Kategoriarkiv: kläder

Vad som gör en textilnörd glad

Abstract in English below.

I en väns gamla hus i min hemby gjorde jag några textila fynd. Huset ligger i Ore socken i norra Dalarna. För en textilnörd som mig är även trasiga och dammiga saker intressanta.

Först ut är en liten mössa för en gosse. Vi vet att det är för en gosse eftersom det är sex kilar som möts i nacken. Det är oklart vem som burit mössan och när, men det bör ha varit före 1940 gissar jag. Efter 1930-talet hade nog mer moderna barnkläder slagit igenom. Här syns en blandning av äldre kattunstyger och bomullstyger från tiden.


Insidan är minst lika intressant, ett fint rutvävt bomullstyg. Vad som knappt syns är resterna av knytbanden. De är tillverkade av ett glansigt material i någon slags diagonalteknik. Jag har sett sådana band på andra gamla textilier från 1900-talets början men blev förvånad att hitta det här.


Nästa plagg är en liten flickmössa. De syddes med sidostycken och ett mittstycke som gick över hjässan och nacken, och det ska vara olika tyger. På den här tiden var det viktigt att ange kön även på ett spädbarn. Den är jätteliten, mössan, kunde passa en docka.


Här blev jag helt fascinerad av tyget som använts till foder. Men det är hopsatt av många bitar, och det är svårt att få klarhet i hur rapporten går. Inte heller får man klart för sig om det är två olika tyger som använts. Men det är verkligen en stor tidsmässig överlappning mellan mössans modell och det tyg som använts till foder. Jag har visserligen sett många alldeles otroliga mönster och färgkombinationer från 1800-talets slut. Så vad vet man?


Och så fick jag syn på något ovanligt på golvet. Här fanns det tydligen ett behov av en liten dörrmatta och så tog man vad som fanns. Men dekorativ skulle den ju också vara.


Tygerna som använts är moderna för tiden, en blandning av bomulls- och ylletyger. Korsen är fastsydda med langettstygn men lapparna är hopfogade på maskin. Vad som legat bakom den originella formgivningen får vi aldrig veta. Den här lilla mattan har en baksida av hopfogade bitar av mestadels samma tyg.


Därefter en variation på temat. Den här mattan är helt maskinsydd.


Här var det en extra intressant baksida, en bit av en gammal matta. Det fanns många andra mattor i huset gjorda med det här temat i randningen, breda skyttelkastade bottnar och effektränder med vridna trasor. Enkelt och snyggt.


Så ni förstår, jag var glad i flera dagar över dessa fynd.

When visiting the village where I was born, far from Stockholm where I live nowadays, I happened to come across these old textilies in an old friend’s house. The two small hats, the first one for a boy and the second for a baby girl, were probably sewn and worn in the beginning of the 19th century. They are made in models according to the traditional costume in the area. The two small door carpets in patch work are both unique in model. The fabrics are later in time and they are mostly sewn on a sewing machine. I wouldn’t call them common, but who knows what I will find next?

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.

Julklappstips i efterhand

Abstract in English below.

Mitt yngsta barnbarn gillar att klä på och av sin Barbie. Så det finns ett visst behov av nya kläder då och då. De här gjorde jag till julklapp.


Det finns gott om restgarner att använda i mina lådor. Den silvriga har en gång varit en virkad finklänning i min ungdom, t ex. Mönster finns att hämta på nätet, på www.stickatillbarbie.se. Där finns bortåt 1000 mönster att välja på, på flera språk. Och det är roligt att göra de här små sakerna. Det hinner inte bli tråkigt om man säger så. (Men det var en himla massa maskor att maska av till den gula kjolen. Tog hela tågresan mellan Falun och Avesta!)

I knitted these little garments as a X-mas gift for my youngest grandchild. There’s a site named www.stickatillbarbie.se with lots of patterns, if you feel inspired.  Also in other languages than Swedish.

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.