eller lugnar ner. Den ena lilla härvan visar den rena fröfärgen, den andra har legat i mitt kopparvatten och mojat sig i en kvart. Av det fick den en stilig mörk olivgrön färg minsann.

Nya kunskaper och misslyckanden

Frågan är väl om man ska skriva om sina misslyckanden. Ska man inte låtsas att allt blir bra, bara visa det som blev som man tänkt sig? Nu tänkte i alla fall jag klaga lite.

Och det jag vill klaga på är växten vejde. Varför ska den vara så krånglig och oberäknelig? Jag gör ju precis som det står i böckerna! Och så blir det bara blaha – desto värre som det dessutom var två kompisar med som skulle få se hur det går till. Nu håller den dessutom på att bli uppäten av kålmaskar – lagom åt den.

Sen gjorde jag en solfärgning också i sommar som höll på att gå åt skogen den med. Alla min sparade torkade och frysta avokadoskal och kärnor använde jag till dels ett nattlinne i sidentrikå, dels lite olika provbitar i olika material. Till nattlinnet använde jag också de gamla vejdefrön jag har som bara skräpar runt. Burkarna, som fått stå på terassen i solskenet (nåja) i åtminstone sex veckor, såg riktigt lovande ut före öppnandet.

Eller så tycker man att det ser ut som dom där spritburkarna med olika preparat i som finns på t ex Naturhistoriska museet… nåja, alla har väl inte lika morbid fantasi som jag.

Det som kom fram var väl sådär, färgat visserligen men ingen direkt höjdare.

De ljusa ränderna är från omknytningarna jag gjorde för att hålla mortlade skal och hackade kärnor på plats. Det lite blåtonade partiet är från vejdefröna. Att ärmarna är mörkare beror på att jag doppat dem i kopparvatten efteråt.

Det här några bitar av siden och och en gammal urtvättad liten bomullsbit som haft inknutna torra kärnor i sig. Blev mest ett jasså – lite bättre kontraster vill jag allt ha.

Ja, men nu hade jag alltså ett vejdebad så nu skulle jag allt se till att det blev mer färg på nattlinnet. Så jag doppade ner det i badet. Och mer färg blev det onekligen men –

Inte blått. Det är den starka alkaliniteten – ett pH på ca 12 – som påverkat den svaga avokadofärgen. Men jag tycker ju bättre om det här. Smålapparna blev också bättre.

Vad har jag lärt mig?
1. Vejden är dum.
2. Avokado kan manipuleras efteråt.
Och nattlinnet är skönt att sova i dessutom. Det är köpt från Sleep in silk.

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Färga med mattram

I min mors rabatt växte mattram, så jag är väldigt glad över att ha dem i min rabatt nu. Fast dessa plantor kommer från en annan trädgård. Det är en gammal kulturväxt, som lätt sprider sig och kan vara lite ogräsaktig. Men småplantorna är lätta att känna igenom och lätta att ta bort. De har en speciell doft, som jag gillar men en del har svårt för. Den finns med i Jenny  Deans bok, som jag skrivit om tidigare, och det engelska namnet ‘Feverfew’ berättar lite om vad man använde växten till i medicinalsammanhang: smärtstillande och febernersättande. Du kan läsa mer om växten här.


Enligt Jenny Dean kan man få en gul färg som grund, som sedan kan manipuleras vidare. Jag beslöt att offra de plantor som kommit upp spontant bredvid kompostlådan. De klipptes i bitar och lades i kastrullen. 


Sedan kokade jag ur färgen som vanligt, dvs kokning i en timme. Efter silning lade jag fyra småhärvor betade i alun och vinsten i det avsvalnade vattnet och höjde temperaturen. Jag strävar efter att hålla tempen mellan 85-95 grader. Efter en halvtimme hade garnet fått en fin men svag rent gul färg, så jag tänkte hjälpa till lite och hällde i en rejäl skvätt ättika. Antagligen skulle jag inte gjort det, för nu började färgen dra mot gulgrönt i stället. Och det gick det ju inte att göra något åt det sedan. En av härvorna nedan har alltså den färgen. Den andra lade jag i mitt kära kopparvatten och fick en dragning mot grönt. 


Men en erfarenhet rikare blev jag ju.