Kategoriarkiv: utställning

Andra varelser

Igår var jag på vernissage på Fiberspace Gallery, som ligger på Katarina Bangata 40, Stockholms söder. Där ställer Kristina Skantze ut sina varelser, Non-Mythological Creatures.



Kristina Skantze har en gedigen utbildning inom det textila fältet. Sedan några år, ja noga taget ända sedan ungdomen,  har hon haft lust och intresse för att skapa tredimensionella figurer. Tidigare har dessa figurer varit människoliknande, men här får vi se mer fantasifulla skapelser, en slags korsningar mellan människor och djur som närmar sig det mytologiska.


Det här gänget sitter lugnt på sin gren. Men vad är det som händer i bakgrunden till höger egentligen?

Och vem är det här?


Kristina skapar sina varelser av sidenjersey, som hon färgar själv, stoppar med polyester och formar till med mängder av minutiösa stygn. Stygnraderna bildar veck, rynkor och ärr, ger gestalt och karaktär. Hon har ett stort intresse för det som är lite skevt och hur man bäst återger detta. Detaljarbetet är helt enkelt fantastiskt.


Massor av stygn i rätt riktning ger en känsla av hår eller snarare päls.


Jag skulle kunna visa fler bilder, men jag tycker faktiskt dessa varelser ska upplevas och ses på nära håll. Så gör ett besök på Fiberspace Gallery! Utställningen står till 30/3, öppet torsd-fred. 12-18, lörd 12-17.

In English: if you visit Stockholm the nearest weeks, do come to Fiberspace Gallery and take a look at Kristina Skantzes wonderful Non-Mythological Creatures!

Afrikanska tyger

I affären Just Afrika som ligger på Södermalmstorg 4, bredvid Konsthantverkarna, har de just nu en utställning med ’bogolanfini’. Det är en särskild sorts tyger från Mali i Afrika. De är, om de är riktigt riktiga, s a s, handspunna, handvävda bomullstyger färgade på ett speciellt sätt. Jag har bara sett de tygerna i böcker förut men blev alldeles tagen av mönstren och färgerna då. Utställningen står till slutet av november.

Det visas en liten film där man får se hur kvinnorna spinner bomull med stödd slända, hur männen väver med en enkel vävstol och hur längderna sedan sys ihop. Det visas också hur man färgar, men alldeles för kort och översiktligt för att jag skulle bli riktigt nöjd.

Tyget betas med en växt av något slag som ger det en gul ton. Därefter stryker man på en särskild lera i mönster och lägger tyget att torka i solen. Då blir det en reaktion mellan betmedlet och leran (antagligen något mineral i leran) som gör att tyget blir svart. Andra växter (leror?) kan användas för att få de bruna tonerna. Dessa tyger kallas också ’mud cloth’, vilket är en översättning av bogolan, om jag förstått rätt. Tillägget -fini syftar på de speciella små mönster som målas på det svarta tyget med en pinne, eller en tandborste nuförtiden. Det är en särskild färg som sedan gör att de vita mönsterfigurerna bleks fram i solen. Kunskapen om just den här sista delen av mönstringen börjar dö ut bland utövarna.

Det finns en medvetenhet om att de här så speciella tygerna och mönstren lever farligt, och det finns konstnärer och skolor som försöker hålla liv i kunskaperna. Bland annat Le Ndomo som är ett center för arbetslösa ungdomar. Därifrån kommer halsduken jag unnade mig. Jag tyckte om det här stjärnhimmelsliknande mönstret, och jag ser att den är gjord av handspunnet och handvävt tyg.

Dessutom är det här premiär för min första selfie…

Del 3 om textiltriennalen i Riga

Det fanns också några svenska deltagare, och en av dem var brodösen Jennie McMillen. I sina arbeten behandlar hon den pågående konfilkten mellan naturen och civilisationen. Den här heter In the forest och är ett utmärkt exempel på vad man kan göra med svart och vitt och nyanserna däremellan. Det här tar tid och man får allt lov att vara hängiven sin teknik!

Hsin Jung Hsieh kommer från Taiwan och har gjort en väv som jag tycker är en underbar metafor för livet. Jag citerar hennes egen text från katalogen: Warp is the direction of my weaving. Weft is like writng words, which means I can express my position and opinions. However, the messages are misrepresented which leads to different conclusions.

Christine Sawyer (England) har gjort ett vackert statement av en katastrof.

Och Naomi Vanjiku-Gakunga (USA/Kenya) får avsluta min serie av inlägg med ett verk som visar på bredden inom den här konstarten.

Notera dock att hon använt textila tekniker och garn för att sammanfoga plåtarna! Verket heter The Future Unfolds.

Jag köpte också en katalog, ett bastant verk med presentation av utställningen, juryns arbete och varje enskild konstnär med både porträtt, helhetbild och närbild av alla 84 verk. All text på både lettiska och engelska. Man verkar i Lettland ha vanan att skriva om alla namn till lettiska, och jag undrar verkligen om det ska vara nödvändigt. Den har ISBN 978-9934-538-19-3.

I samband med triennalen hölls ytterligare två utställningar, en på Nationalmuseet för konst med den lettiske konstnären Egils Rozenbergs, och en gästutställning från det nuvarande gobelinväveriet i Frankrike. Den första hade hunnit stänga men den andra tänker jag berätta om i ett kommande inlägg. Och jag vet nog vad jag ska göra igen om tre år!

6:e textiltriennalen i Riga, del 2

Fortsättning från Riga-triennalen.

Många av verken som visades bestod av delar som sammanfogats till ett helt verk. Dit hör det Erika Pedak (Estland) gjort, Nordic silk. Face up. Hon har använt ull från ett inhemskt får från Kihnu, som hon våtfiltat. Hon berättar att det är samma läge med den inhemskt producerade ullen i Estland som i Sverige: det mesta kastas bort. Hon vill spara en del av det ”nordiska silket”.

Nästa bild visar också på tendensen att bygga av delar. Tatjana Aleksandra (Lettland) har gjort ett flertal små varelser som tillsammans bygger upp hennes personlighet, Whirlpool. Virginija Kirvelieni (Litauen) har i verket Departure. Return? använt sig av nackkuddar för att visa på problemet med att så många nu lämnar landet för att skaffa sig ett bättre liv någon annanstans. Själv blev jag väldigt förtjust i verket Self-portrait som visas till höger i bakgrunden. Lina Joniké (Litauen) har utgått från det huvudplagg som bärs (bars?) till folkdräkten av de gifta kvinnorna i provinsen Aukstaitjia.

Här ser man en kvinna på väg in i bastun, som av konstnären också ses som en viktig del av ett svunnet liv. Huvudduken vävdes 3,5 meter lång och draperades runt huvudet på ett komplicerat sätt. Den röda bården var viktig och skulle skydda mot det onda ögat. Konstnären har sytt fast huvudduken på en skiva av plexiglas som hänger framför fotografiet.

Även Egla Ganda Bogdanié (Litauen) hade arbetat efter principen med flera delar till en större enhet i verket Birth. Många små filtade bebisar var utstspridda på en mörk yta. Tekniken hon använt kallas nålfiltning eller torrfiltning.

Visst är det fantastiskt vad allt man kan göra av ull?

Av alla 84 verk jag såg här var det detta, av Severija Inciraskaite-Kriauneviciene (Litauen), som grep tag i hjärtat.

En hjälm med skador av granatsplitter, nu med noggrannt borrade hål och korsstygnsbroderi. Konstnären hade samlat ihop 8 använda soldathjälmar och även gamla klädpersedlar för att bygga verket Kill for Peace, och med det vill hon fästa uppmärksamheten på resonemanget kring uttrycket Döda för fred. Hon funderar kring det kollektiva minnet av krig och dess orsaker, och hur svårt det verkar vara för mänskligheten att lära av det förflutna. Ett högst aktuellt ämne.

Det här blev ett allvarligt slut, men det kommer mera i nästa inlägg som förhoppningsvis kan lätta upp sinnet lite.