Kategoriarkiv: folkkonst

6:e Textiltriennalen i Riga

Så. I förra veckan var jag alltså till Riga för att se det som med ett långt namn kallas 6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal. Det är en stor internationell utställning av det som vi här i Sverige numera helt enkelt kallar fiber art eller fiberkonst. Temat för utställningen i Riga var Identitet, detta med anledning av att Lettland, men även Estland och Litauen, i år firar 100 år som stat. Det var fritt för alla fiberkonstnärer världen runt att anmäla ett verk, och det kom flera hundra bidrag (bilder på) från 39 av jordens länder. Av dessa valdes 84 verk ut av en jury med medlemmar från de tre baltiska länderna. Dessutom var det några speciellt inbjudna gästartister. Huvudutställningen med alla dessa verk tog plats i ett museum som heter Arsenals, i utkanten av den gamla stadskärnan i Riga. Dessutom var det tre stora utställningar på andra lokaler som knöt an till denna.

Jag kan förstås inte skriva ett inlägg som diskuterar alla dessa bidrag, utan det blir ett mycket subjektivt urval. Inte heller kommer det att räcka med ett inlägg, utan det blir några stycken på raken. Men jag börjar med gästartisterna, för de är verkliga storheter inom det här området, och jag är glad över att äntligen fått se några av deras verk i verkligheten.

Först ut får Magdalena Abakanowicz (Polen) bli. Redan när hon mot 1960-talets slut ställde ut sina monumentala vävar fick jag kännedom om henne i de konsttidningar jag bläddrade i, och blev vederbörligen imponerad. Hon var en av dem som gav textilkonsten ett nytt ansikte och vred den till att handla om fiber art. Hennes verk var så unika i den tiden att de till och med fick en egen beteckning, abakan. Här i Riga visades två verk men nu visar jag bara bilder av ett, Abakan Lady.

En närbild visar den grova garnet hon jobbade med och jag undrar om hon inte fick ont i händerna och armarna… men om man vill och måste använda det här materialet för sitt uttryck så går det.

Nästa bild visar ett verk av Sheila Hicks (USA/Frankrike). Hon hade en stor retrospektiv utställning i Paris i somras, men den tog jag mig inte till. Kanske jag hade blivit mer nöjd då? Kanske det var hängningen av just detta verk som gjorde mig lite besviken? Bilden i katalogen visar en annan, som jag tycker intressantare version.

Däremot blev jag väldigt glad och imponerad av Jon EriC Riis (USA) två verk, som behandlade människans ursprung och hur vi alla via våra gener hänger ihop med varandra. Den ena verket hette First Ancestor Coat och visar vävda porträtt av olika ansikten från olika typer av människor, placerade på en jacka med urmodern invävd i fodret. Mycket elegant, vackert och serverat med humor.

Den andra väven heter Ancestor Tapestry och är en variant på temat med vävda ansikten. Men här är de fästa mot en bakgrund av vävda trådar som sammanbinder alla och för den delen fortsätter utanför rentav. Ansiktena är vävda för sig och fästa på bakgrunden, dessutom uppstoppade med lite polyfill. Jag för min del ser löven som utskott till andra individer på människoträdet, ännu inte födda.

Verken ovan hängde alla i entrehallen. I den första stora utställningshallen hängde verk av enbart baltiska konstnärer. Där fäste jag mig först vid Ingrida Sunas (Lettland) Flashing Patterns. Artisten har under sitt liv samlat mönster från gamla linfästen av trä med skurna dekorer, ofta givna som gåvor från en kär ung man till en tilltänkt maka. Dessa dekorationer blev sedan en manifestation av givarens känslor för mottagaren, som hon kunde glädjas över under många långa arbetstimmar. Suna ville visa fram och omtolka dessa motiv, och det gjorde hon på ett synnerligen originellt sätt.

Och så går vi lite närmare och kollar in hur hon har gjort!

Åtminstone jag blev paff men också road och imponerad av påhittigheten.

Mera i nästa inlägg.

Textilmuseum Tant Vanja

Om en är en textilintresserad kvinna som genom sitt arbete träffar äldre människor som berättar om livet förr, kanske en så småningom bygger upp en samling av föremål. Och efter sin pension kanske man fortfarande har mycket ork kvar och vill visa sina saker för andra. Ja, då bygger man ett litet textilmuseum i sitt eget hem. Det har Kerstin Lindebäck i Dals Rostock gjort. Jag hade annat ärende i där i orten så tiden var inte tillräckligt utmätt för att jag skulle kunna grotta ner mig ordentligt i hennes samling. Men ni som råkar ha vägarna förbi bör inte missa att stanna till.

Här kommer lite inspiration för yllebroderi. Denna duk är sydd av Karen Oline Edvardsen runt 1865. Bottentyget är grovt ylletyg i några olika kvaliteer. De olika rutorna är på sina ställen hopskarvade av flera bitar. Blommorna är diktade i fri fantasi, sydda med färgat yllebrodergarn.

Och ett annat exempel på yllebroderi. Jag gissar att det har varit en kudde med kavelfrans runt kanten.

Kanske man har härligt svartröda stockrosor i trädgården? Då kan man prova att färga med dem, eller hur?

Och om man råkar på sådana tygbitar som tjänat som stoppning mellan stockarna i ett gammalt hus, då måste man väl ta vara på dem?

Detta lilla museum är en liten pärla i sitt slag. På hemsidan med den kaxiga adressen Textilmuseum.se kan man läsa mer om utvalda textilier, hur museet kom till och öppettider.

Vantarna från Estland

Jag var till Martinsmarknaden i Tallin för några år sedan, ombloggad här. Där föll jag för ett kit med garn och mönster, se nedan. Det är framtaget av Kirsti Joeste och baserat på ett par gamla vantar från Lihula som finns i Estlands Nationalmuseum.

Jag har jobbat med de där vantarna till och från nu under en tid och äntligen är dom färdiga! Här kommer en rapport om den resan.

Till att börja med bestämde jag mig för att sticka dem enligt mönstret med stickorna nr 1,5 som jag köpte där i Tallinn. Det första som hände var att jag stack mig på stickorna så jag började blöda! Det andra som hände var att jag bestämde mig för att skippa provlappen. Jag vet, urbota dumt! Bortsett från det gick det utan problem att följa beskrivningen, som gavs på både engelska och estniska. Sen kunde jag ju åtminstone ha kollat stickfastheten och eventuellt bytt stickor efter mudden, men nejdå. Men det gick rätt bra i alla fall, jag provade efter hand. Det blev en fast kvalité, kan vi säga. Ganska snart blev jag bekymrad för om det röda garnet skulle räcka, så några varv på mudden och några räta röda varv räknades bort från början. Sen kom jag till anvisningen i mönstret för var lillfingret skulle börja.

Som ni ser hade det inte varit så stor idé att börja med lillfingret där och sticka ungefär 2 cm till fingret. Så det blev raskt ett beslut att göra tumvantar i stället. Visst har mönstret väldigt korta fingrar, det kan man se på bilden på kartongen. Och jag har sett många andra baltiska fingervantar som har korta fingrar, så det är väl en formgivning de använde där förr. Den passar ju också med fågelmönstret.

Nåja, jag strävade på och strax före jul var de färdiga, garnändorna blev infästa, vantarna blötta och småningom fotade. Och garnet räckte till dessa, men jag undrar hur det hade gått med en större storlek. Tummarna blev väldigt stora i öppningen, men det blev ju en bra kompensation för den tumkil som inte fanns.

Jag är inte nöjd med bubbligheten som blev när jag tog ihop vantarna i toppen, men nu får det vara som det är. Dom passar bra och blev rätt fina ändå. Men ringar med vassa stenar på går inte ihop med de här!

Eftersom de röda tupparna eller vad det nu är skulle gå åt olika håll ritade jag för säkerhets skull om mönstret, annars hade min hjärna blivit alldeles in- och utvänd. Och här ser ni också hur krokiga stickorna blivit efter de nästan krampaktiga tagen med nyporna. En sak kan jag i alla fall säga, det dröjer innan jag stickar något med tre färger i varje varv. Och jag tror nog jag väntar ett bra tag med att sticka nåt i mörkblått också.

En bok om korgtekniker

Som ni alla säkert redan vet finns det en ursprungsbefolkning i Australien. Ofta använder man samlingsbeteckningen aboriginer, men man måste komma ihåg att det var flera grupperingar med olika språk och kulturer. Alla dessa levde mer eller mindre nomadiskt i Australien under många tusen år, och som nomad måste man bära med sig det man behöver. Genom detta behov utvecklades ett antal tekniker för att tillverka behållare av olika slag. Jag fick tag i den här boken i Etnografiska museets shop.

Det är en utställningskatalog från British Museum i London, som behandlar den här ”korgkulturen”. Trots sin litenhet är den riktig hard core för fiber-sammanfogningsfreakar som jag. Fina närbilder visar hur korgarna är gjorda och fina berättelser förtäljer om sammanhangen de användes i.

Det här är en vattenhink. Ett blad från en palm som behändigt vikts och fixerats i formen med hjälp av växtfibrer och träbitar. Helt suveränt utnyttjande av naturtillgångarna på platsen.

Inte nog med att korgarna, som jag kallar det för enkelhets skull, är finurligt och starkt sammanfogade, de är målade också. Med hjälp av jordfärger och symboler skapas ett uttrycksfullt mönster.

Den här behållaren är gjord av bark, som sedan målats.

Tydliga bilder visar både föremålet och tekniken. Det känns som om det bara är att sätta på sig glasögonen och sätta igång. Ni som läser, tänk på att det går att klicka upp mina bilder till större format.

Man använder ett halvgräs som heter Cyperus javanicus eller C. exaltus. Det växer ju inte i Sverige då, men är släkt med papyrus tydligen. I en av bildtexterna står det sedge, och det ska vara starr. Men de svenska starrarna är väl för korta. Säv kanske? Men den är ju rätt tjock.

En del modeller är lite annorlunda, som man så säger. Jag får inte klart för mig om det beror på tekniken eller på estetiken.

Här har vi en teknik jag är riktigt bekant med i alla fall, tränsning. (Se mitt föregående inlägg.) Här finns också exempel på en annan råvara som introducerades med européernas kolonisation: ull från upprepade filtar…

Bara att ta en tåt och sätta igång, eller hur?

Mot slutet av boken finns också bilder av nytillverkade föremål, i samma tekniker men med moderna material. Att återuppväcka och underhålla den här konsten att göra olika behållare är för många aboriginer en viktig del i att stärka den egna identiteten.

En tunn bok med tungt innehåll. Om ni inte har möjlighet att köpa den på Etnografiska går det säkert att beställa den via nätet. ISBN 978-0-7141-2599-2. Baskets & belongings av Lissant Bolton.