Kategoriarkiv: broderi

Textilmuseum Tant Vanja

Om en är en textilintresserad kvinna som genom sitt arbete träffar äldre människor som berättar om livet förr, kanske en så småningom bygger upp en samling av föremål. Och efter sin pension kanske man fortfarande har mycket ork kvar och vill visa sina saker för andra. Ja, då bygger man ett litet textilmuseum i sitt eget hem. Det har Kerstin Lindebäck i Dals Rostock gjort. Jag hade annat ärende i där i orten så tiden var inte tillräckligt utmätt för att jag skulle kunna grotta ner mig ordentligt i hennes samling. Men ni som råkar ha vägarna förbi bör inte missa att stanna till.

Här kommer lite inspiration för yllebroderi. Denna duk är sydd av Karen Oline Edvardsen runt 1865. Bottentyget är grovt ylletyg i några olika kvaliteer. De olika rutorna är på sina ställen hopskarvade av flera bitar. Blommorna är diktade i fri fantasi, sydda med färgat yllebrodergarn.

Och ett annat exempel på yllebroderi. Jag gissar att det har varit en kudde med kavelfrans runt kanten.

Kanske man har härligt svartröda stockrosor i trädgården? Då kan man prova att färga med dem, eller hur?

Och om man råkar på sådana tygbitar som tjänat som stoppning mellan stockarna i ett gammalt hus, då måste man väl ta vara på dem?

Detta lilla museum är en liten pärla i sitt slag. På hemsidan med den kaxiga adressen Textilmuseum.se kan man läsa mer om utvalda textilier, hur museet kom till och öppettider.

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.

Nya böcker till textilbiblioteket

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

Världsbroderidagen

I morgon, söndag 30 juni, är det Världsbroderidagen. Det firar jag med att visa en av mina ärvda klenoder, kaffeduken som mor broderade en gång i tiden.

Jag tycker mig minnas att hon sagt att hon sydde den på 1930-talet (hon var född 1913, gifte sig 1937). Kanske var mor och far förlovade då. Den låg ofta på det här stora bordet som far snickrat och fick vara med på en del kalas. Den är trasig och blekt men hör ihop med min barndom. Linneväven är mjuk av den hårdhänta tvätten och varmmanglingen i tvättstugan i Boda, dit hon tog tvätten, lastad i tunga spånkorgar, med bussen när det behövdes.

Det var säkert ett färdigt kit med ritat mönster en gång, blomsterkorgar i hörnen och strödda små buketter. Garnet är moulinégarn som hållit färgen bra, och sömsätten stjälkstygn, utdragna öglor och knutar.

Aldrig att jag klipper sönder den här och återanvänder den till något annat! Men jag ska allt skaffa en rulle att förvara den på istället.
(Och ja, vi har olika smak när det gäller stolar, mannen och jag…)