månadsarkiv: februari 2018

Beta med rabarber

Man ska ju kunna beta ullgarn med rabarber, har vi hört. Om det ska vara någon särsklid sorts rabarber vet jag inte, utan har använt vanlig svensk bondrabarber. När jag kokade saft i somras gjorde jag ett särskilt kok med enbart bladen. Jag vägde inget eller mätte pH eller nåt sånt. Bara proppade kastrullen full med strimlade blad och kokade en timme. När jag hade silat dekokten, fick den åka in i frysen och där stod den ett tag och gjorde inget väsen av sig. Men för en vecka sedan kom den fram. Jag tinade den och mätte pH, vilket låg på 4 ungefär. Därefter lade jag i en härva ullgarn som fick småputtra på runt 90 grader en timme, tillsammans med några av mina betade småhärvor. Så här blev det.

Den stora knuten är då det obetade garnet, som jag tänker göra småhärvor av för att se hur rabarberbetning funkar. Småhärvorna är alla först betade med alun och vinsten. Den med starkare gul ton har fått ligga i lut 20 min och den gröntonade har legat i mitt kopparvatten.

Eftersom jag har näst intill inköpsförbud på garn men inte kan låta bli att experimentera och undersöka hur olika färgmetoder och -växter blir, har jag sedan länge det här systemet med provfärgning av små härvor. Jag tänker att de kan användas som broderigarner den dagen jag känner för det. Det vita garnet som är grunden till mitt experimenterande köpte jag för länge sedan, kanske 40 år t o m, i affär som stängde och sålde ut allt. Då kom jag över en stor mängd fint egelskt redgarn som jag inte använt till något än, men till det här passar det bra.

Vantarna från Estland

Jag var till Martinsmarknaden i Tallin för några år sedan, ombloggad här. Där föll jag för ett kit med garn och mönster, se nedan. Det är framtaget av Kirsti Joeste och baserat på ett par gamla vantar från Lihula som finns i Estlands Nationalmuseum.

Jag har jobbat med de där vantarna till och från nu under en tid och äntligen är dom färdiga! Här kommer en rapport om den resan.

Till att börja med bestämde jag mig för att sticka dem enligt mönstret med stickorna nr 1,5 som jag köpte där i Tallinn. Det första som hände var att jag stack mig på stickorna så jag började blöda! Det andra som hände var att jag bestämde mig för att skippa provlappen. Jag vet, urbota dumt! Bortsett från det gick det utan problem att följa beskrivningen, som gavs på både engelska och estniska. Sen kunde jag ju åtminstone ha kollat stickfastheten och eventuellt bytt stickor efter mudden, men nejdå. Men det gick rätt bra i alla fall, jag provade efter hand. Det blev en fast kvalité, kan vi säga. Ganska snart blev jag bekymrad för om det röda garnet skulle räcka, så några varv på mudden och några räta röda varv räknades bort från början. Sen kom jag till anvisningen i mönstret för var lillfingret skulle börja.

Som ni ser hade det inte varit så stor idé att börja med lillfingret där och sticka ungefär 2 cm till fingret. Så det blev raskt ett beslut att göra tumvantar i stället. Visst har mönstret väldigt korta fingrar, det kan man se på bilden på kartongen. Och jag har sett många andra baltiska fingervantar som har korta fingrar, så det är väl en formgivning de använde där förr. Den passar ju också med fågelmönstret.

Nåja, jag strävade på och strax före jul var de färdiga, garnändorna blev infästa, vantarna blötta och småningom fotade. Och garnet räckte till dessa, men jag undrar hur det hade gått med en större storlek. Tummarna blev väldigt stora i öppningen, men det blev ju en bra kompensation för den tumkil som inte fanns.

Jag är inte nöjd med bubbligheten som blev när jag tog ihop vantarna i toppen, men nu får det vara som det är. Dom passar bra och blev rätt fina ändå. Men ringar med vassa stenar på går inte ihop med de här!

Eftersom de röda tupparna eller vad det nu är skulle gå åt olika håll ritade jag för säkerhets skull om mönstret, annars hade min hjärna blivit alldeles in- och utvänd. Och här ser ni också hur krokiga stickorna blivit efter de nästan krampaktiga tagen med nyporna. En sak kan jag i alla fall säga, det dröjer innan jag stickar något med tre färger i varje varv. Och jag tror nog jag väntar ett bra tag med att sticka nåt i mörkblått också.

Födelsedagspresenten

Det är flera år sedan jag först började arbeta på den här flaskan och klä in den enligt sjömaningsmetoden. Flaskan är en butelj från ett loppis som en gång innehållit dansk akvavit. Hampagarnet jag sytt med är ungefär 2 mm i diameter.

Sonen såg den när jag nyss börjat och uttalade önskemål om att få flaskan. Den har legat och skvalpat runt här som ett jobb jag kunnat ta till när det inte fanns något annat jag hade lust med. Till slut började den nå sin fullbordan och jag lade in en extra spurt för att få den klar till födelsedagsfirandet i söndags.

Det är sytt med tränsstygn typ, som langett ungefär. Flaskan går ju både ut och in i formen så jag har fått både lägga ut och ta in, som när man virkar. Inte särskilt svårt men tidsödande. Varven längst ner tog nästan en timme styck.

Runt hela ska det va’, inga halvmesyrer här inte! Fast det borde varit en kork. Det får bli nästa födelsedag.