Kategoriarkiv: tygtryck

Ur min textila skattkammare del 1

Abstract in English below.

För närvarande är det ju bara trädgårdsjobb som gäller. Och inga grejer har jag färdigställda så jag kan visa dem. Så nu tänkte jag ta och visa några av mina finaste textila föremål.

Där jag jobbade tidigare, på Skansens klädkammare, kom det ibland försäljare av tyger och tillbehör. En av dessa försäljare kom från Österrike, tror jag det var, och hade med sig fantastiska sidensjalar och underbara ylletyger. Och en gång hade han med sig äldre örngott, gjorda av blåtryckta linnetyger. Ja det var ju bara att försöka bestämma sig för ett, det var ett tillfälle som inte skulle komma åter.


Örngottet mäter 107 cm på längden och 47 cm på bredden, öppet i en kortsida med två knytband. På mina resor på kontinenten har jag stött på den här modellen av kudde, som sträcker sig från ena kanten av sängen till den andra, kanske rentav tänkta att användas av två personer. Den modellen kan man fortfarande se i våra hembygdsgårdar, och den tid som skildras där är ju den där två personer vanligtvis delade säng.

Tyvärr tog jag mig inte tid att fråga ut försäljaren om örngottets historia. Det är en ganska grov tuskaftsvävd kvalitet i linne, och den verkar vara så gott som oanvänd. Så den skulle nog kännas lite ruff att vila kinden mot till att börja med. Jag kommer inte åt någon stadkant, så jag kan inte avgöra om tyget är handvävt. Det är hopsytt för hand med kaststygn och blå tråd.


Men det är ju det fantastiska trycket som är grejen! Min första gissning är att det är ett valstryck, med reliefmönster, och de små prickarna har då åstadkommits med hjälp av metallstift. Det är färgat med indigo, men jag kan inte avgöra om det är naturlig eller syntetisk. Just det här sättet att mönstra ett tyg kallas för blåtryck, vilket är ett namn som kan leda in i fel tankebanor.


För det är ju inte den blå färgen som tryckts på. Det är fråga om en typ av reservagefärgning, dvs att delar av det vita tyget har skyddats för färg. Mönstervalsen har doppats i ett medel som blockerar färgpådragningen, kanske ett vax, och sedan har mönstret tryckts. Därefter har tyget doppats i blått färgbad och fått den ljusare blå färgtonen. Sedan har en annan mönstervals fört på ett annat skyddande lager för att bevara den ljusare blå tonen. Tyget doppas i blått färgbad igen, en eller flera gånger, för att få den mörkblå bottenfärgen. Som avslutning tvättas tyget ordentligt för att få bort allt reservagemedel, och mönstret framträder då i all sin skönhet. Med den här tekniken kan man till och med göra tyger med olika mönster på tygets fram- och baksida. Det fanns många blåtryckerier på kontinenten under 1800-talet, och det var vanligt förekommande med blåtryck i de europeiska folkdräkterna. Det finns några exempel i svenska folkdräkter också.

Det finns inte så särskilt många blåtryckerier kvar, men här är länk till ett i Ungern, som också har försäljning på nätet.
https://blaudruckshop.at

This time of the year I’m mostly outside, working in the garden. Nothing of my textile works are finished and able to show. So I decided to look into my textile treasury and take out one of my beauties to let it shine.

This is a pillow case I had the opportunity to buy some years ago. It’s made from flax in an old fashioned model. This kind of patterned pillow cases were not used in Sweden, but is a continental model. The pattern is accomplished with a technique called ”blau druck” (I think) in German. Sorry to say I don’t know the name in English, ”blue print” maybe? Anyhow, the name’s somewhat misleading, since it is not the blue colour that is printed on the fabric. The white pattern is made by blocking the blue colour, indigo, by printing the fabric with a reservage fluid, that is later washed away. In this case, the blocking print was made two times, first to save the white parts of the pattern and then to save the lighter blue parts. There were many printing shops in Europe using this technique during the 19th century, as this fabric was very popular.

Afrikanska tyger

I affären Just Afrika som ligger på Södermalmstorg 4, bredvid Konsthantverkarna, har de just nu en utställning med ’bogolanfini’. Det är en särskild sorts tyger från Mali i Afrika. De är, om de är riktigt riktiga, s a s, handspunna, handvävda bomullstyger färgade på ett speciellt sätt. Jag har bara sett de tygerna i böcker förut men blev alldeles tagen av mönstren och färgerna då. Utställningen står till slutet av november.

Det visas en liten film där man får se hur kvinnorna spinner bomull med stödd slända, hur männen väver med en enkel vävstol och hur längderna sedan sys ihop. Det visas också hur man färgar, men alldeles för kort och översiktligt för att jag skulle bli riktigt nöjd.

Tyget betas med en växt av något slag som ger det en gul ton. Därefter stryker man på en särskild lera i mönster och lägger tyget att torka i solen. Då blir det en reaktion mellan betmedlet och leran (antagligen något mineral i leran) som gör att tyget blir svart. Andra växter (leror?) kan användas för att få de bruna tonerna. Dessa tyger kallas också ’mud cloth’, vilket är en översättning av bogolan, om jag förstått rätt. Tillägget -fini syftar på de speciella små mönster som målas på det svarta tyget med en pinne, eller en tandborste nuförtiden. Det är en särskild färg som sedan gör att de vita mönsterfigurerna bleks fram i solen. Kunskapen om just den här sista delen av mönstringen börjar dö ut bland utövarna.

Det finns en medvetenhet om att de här så speciella tygerna och mönstren lever farligt, och det finns konstnärer och skolor som försöker hålla liv i kunskaperna. Bland annat Le Ndomo som är ett center för arbetslösa ungdomar. Därifrån kommer halsduken jag unnade mig. Jag tyckte om det här stjärnhimmelsliknande mönstret, och jag ser att den är gjord av handspunnet och handvävt tyg.

Dessutom är det här premiär för min första selfie…

Utställning ”Textila spår” i Målhammar

I lördags drog jag iväg med maken till Målhammar, som ligger mellan Västerås och Enköping. Där var det vernissage på utställningen ”Textila spår”, skapad av Margareta Backström Öberg (även känd som Lata pigan) och Eva Karlsson/Teda Art Project. Delar av utställningen visades på Antikmässan i vintras. Här på Målhammar visas utställningen från 4 augusti till 2 september.

Utställningen fokuserar på den högklassiga mönsterdesign till tygtryck som producerades i Sverige mellan ungefär 1930-1970. Ja en del finsk design från tiden har också fått komma med. Det visas tryckta tyger och plagg sydda av dessa tyger, dessutom en hel del annat med tät anknytning till tiden.

Det var jätteroligt att återse Viola Gråsten, Astrid Sampe, Bohus stickning, Marimekko m.m. Vackert presenterat och med lätta anvisningar om tidsandan och förutsättningarna. I samband med utställningen hålls också ett antal seminarier och work shops med teman till det som visas.

Tre klänningar sydda av Viola Gråsten-tyger svävade som färggranna fjärilar vid ett fönster.

Det är min barndoms Femina, damtidningen som min stora syster hade, som åter visar sig!

Exklusivt då, fortfarande åtråvärt – Bohus stickning.

Det vänstra tyget i bakgrunden tyckte jag i förstone såg ut som rader med långbyxor på tork… men nejdå, det är nischer med statyer i…

Länkar:
Målhammar
Lata Pigan
Teda Art Project

Svampfärgningsförsök

I lördags ordnade hemslöjdsföreningen här i Stockholm en svampexkursion under ledning av en ”riktig” konsulent. Strålande väder var det och trevligt sällskap också. Det är ju alltid skönt att komma ut i skogen. Focus låg på svampar för färgning, och vi/jag kom glatt skuttande och visade upp våra fynd för konsulenten. Här nedan har vi aspsopp, som man ju ska äta i stället, trappstegsskivling(?) som inte var bra till nåt tror jag och ärggrön hmhmskivling som inte heller var intressant trots sin fina färg. Nej namnen fastnade inte ordentligt…

Väl hemma lade jag upp min skörd i tvättstugan.

Från övre vänstra hörnet: smörsopp, fjällig taggsvamp, grynsopp, pepparsopp, rabarbersvamp och narrkantarell. Längst fram en rad med björktickor. Högst upp till höger en okänd sopp och en liten lysticka. Den sista fick jag av konsulenten som plockat den vid ett tidigare tillfälle. Så det blev till att rensa. Och provfärga. Först ut var narrkantarellerna och därefter den fjälliga taggsvampen.

Jag är väl inte så särskilt impad. Inget fel på grå färger, de har också sitt användningsområde. Men det kan man få på enklare sätt. Den till vänster är narrkantareller, de gula fina svamparna. En av provhärvorna har legat i lutbad, därför har den en något mörkare ton. Till höger ligger taggsvampen, som jag hoppades skulle vara motaggsvamp, men så var det icke. Om det verkligen varit motagg hade jag kunnat få blå toner. Det var väl tur att det var provfärgningar trots allt.

Ingen skugga över svampkonsulenten. Hon ledde oss till ett ställe där det borde finnas dom här fina röda skivlingarna, och vi hittade en. Det var väl inte tid för dom än, eller så hade någon annan hunnit före. Nu är vi ju dessutom flera som vet var dom kan finnas. Sopparna ligger på tork medans jag funderar på om det ska vara värt att koka dom. Den lilla fina lystickan får jag försöka hitta fler av. (Växer på rönnar, om någon av mina bloggläsande vänner skulle hitta…) Björktickan är också skuren och väntar på sällskap av samma sort, men den ska jag ha till papperstillverkning tänkte jag. Så småningom. Kom inte med förslaget att jag ska äta sopparna, för jag tillhör den underliga sorts människor som inte är särskilt förtjust i att äta svamp.

Men jag har i alla fall lyckats med ett experiment!

Jag plockade några blad av min japanska indigo, lade in i ett vikt tunnt sidentyg och slog till med hammaren ganska många gånger. Det kallas hapa-zome på japanska. Tyget fick torka ett dygn innan jag tvättade med marseilletvål. Och det blev ju inte så pjåkigt med de här blågröna tonerna!