Kategoriarkiv: broderi

Besök på broderiutställning

Abstract in English below.

Brodöserna i gruppen Skapande broderi i Stockholm har utvecklat ett givande koncept i sitt arbete. Sedan några år ses de på ett museum i Stockholm och studerar samlingarna, inbegripet guidade studiebesök. Därefter får de möjlighet att ställa ut sina broderade alster, inspirerade av samlingarna och tankarna kring dem. För närvarande är det Postmuseum som har den äran. Brodöserna har inspirerats av dels enskilda brev och frimärken, dels åskådliggjort tankar om kommunikation mellan människor. Jag var där och såg och imponerades för ett par veckor sedan. Nedan kommer ett urval. Glöm inte att det går att klicka upp bilderna i större format!


Ingela Gréau har länge närt en stor beundran för Czeslaw Slania, som graverade stampen till detta frimärke för åtskilliga år sedan. I sin tolkning har hon använt både broderi och applikation.


Ett av världens dyraste frimärken är feltrycket Gul skilling Banco. Av det har Ann Falk gjort ett korsstygnsbroderi. Jag för min del tycker Postmuseet skulle ta det broderiet och göra ett kit att sälja som en souvenir i sin butik!

Eva Sylwander har arbetat med en del av ett frimärke med samiskt motiv.

En originell tolkning av kommunikation har gjorts av Marie Louise Reinius. Hon har med pyttesmå stygn broderat en tom lägenhetsplan, där två ensamma brev väntar på att tas omhand och öppnas.


En gång i tiden använde man frimärksspråket, där placeringen av frimärket på kuvertet gav ett hemligt budskap. Jag vet inte om Christina Werneker har tänkt på just det, men hon har i alla fall inspirerats av frimärkenas fantasifulla djurbilder.


I nästa bild kan man se hur ett skapat verk sprids vidare som ringar på vattnet, från modekreation till frimärken till broderad bild, den sista utförd av Agneta Björk Höglund.


En del av verken var mer lekfulla, som Monika Aldehags ”Bråttom till brevlådan”.


Dalahästen var en gång i tiden avsedd som leksak. Numera är en gammal trähäst en högt värderad antikvitet. Men den kan också hamna på ett frimärke och sedan omtolkas till ett tredimensionellt broderi, i detta fall utfört av Heléne Forsberg.

Mer sparsmakad och nästan grafisk i sitt uttryck är Eva Rosanders bild.

Kommunikation mellan människor sker inte bara med brev. I Anja Rönnmarks verk samlas ord och symboler för all möjlig slags förmedling av budskap. 
Som sagt, detta är ett urval. Det finns många fler verk att se och jag rekommenderar att du går dit själv och finner dina favoriter. Broderierna är en del av utställningen Postal Art, så man kan också se verk av elever på Gerlesborgsskolan och en märklig samling grundad på en långtida brevväxling mellan två goda vänner. På Postmuseums hemsida kan man enkelt hitta öppettider. Utställningen står fram till augusti, så egentligen har du gott om tid, men dra inte ut på det ändå! Då vet vi ju hur det kan gå… Medlemmarna i Skapande broderi samlas för närvarande på Historiska Museet och hämtar sin inspiration. Det ska bli kul att se vad som kommer ut av det!

The members of the embroidery group Skapande broderi have been gathering at Postmuseum (museum of postal history) in Stockholm. Here they have found inspiration for works concerning ways of communication between people. Their embroideries are now shown as part of a greater exhibition named Postal Art until August 2019.

Ändrad kurs

Jag har slutat sticka. I alla fall tills vidare. Det är petit points som gäller nu.

Den här materialatsen köpte jag för sådär 950 spänn i London på The Knitting & Stitching Show. Så kan det går när man blir störtförälskad. Men textildesigners ska ju också leva, eller hur? Man måste supporta dem!

Så nu strävar jag på med det här broderiet, som ska bli en kudde nångång,  på lediga stunder. Jag gör som det föreslås, först texten, sedan gatorna, sedan resten. För att komma någonstans försöker jag göra minst en tråd svart om dan, flera om det hinns med. Det tar c:a 30 – 40 min att sy slut på en tråd, för jag är inte jättesnabb med broderandet.

En cm på stramaljen är 5 x 5 stygn, alltså 25 stygn, x 41,5 cm som är bredden x 41,5 på höjden. Min räknare får det till 43 056,25 stygn. Jag är mycket nyfiken på vad det där kvartsstygnet på slutet kan bestå i, men lämnar det därhän tills vidare. Nej, jag tänker inte kontrollräkna efteråt.

Det är inte svårt egentligen men kräver förstås uthållighet.

Designen är gjord av Hannah Bass och heter London Bright. Mer av henne kan ses här på hennes websida, Hannah Bass Needlepoint.

Färga har jag dock inte slutat med. Det går inte att låta bli.

En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)

6:e textiltriennalen i Riga, del 2

Fortsättning från Riga-triennalen.

Många av verken som visades bestod av delar som sammanfogats till ett helt verk. Dit hör det Erika Pedak (Estland) gjort, Nordic silk. Face up. Hon har använt ull från ett inhemskt får från Kihnu, som hon våtfiltat. Hon berättar att det är samma läge med den inhemskt producerade ullen i Estland som i Sverige: det mesta kastas bort. Hon vill spara en del av det ”nordiska silket”.

Nästa bild visar också på tendensen att bygga av delar. Tatjana Aleksandra (Lettland) har gjort ett flertal små varelser som tillsammans bygger upp hennes personlighet, Whirlpool. Virginija Kirvelieni (Litauen) har i verket Departure. Return? använt sig av nackkuddar för att visa på problemet med att så många nu lämnar landet för att skaffa sig ett bättre liv någon annanstans. Själv blev jag väldigt förtjust i verket Self-portrait som visas till höger i bakgrunden. Lina Joniké (Litauen) har utgått från det huvudplagg som bärs (bars?) till folkdräkten av de gifta kvinnorna i provinsen Aukstaitjia.

Här ser man en kvinna på väg in i bastun, som av konstnären också ses som en viktig del av ett svunnet liv. Huvudduken vävdes 3,5 meter lång och draperades runt huvudet på ett komplicerat sätt. Den röda bården var viktig och skulle skydda mot det onda ögat. Konstnären har sytt fast huvudduken på en skiva av plexiglas som hänger framför fotografiet.

Även Egla Ganda Bogdanié (Litauen) hade arbetat efter principen med flera delar till en större enhet i verket Birth. Många små filtade bebisar var utstspridda på en mörk yta. Tekniken hon använt kallas nålfiltning eller torrfiltning.

Visst är det fantastiskt vad allt man kan göra av ull?

Av alla 84 verk jag såg här var det detta, av Severija Inciraskaite-Kriauneviciene (Litauen), som grep tag i hjärtat.

En hjälm med skador av granatsplitter, nu med noggrannt borrade hål och korsstygnsbroderi. Konstnären hade samlat ihop 8 använda soldathjälmar och även gamla klädpersedlar för att bygga verket Kill for Peace, och med det vill hon fästa uppmärksamheten på resonemanget kring uttrycket Döda för fred. Hon funderar kring det kollektiva minnet av krig och dess orsaker, och hur svårt det verkar vara för mänskligheten att lära av det förflutna. Ett högst aktuellt ämne.

Det här blev ett allvarligt slut, men det kommer mera i nästa inlägg som förhoppningsvis kan lätta upp sinnet lite.