Kategoriarkiv: bundet broderi

Förr och nu – inspiration

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och betitlat ”Error”. Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Error”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

En annorlunda världskarta

Abstract in English below.

På HV:s galleri på Djurgården i Stockholm visas just nu Katarina Evans stora broderi Outforskade vatten. Det är utfört på tyll i många olika stygn och är en slags inverterad världskarta. På samma utställning kan man se arbeten av några av hennes elever på skolan, Katarinas arbetsprover inför det stora arbetet samt broderier gjorda av kvinnorna på Livstycket i Tensta. Alla arbeten är variationer på temana tyllbroderi-vatten-fiskar. Där finns också ett fristående arbete i spetssöm.

Katarina Evans kan man följa på Instagram, och där har man kunnat få små sneak peaks av det som nu visas i sin helhet. Det var verkligen fantastiskt att få se något som man inte alls hade kunnat föreställa sig vad det skulle bli.


Också hängningen med skuggbilden var effektfull.

Det var lite ovant och främmande att se kontinenterna framställda som typ tomma hål.



Lite gissningstävling blev det ibland.

Utställningen står bara till 11 maj så det gäller att rappa på. Vi får verkligen hoppas att det här vackra och imponerande verket kan visas fler gånger på andra ställen.

At HV Gallery in Stockholm there is a time-limited exhibition of Katarina Evans great work Unchartered Waters. An excellent use of tulle embroidery showing an inverted world map.

En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)