Kategoriarkiv: silke

Förr och nu – inspiration

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och betitlat ”Error”. Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Error”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Torkad vau – färgning

Abstract in English below.

Vau eller färgreseda (Reseda luteola) kallades ofta färggräs förr. Det odlades i stora mängder och kunde också importeras. Det är lätt att odla vau, och har man en gång gjort det blir man nästan inte av med den, då den fröar av sig så ohyggligt. Det är flera år sedan jag hade vauodling, men jag plockar fortfarande bort små spontana plantor här och där. Förra sommaren lade jag det jag plockat på tork i trädgårdsskjulet, och för ett par veckor sedan körde jag ett kok. Jag hade ett hg torkad vau som jag lade i kastrull och kokade en timme. Själva färgningen gick till som vanligt: den pågick en timme med temperatur 85-95 grader. Det luktade betydligt bättre än de gamla lavarna jag kört förut kan jag säga, ungefär som torrt hö. Och så här blev det med alunbetat garn:


Från vänster har vi då en härva på ett hg vitt ullgarn, och bredvid den ligger överst småhärvor av redgarn och under det härvor av ett lite tjockt entrådigt silkegarn. Den gröna färgen längst till höger fick småhärvorna när dom låg i mitt kopparvatten. Jag glömde att jag lagt ner dom så det blev onödigt lång tid, och inte klockade jag det heller. Men de blev ju väldigt fint gröna. Det var mycket färg kvar i badet så det hade nog räckt till ett efterbad också men det hade jag inte lust med denna gången.

Jag funderade på om det kunde bli någon skillnad på den gula färgen beroende på om den var färsk eller torkad. Så jag letade reda på den sjal jag stickade efter förra färgningen, när jag hade purfärsk vau. Det gula i sjalen är vau men de gröna tonerna är syrafärger.


Sjalens gula ser möjligen lite ljusare ut men det är ingen stor skillnad. Så äktheten kan väl sägas vara OK. Det sägs ju också att det gula korset i svenska flaggan förr färgades med vau.

A couple of years ago I grew weld in my garden, and it still keeps coming up at places. Last summer I dried the little plants, and last week I made a dye bath with them. It was 100 gr of dried weld, and I boiled it one hour before straining it. The big skein is 100 gr, and I also dyed a couple of small sample skeins, in woollen and silken (below) yarn. Green colour was acheived when letting the skeins soak in my copper water, but I actually forgot them there so I don’t know how long…

I also knitted a scarf from the yarn died with fresh weld, so I took it out to compare the colours. But I would say the colour has lasted well through the years. The green tones are from acid colours. There’s a saying that the yellow cross in the Swedish flag used to be dyed with weld.