Kategoriarkiv: kläder

Julklappstips i efterhand

Abstract in English below.

Mitt yngsta barnbarn gillar att klä på och av sin Barbie. Så det finns ett visst behov av nya kläder då och då. De här gjorde jag till julklapp.


Det finns gott om restgarner att använda i mina lådor. Den silvriga har en gång varit en virkad finklänning i min ungdom, t ex. Mönster finns att hämta på nätet, på www.stickatillbarbie.se. Där finns bortåt 1000 mönster att välja på, på flera språk. Och det är roligt att göra de här små sakerna. Det hinner inte bli tråkigt om man säger så. (Men det var en himla massa maskor att maska av till den gula kjolen. Tog hela tågresan mellan Falun och Avesta!)

I knitted these little garments as a X-mas gift for my youngest grandchild. There’s a site named www.stickatillbarbie.se with lots of patterns, if you feel inspired.  Also in other languages than Swedish.

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.

 

 

Återbruk på Sörmlands museum

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.

Stickutställning i Uppsala

Abstract in English below.

På Upplandsmuseet visas Celia B Dackenbergs utställning ”Kulturkoftor och sagotröjor” fram till 22 september. Missa inte den! Utställningen är baserad på hennes vackra böcker, som ju är ”must-have” för alla intresserade av stickhistoria. Varför har ingen tagit itu med att översätta dem? Och i höst kommer en ny bok av henne, det ser vi fram emot.


Här visar jag bara ett exempel av hennes stickningar, inspirerade av sagor. Det är den röda klänningen som Lillan bär i barnboken Kattresan och också på många av de porträtt hennes pappa Ivar Arosenius gjorde. Ni vet: ”Lillan gick på vägen ut mötte där en katt blev så rädd så att hon hävde upp ett tjut…” osv.


Men Upplandsmuseet passar också på att visa några andra stickade föremål ur samlingarna. Här finns tröjan som hittades tillsammans med många andra utslitna plagg på loftet till ett hus i Riala. Där hade de legat som isolering, men när de hittades vid en renovering erbjöds de till Upplandsmuseet som gåva. Det är bland dessa plagg förlagorna till Riala-dräkten hittades. Tröjan togs inte som modell till något plagg då, men det skulle vara kul om någon tog tag i det. Den är stickad i ett ganska grovt vitt garn med ett litet färgmönster på livet, kanske i natursvart och nu bleknat rött.


En annan enastående sak som visas upp, mitt ibland fina saker som stickade börsar, miniatyrstickningar, strumpor och vantar, är denna fantastiska docka. Kolla på alla utlägg och minskningar för att forma kropp och huvud! Fötter och händer!


På ett helt annat ställe i museet, avdelningen för stadshistoria, hittade jag den här trasiga men just därför så intressanta tvärärmatröjan från 1700-talet. Visst blir museimänniskor glada för gåvor av gamla saker i gott skick men även trasiga saker är väl så intressanta, bland annat för att man då kan gå in i t ex sömmarna och kolla hur man sytt. Här kan man fundera över den handspunna lintråden i fodret och i varpen på yttertyget, färgerna – indigoblått och krapprött – randningarna i yttertyget och i laglapparna, storleken – den är liten men i vuxenmodell – och mycket mer.


Kom ihåg att ni kan klicka upp fotona i större format för att se detaljer bättre! Och se till att ta er till Uppsala för att se utställningen!

This is a blog post on an exhibition at Upplandsmuseet in Uppsala. Writer and knitter Celia B Dackenberg shows garments inspired by children’s books and artist’s wear. There are also some notes on knitted artifacts from the museum’s collections on show.