Kategoriarkiv: utställning

Mattornas Märta

Abstract in English below.

På Kungliga slottet i Stockholm visas en jubileumsutställning från MMF AB, som nu har funnits i 100 år. Utställningen fokuserar på de mattor som producerats till den kungliga familjen och till andra offentliga miljöer. Men den berättar också om Märta Måås Fjetterström själv, hennes liv och konstnärliga gärning. Den står ända till den 19/4 så missa inte den!

Märta föddes 1873. Fadern var präst och fick en tjänst i Vadstena när Märta var liten, så det var i den staden hon växte upp. Hon hade turen att födas i en familj där man kunde tänka sig att utbilda även döttrarna. Eftersom hon visade konstnärlig talang fick hon fara till Stockholm och gå utbildning till teckningslärare och mönsterritare 1890-95. Så småningom kom hon i Skåne i kontakt med en av hemslöjdsrörelsens stora, Lilli Zickerman, och idén om en egen ateljé med anställda väverskor uppstod. När hon grundade MMF AB 1919 var hon på det klara med att det var mattor och andra större textila verk för hem och offentlig miljö hon ville formge. Detta arbetade hon med hela livet fram till sin död 1941. Men verkstaden lever vidare och producerar fortsatt mattor av hög kvalitet, både efter Märtas egna kartonger och andra formgivares.


Redan i trappen upp till Rikssalen, där utställningen hänger, visas denna stora matta, som är en tidig komposition, vävd innan ateljén i Båstad startades. Den är också ett exempel på vad som till största delen inspirerade Märtas formgivning, den natur som omgav henne. Denna heter Hästbete och är formgiven 1915, vävd i flossa.


Man får gå trappa upp och trappa ner och genom Ordenssalar för att komma till Rikssalen. Det första som fångade min blick var denna enorma matta, den största som vävts på MMF AB. Den heter Vita spetsporten och är en nutida bearbetning av ett mönster komponerat 1934. Bettan på Storholmen har faktiskt ett exemplar som hon kan borra ner tårna i!


Det var rätt så svårfotograferat. De flesta mattorna hängde som i lager framför varandra, och belysningen orsakade ett släpljus som gav konstiga skuggor och tokigt intryck av ytans struktur. Den här mattan, Svarta trädgårdsmattan (1923, flossa), förklarar mina problem. Klicka upp bilden så blir den tydligare!  Men det är bara fotot som är knepigt. I verkligheten är mattan väldigt vacker och med rätta ett omtyckt mönster, uppvävt till flera kunder.


Så här såg det ut i de flesta montrarna. Men å andra sidan: hur ska man annars göra med ett begränsat utrymme där man vill visa så mycket som möjligt? I bakgrunden har vi Korgmattan (1936), framför den draperiet Perugia (1937) och på golvet Vita Rutmattan (1933). Mattorna är vävda i rölakansteknik. I rutmattan ser vi också exempel på de grundfärger som togs fram i samarbete med Klippans yllefabrik, som spann och färgade de garner Märta ville ha. Nuförtiden har man en egen färgningsavdelning i ateljén.


Här har vi mattan Blå plump vävd i rölakan (1937) och draperiet Vildhästen (1933) vävd med inplocksteknik. Blå plump visades bl a vid World Fair i New York 1939. Eftersom Märta etablerade samarbete med ett flertal framgångsrika arkitekter och inredare, fick hon prestigefyllda uppdrag som ledde vidare till inredningar och utställningar i både Europa och Staterna.


Även om Märta trivdes utmärkt bra vid sitt arbetsbord ovanför ateljén, och utsikten över den natur som var hennes främsta inspirationskälla, tyckte hon också om att resa och få ny inspiration av det.


Den här mattan heter Tornet (1931, flossa) och är inspirerad av skyskraporna i New York. Tack vare Carl Malmsten, som fått uppdraget att inreda ett antal rumssviter på lyxhotellet Waldorf Astoria, fick Märta i uppdrag att förse dessa sviter med mattor. Själv tycker jag denna matta har en mycket intressant komposition, utan egentlig mittpunkt i motivet och med en fint varierad bård.


Här ser vi mattan Slottet (1927) vävd i flossa och draperiet Röda hästarna (1930) vävt i gobelängteknik. På golver ligger Korna (1930), rölakan. Om man tittar lite närmare på hästarna kan man tydligt se inspirationen från de folkliga skånska yllevävnaderna. Men tittar man på Slottet undrar man om det finns en föraning om Mario Bros alla figurer!



En av de tidigaste vävnaderna  Märta formgav är min favorit alla katagorier, Enhörningen. Den visades också men bakom glas och omöjlig att ta en bild av. Men denna, Hjortskogen, (osäkert tillkomstår) är i samma stil, även den vävd i gobelängteknik. Hur många hjortar ser du?


Det är inte bara de stora kompositionerna som imponerar utan även detaljerna. Här kommer en bild från en bård, där hjortens och kidets snabba lopp återges med tydlig känsla av fart.


Det presenteras 57 verk av Märta på utställningen, så det jag skrivit om här är bara en bråkdel. En annan person fastnar säkert för helt andra verk. Tveka inte, gå och se!

The Royal Castle in Stockholm is currently hosting an exhibition on the works of Märta Måås Fjetterström. She lived 1873-1941 and was the founder of the weaving company MMF AB, this year celebrating 100 years of success. Her carpets are stilled asked for, and of course also those designed by designers who followed her as directors of the company. If you have the possibility to visit this show, don’t miss it. It’s open till April 19. And there’s a very informative catalogue in English available.

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.

 

 

Återbruk på Sörmlands museum

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.

Ett sommarminne

Abstract in English below.

I somras besökte jag Matsgården i Östbjörka by utanför Rättvik. Det är en fin gammal gård, som är öppen och visas på sommaren, men man måste kolla upp öppettiderna ordentligt. De brukar dessutom ha kortare temautställningar, olika varje sommar. Denna gång var det Per Backman som ställde ut sina halmkronor. Han är konstnär med halmkronor som sitt medium och jobbar i Leksands kulturförvaltning på halvtid för sin försörjning. Som det så ofta måste vara dessvärre.

Kronorna visades i ett oinrett vindsrum på övre plan, och som de sköra konstverk de är hängde de högt och lite svårfotograferat. Jag har gjort så gott jag kunnat. De kommer här i ett bildsvep. Förutom halm och garn har Backman använt ägg, ulltussar, papper och kläde i sina luftiga skulpturer. Han lägger också tankemöda på att konstruera nya geometriska figurer att arbeta efter.




Last summer I visited an old farm in Rättvik, nowadays functioning as an open air museum. They usually also show additional exhibitions, and this year the straw artist Per Backman was invited to show his objects. He follows an old tradition of making straw decorations hangning from the roof at festive occasions, used in rural environments in Scandinavia and also, I think, in other parts of Europe. He has developed the technique though, and added further elements and shapes of design.