Kategoriarkiv: broderi

En ros från Skottland

2010 var mannen och jag till Skottland och reste runt med bil. Vi började med några dagar i Glasgow. I den staden verkade en man vid namn Charles Rennie Mackintosh och hans hustru Margaret MacDonald Mackintosh, ett par av mina stora idoler. Detta var strax före sekelskiftet 18-1900-hundra, så det var den tid när jugendstilen utvecklades, och de var en skotsk men tongivande del av dess början. Herrn var arkitekt och formgivare och frun var konstnär och formgivare, enkelt uttryckt. Man kan läsa mer om dem här och här. 

Spåren av deras verksamhet finns på flera håll i Glasgow, det är bara att googla på! Vi tog en kopp te på The Willow Tea Rooms, där inredningen formats av främst Charles Rennie Mackintosh. En liten bakelse med vanilla custard satt inte fel i den miljön, fast det var väl inte direkt billigt. Senare gick vi till Hunterian Museum and Art Gallery, som ingår i universitetets samlingar. Det består av flera hus och ett av dem, ett nybyggt betonghus (!), innehåller den ditflyttade inredningen från huset paret bodde i. Väldigt intressant och vackert att spankulera omkring i! Ett annat museum jag kan rekommendera är Kelvingrove Art Gallery and Museum. Där har dom typ allt. När vi kom dit var det dags för lunchfika, och det intog vi i stora hallen. Samtidigt spelades en orgelkonsert på den stora orgeln där, och som extra grädde på moset visades en kameraupptagning av organistens fötter! De – fötterna – är mer verksamma än man kan tro. En annan sak att titta på är en vacker tremastad bark, Glenlee, som ligger vid floden Clydes strand och minner om tiden när Glasgow var en stor varvsstad. 

Man vill ju gärna ha med sig en liten souvenir från platser man tycker om, så jag köpte, förutom några böcker, ett broderi i museishopen på Hunterian Museum and Art Gallery. Det heter Mackintosh rose och är en liten bit tyg, aidaväv, som skall broderas med en ros i korsstygn. Rosen är designad i typisk stil, men jag tror nog det är Margaret mer än Charles som ligger bakom den. Fast han var en mycket skicklig blomsterporträttör, om det ordet nu kan sägas finnas. Man arbetar med det medföljande moulinégarnet, så det går ju väldigt lätt. Dammsugardraken åt upp det garn som skulle vara i de små mörkgrå rutorna, så det har jag kompletterat efter min minnesbild. 


Det lilla broderiet föreslogs användas till nåldyna eller infällt i ett kuddfodral, och jag bestämde mig för det senare. Jag letade reda på rester av ett mörkgrönt linnetyg i mina lådor. 

En innerkudde från IKEA bestämde måtten. Först klippte jag till två bitar och monterade ovanför och inunder motivet, och därefter två avlånga bitar till sidorna. När framsidan var klar klippte jag till flera längder till baksidan – det var bara kantbitar kvar av tyget – och sydde ihop, en av de sömmarna med ett blixtlås i. Slutligen syddes fram- och baksida ihop, och – voila! – kudden var klar.


Ännu ett dåligt samvete uppklarat. Jag har ju hållit på från och till i flera är, fast det är ett så litet och behändigt arbete. 

Om några tygbutiker i London

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande. 

Böcker och böcker!

Under sommaren har jag gjort några fler nyförvärv. Kan inte låta bli… 


Den här boken är sprillans ny för i år. Tror jag i alla fall, hittar inget tryckår… Ulla Berglund Brasch, som då var mjukslöjdskonsulent i Dalarnas län, gjorde under åren 1993 – 1996 en inventering av sådana virkade plagg som hörde till dräkten i Nås socken. Här redovisas den inventeringen och dessutom en hel del andra virkade plagg runtom i Norden. Det var efter 1800-talets mitt som virkningstekniken spred sig i Sverige. Den var vanligast i de borgerliga salongerna men nyfikenhet och lust att prova något nytt har ju alltid funnits. Och när man -nej knappast, kvinna – sedan lärt sig tekniken ville hon tillämpa den på ett sätt som var användbart i den kulturkontext man levde i. Alltså virkade hon småplagg och accessoirer som passade in i dräktbruket. Men eftersom tekniken inte har äldre hemortsrätt i Sverige än så, ansågs den ointressant av de flesta damer och herrar som gjorde de stora undersökningarna av det folkliga klädbruket och textilförrådet under 1800-talets slut och 1900-talets början. Detta gjorde att virkningen helt oförtjänt fick tummen ner av den gryende hemslöjdsrörelsen. Gudskelov har den synen försvunnit! 


I boken visas många bilder av färgglada dräktdelar: kjolflätor (så kallas slitkanten längst ner på kjolen), hängslen, mössor, pälsband, hjärtvärmare, handplagg av olika slag och ett antal mer udda föremål. Förutom föremål från inventeringen i Nås redovisas vad som finns i andra museisamlingar. Det finns en förteckning över särskilt duktiga virkerskor: så bra att även dessa uppmärksammas! Och så finns det diagram över mönster och allmänna råd hur man går tillväga, plus beskrivning till hjärtvärmare och vantar. En mycket matnyttig bok. Den kan köpas från Nås Hemslöjdsförening. Själv köpte jag den på Dalarnas museum. ISBN 978-91-639-1089-0.

Sedan har stickdrottningen Kate Davies i Skottland gett ut en ny bok. 


”Hap” är ett shetländskt ord för ett plagg man sveper in sig själv eller en liten person i, företrädesvis en sjal eller mindre filt. Kate Davies har bett 13 välkända europeiska stickdesigners att komponera modell och göra beskrivning till ett sådant plagg, och resultatet är enligt min mening väldigt lyckat. Många har förstås hållit sig nära den shetländska traditionen med spetsstickning, men andra har tolkat utmaningen på andra vackra och funktionella vis. Givetvis har mönstren angivna garnkvaliteter men här kan man ju i många fall hålla sig lite fritt till de rekommendationerna. Bara man inser att karaktär och storlek kan förändras är man fri att experimentera, och det är en väldigt generös inställning till den stickande gemenskapen som visas här. Den första delen av boken är en grundlig genomgång av historien bakom den shetländska spetsstickningen ut flera aspekter. 

Det finns många vackra bilder att njuta av: bilder av landskapet och välstylade fotografier av modellerna. Dessutom är den historiska delen väl illustrerad med gamla och nya bilder. En njutning att läsa! Boken kan beställas från författaren genom hennes hemsida: Kate Davies Designs. Den finns säkert på flera internetbokhandlar också. Här kommer ID-numret: ISBN 978-0-9574666-3-0. 

Till sist kommer här en lite mer luggsliten bok.


Den låg och väntade på mig på midsommardagens storloppis i sporthallen i Mora. Det här är en sammanställning av olika artiklar från den amerikanska damtidningen Woman’s Day om olika textila tekniker, så som de tillämpades i Amerika, det som vi i dag kallar USA. Under flera år drev tidningen ett ambitiöst projekt med att leta upp gamla exempel i olika museisamlingar och hos privatpersoner, ta tydliga och vackra bilder och dessutom göra en moderniserad beskrivning av någon av de gamla textilierna. Boken är indelad i olika kapitel som behandlar broderi i fyra olika klasser (embroidery, crewel work, cross-stich, needlepoint), lapptäcke i tre olika klasser (patchwork, appliqué, quilting), hooking (vet inte om vi har en svensk term), virkning, stickning, vävning, candlewicking (ser ut som en form av matelassé) samt tillverkning av mattor i några olika tekniker. Alla teknikerna har tydliga teckningar över hur man gör. Om ni undrar vad hooking är för något så är det ett sätt att med en specialkrok dra tygremsor genom en gles tygbotten. Remsorna bildar öglor på rätsidan. Det är en teknik som lämpar sig bra till mattor t ex. 


Här är ett uppslag från kapitlet om appliqué. Det avslutas med mallar och beskrivning till överkastet i mitten undre raden. Den här boken från 1963 eller 1964 har inget modernt ID-nummer, men är tryckt i England hos B. T. Batsford LTD. i London, tror jag. Det finns ett library of congress-nummer: 63-17731. Men den är antagligen svår att få tag i. 

En annan intressant sak med den här boken är författaren, Rose Wilder Lane. Här presenteras hon som historiker, men egentligen var hon författare och journalist. Och vad är det för märkvärdigt med henne då? Ja, det kanske ringer en klocka om jag nämner hennes mamma, Laura Ingalls Wilder, författaren till boken om Det lilla huset på prärien och alla uppföljarna. Inte vet jag vad ni tycker, men jag har fortfarande behållning av att läsa de böckerna och göra gärna om det då och då. Nu är jag inte längre så tagen av den idylliska och perfekta familjen Ingalls Wilder, där mamman tyckte att den enda goda indianen var en död indian, utan läser mellan raderna om alla knep och färdigheter de besatt för att klara av den arbetsamma vardagen som pionjärer på prärien. Jag kan få samma information av att läsa Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla eller Astrid Lindgren, för den delen. Goda socialantropologiska beskrivningar av hur livet tedde sig. Om Rose Wilder Lane finns mycket intressant att läsa på t ex Wikipedia. 

Utflykter

I lördags var jag på utflykt med föreningen Garde Robe. Första stoppet var i Torekällberget, ett friluftsmuseum i Södertälje. 


Där fick vi fika med kringla förstås, och sedan visning av miljöerna. Det finns både lands- och stadsmiljö, precis som det ska vara. Dessutom utställningslokaler inomhus med föremål och miljöer, bl a dessa strumpor. 


Allt skulle minsann tas vara på och lagas förr.

Sedan for vi till Nyköping och åt lunch, och därefter till Sörmlands länsmuseums föremålsarkiv. Där delades vi in i grupper och skrudades i heltäckande skyddsdräkt. Först visades vi runt i samlingarna, och tjänstemännen berättade och svarade på ett otal frågor. Därefter var det ”fri lek” en halvtimme. Här kommer ett litet urval av mina foton. 


Broderi runt framkanten på rock och väst på en 1700-talsdräkt för herre. 


Små fina skor för en 1800-talsdam. 


Pungtross och bälte med förgyllda plattor till Västra Vingåkers högtidsdräkt. Det gröna är ett förkläde av rask, ett glättat ylletyg. Pungtrossen hängde från midjan nästan nere vid fållen, var ofta trolovningsgåva och består i detta fall av ett fodral med kniv och gaffel med skulpterade handtag av ben, en liten rund silverdosa, ett nålhus och en sidenpåse med en silversked i. Det ringprydda handtaget till skeden sticker upp ur påsen. 


En väl använd korsett från 1800-talets slut (gissar jag). Maskinsydd i alla fall. 


En folklig klänning från ca 1830-40-tal. 

Mycket mer fanns det. Vi fick en visning av Nyköpinghus också och en busstur genom Nyköpings stad, men sen var det dags att fara hem. Heder och tack till dem som arrangerat denna utflykt.  

Söndagen drog jag med mannen på Vårrunda Odensala runt. Det ligger i trakterna runt Märsta, norr om Stockholm. Hantverkare och lokala matproducenter hade öppna hus och försäljning. Ni som ser en möjlighet att göra en sådan utflykt i er hemtrakt, ta den! Hantverkare av alla slag måste stödjas. Vi hann bara med en bråkdel. Längsta stoppet gjorde vi hos Linodlarföreningen Fransåker i deras lada. Lada är ett lite missvisande namn eftersom den gamla byggnaden gjorts i ordning till en snygg och väl fungerande verkstad för linberedning. Man kan hyra in sig där och få hjälp med beredning av sitt hemodlade lin. 


På bilden syns den mekaniska bråkan till höger, och det träfärgade skåpet i bakgrunden inrymmer skäkten. Häckla och spinna får man dock lov att göra för hand fortfarande. 

Det fanns ett litet utställningsskåp också och där hängde nåt som jag måste visa er. 


Flera miniatyrbroderier, sydda med en tråd över en trådkorsning. Det gröna är en avbild av ett kretskort som ni ser, i ungefär naturlig storlek. Otroligt! 

Utanför ”ladan” stod medlemmar i Sollentuna hembygsförening och slog rep. De hade tagit vara på en kugghjulsmekanism som fanns bevarad i deras samling och byggt kompletterande träställningar till den. 



Det blev mycket roligt att se den helgen! 

Länkar: föreningen Garde RobeTorekällberget och Sörmlands museum. Linodlarföreningen Fransåker nås på 076-052 26 63.