Kategoriarkiv: broderi

Tomteparad

Abstract in English below.

För länge sedan hade tidningen Vi en särskild redaktion för olika slags handarbeten, mest av textilt slag. Undrar om inte Uwe Snidare var drivande där? Bland annat kunde man köpa olika kit för broderier, för det mesta genom förmedling från olika hemslöjdsaffärer och andra formgivare runtom i landet. Nuförtiden har tidningen särskilda handarbetsnummer istället.

Men då, på 1970-talet tror jag, fanns det en gång ett erbjudande om en julduk formgiven av Henriette Ousbäck, kallad Tomteparaden. Själva iordningställandet och utskickandet av handarbetskitet sköttes av Kalmar läns hemslöjdsförening. Jag och min syster köpte var sitt kit. Mitt lades i förråd, men min syster sydde sin duk, där hon bodde då, i México. Kitet kostade 88 kr, plus porto och avgift 8:45, för bottentyg, garn, nål och mönster. Det meddelas också att en färdigsydd duk kostade ”över 1 250 kronor”. Jag har sparat tidningsurklippet med informationen så jag kan berätta det här.

Jag lade mitt kit i förråd som sagt, tog fram det och tittade på det ibland men mer blev det inte. Men så helt plötsligt på höstkanten förra året tog jag fram det igen och satte igång, utan att egentligen ha någon annan önskan än att koppla av från stickningen och annat hantverk. Jag lade ut den första halvsydda figuren på Fejan och fick en jättefin respons på den, vilket triggade mig att försöka bli klar med duken till jul.

Så det blev så att jag satte mig med broderiet nästan varje dag, c:a 2 timmar åt gången. Den gråa hösten som var då ville man ju i alla fall inte låtsas om, och med coronapesten dessutom. Det var skönt att bara mata på med de klara färgerna och inte fundera så mycket på världens alla bekymmer. Och jag är väldigt tacksam för allt påhejande via Face book och Insta. Själva broderiet blev klart före jul, men så blev det ju ytterligare och hårdare restriktioner, så det kändes inte meningsfullt att rappa mig med själva monteringen. Det skulle ju inte komma någon och hälsa på i alla fall. Men i mellandagarna tog jag mig samman och fållade duken.

Den mäter ungefär 46 x 48 cm, är sydd på dalalinne med 7 tr/cm. Broderigarnet är Klippans lingarn 16/2. Just garnet var en osäkerhetsfaktor. Skulle det räcka? Det skulle ju inte finnas samma garn att få tag i nu. Skulle det ha blivit torrt och sprött av ålder? Men det enda garn som var lite problematiskt var det svarta, inte särskilt förvånande. Det var också det enda som räckte alldeles precis till sista stygnet. Och det var ju tur då att jag bestämde mig för att ge tomtarna olika färg på ögonen istället för svart, för då hade det inte räckt hela vägen. Det garn som var avsett till ansikten var lite grått för min smak, men en face book-kompis hade ett ecru-färgat lingarn som hon glatt delade med sig, tack för det!

Jag har missat något stygn här och där men det syns inte på helheten. Lite förskjutet i mötet när jag sytt runt blev det också men det inbillar jag mig inte heller syns. Jag är rätt nöjd med min Tomteparad faktiskt och hoppas jag kan använda den nästa jul.

Henriette Ousbäck är fortfarande aktiv med nålen men i helt annan stil. Googla på henne får ni se!

This awful, terrible and grey autumn I picked out an old sewing kit, bought once in the 1970’s. It was a bliss to slowly work the pattern out, keeping my thoughts away from the harsh reality and bad weather, cherished by comments on social media. The pattern is created by Helene Ousbäck, still working as an designer and embroiderer. Just Google her name (I’m not friends with this blog’s functions at the moment, can’t add a link)! The little figures look like gnomes but they are, as part of Swedish lore, not exactly the same. But here they are shown a kind of cross breed with the tradition of S:a Claus… Anyhow, it’s cross stiches with linen yarn on linen cloth.

Förr och nu – fortsättning

Abstract in English below.

Fortsättningen på redogörelsen för en utställning i Leksands Kulturhus.

När jag ser på konst är det oftast inte det perfekta som berör mig mest. Hellre vill jag se det som är lite ojämnt och skaver, det som är en överraskning och kräver att man tittar en gång till. Gulligt och/eller tillrättalagt och perfekt är inte alltid så intressant. I den här utställningen fanns många verk med den kvalitén.

Dessa tyglängder i utställningens början anslog tonen. Det röda tyget är avsett att klippas till och bäras som förkläden till pojkkolten i Leksand. Det är vävt av Margit Hallmans i rosengång. Tyglängden till vänster är en textil från Kuba-riket, gjord i applikationsteknik. Användningen meddelades tyvärr inte. Det kan knappast vara större skillnad på två textiler.

Kuba-riket fanns för länge sedan i Afrika, i den del av kontinenten som numera  räknas till Kongo. Under 1600-talet var det ett kungarike med flera olika stammar i en slags union på flera plan. Det var som regel männen som vävde tygerna av raffiapalmens blad, och kvinnorna som broderade de olika mönstren. Det remarkabla med mönstren är avsaknaden av regelbundenhet och symmetri, ett synsätt som ju är helt motsatt den västerländska kultursynen. Tyvärr är inte mytologin och tankarna bakom formgivningen bevarade, så det finns ingen förklaring till valet av motiv.

Just denna teknik kallas Kasai velvet efter en av stammarna i riket. Det är som namnet visar ett broderi med lugg, med en typisk komposition av diagonala romber. Alla har de dock en utformning eller placering som motverkar symmetri.


Här har vi vad jag tror är en modernare tillämpning på mönsterbilden. Tyvärr gavs det inte någon ordentlig katalog, enbart en nummerlista. De övre kuddarna verkade vara av äldre datum och de tre undre senare tolkningar. Det är fråga om applikation med raffiatyger från Kuba-riket (kanske). Figurerna är fastsydda med langettliknande stygn.

Detta broderi, som närmast liknar plattsöm, är en liten del av ett långt tygstycke benämnt ”ntshak”. Det skulle svepas och draperas runt kroppen, mans- eller kvinnokropp angavs inte.


Man kunde mönstra genom att måla på raffiatyget också. Då kunde det se ut så här.

En av de konstnärligt begåvade hantverkare som bor i Leksand är Manne Dahlstedt. Han är bokbindare till professionen men utövar också annat hantverk. Han har tagit fasta på möjligheten att skapa oregelbundenheter i sina trasmattor.


Det är ju faktiskt inget krav att ränder ska vara raka. Vi är bara uppfostrade så.

Dahlstedt har också utfört det verk med fem paneler, som var det första som mötte besökaren på väg in i utställningen. Där har han inspirerats av den längd som hängde bredvid det röda tyget avsett till pojkförkläden. Olika färgkombinationer ger samma mönsterformer alldeles olika slutligt intryck. Tyget är linne i detta fall och figurerna är fastsydda med langettstygn.

Here comes more from the exhibition this summer in Leksand. The exhibition dealt with the matter of symmetry contra disorder. Symmetry is a leading concept of western art and folk art as well, but not so in the remaining ocjects from the culture of the kingdom of Kuba, situated in what now is called Congo. The kingdom was reined in the 16th century, and almost nothing is known of the meaning of the patterns, or why irregularity was so favoured. It’s still inspiring though.

Förr och nu – inspiration

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och heter ”Svartstickstäcket”. (Jag skrev tidigare att det hette Error men det var fel från min sida.)  Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Svartstickstäcket”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Göra någonting av ingenting

Abstract in English below.

I somras såg jag en fin liten utställning i Rättviks kulturhus. Kerstin Anckert, som varit antikvarie på Dalarnas museum, har skrivit en bok om trasmattor. Nu ställde hon ut några av sina verk och även andra från sin samling. Boken heter alltså Trasmattor och andra roliga mattor och kan fås från henne själv, t x genom kerstin.ankert@bredband.net. I den skriver hon om egna och andras mattor av olika slag med olika tekniker, men alla har som utgångsmaterial kasserade textilier.


En av de mattor som visades var hennes egna trasrya, inspirerad av vårens gräsmatta med blå scillablommor.


Ur hennes samling visades en trasrya från en annan del av världen, Marocko. Den här mattan är vävd med trasor i många olika kvaliteter. En del av dem får nog klassas som ”fultrasor”, men de har inte sorterats bort av den här väverskan i alla fall.  Dessa mattor vävs i andra länder i Nordafrika också. De säljs som turistsouvenirer och kan rentav finnas på fina varuhus i London.


Utrangerade tyger behöver ju inte förvandlas till trasor för att man ska göra nåt av dem. En annan metod är att göra en klackmatta, där klackformade bitar av ylletyg monteras på en bottenväv. Väl beredda ylleväver rispas ju inte upp och passar bra till denna teknik. Klackbitarna förses gärna med ett enkelt broderi, så som på Karins julgransmatta.



En privatperson i Leksand har sparat små mattor tillverkade av en äldre släkting, Jakobes Anna Andersdotter (1856-1946). En av hennes söner öppnade en ekiperingsaffär i centrum. Allt eftersom säsongerna gick och tyger/kläder  blev omoderna, fick Anna ta hand om tygkuponger och andra rester och med hjälp av trampsymaskinen göra lappmattor. I dessa kan man hitta både uttjänta dräkttyger och konfektionsvaror.


På en annan utställning i Leksand, som jag ska berätta om längre fram, hängde den här textilen, tillverkad efter samma princip. Den lite enkla katalogen ger dock inte besked om tillverkare.


Kerstin Ankerts bok är väldigt trevlig att läsa och har många exempel på återanvändning av de mest förvånande material, både från hennes egen samling och andra. Den kan varmt rekommenderas.

Själv sitter jag och väver slut på en mattvarp i hemslöjdsföreningens lokal. Just nu är det trasrya, med både fin- och fultrasor, uppblandat med garnrester. Sängmattor har jag tänkt mig.


This blog post is on a book I bought and an exhibition I visited this summer. The subject of the book and the show were rugs made of reused textiles, a big issue in Sweden. The book’s writer showed her own carpets and some from her collection. Name of the book is Trasryor & andra roliga mattor (Rag rugs & other funny carpets) and can be bought from the writer, Kerstin Ankert at her web address: kerstin.ankert@bredband.net. Last picture shows my own ongoing rag rug.