Kategoriarkiv: handsytt

Vad som gör en textilnörd glad

Abstract in English below.

I en väns gamla hus i min hemby gjorde jag några textila fynd. Huset ligger i Ore socken i norra Dalarna. För en textilnörd som mig är även trasiga och dammiga saker intressanta.

Först ut är en liten mössa för en gosse. Vi vet att det är för en gosse eftersom det är sex kilar som möts i nacken. Det är oklart vem som burit mössan och när, men det bör ha varit före 1940 gissar jag. Efter 1930-talet hade nog mer moderna barnkläder slagit igenom. Här syns en blandning av äldre kattunstyger och bomullstyger från tiden.


Insidan är minst lika intressant, ett fint rutvävt bomullstyg. Vad som knappt syns är resterna av knytbanden. De är tillverkade av ett glansigt material i någon slags diagonalteknik. Jag har sett sådana band på andra gamla textilier från 1900-talets början men blev förvånad att hitta det här.


Nästa plagg är en liten flickmössa. De syddes med sidostycken och ett mittstycke som gick över hjässan och nacken, och det ska vara olika tyger. På den här tiden var det viktigt att ange kön även på ett spädbarn. Den är jätteliten, mössan, kunde passa en docka.


Här blev jag helt fascinerad av tyget som använts till foder. Men det är hopsatt av många bitar, och det är svårt att få klarhet i hur rapporten går. Inte heller får man klart för sig om det är två olika tyger som använts. Men det är verkligen en stor tidsmässig överlappning mellan mössans modell och det tyg som använts till foder. Jag har visserligen sett många alldeles otroliga mönster och färgkombinationer från 1800-talets slut. Så vad vet man?


Och så fick jag syn på något ovanligt på golvet. Här fanns det tydligen ett behov av en liten dörrmatta och så tog man vad som fanns. Men dekorativ skulle den ju också vara.


Tygerna som använts är moderna för tiden, en blandning av bomulls- och ylletyger. Korsen är fastsydda med langettstygn men lapparna är hopfogade på maskin. Vad som legat bakom den originella formgivningen får vi aldrig veta. Den här lilla mattan har en baksida av hopfogade bitar av mestadels samma tyg.


Därefter en variation på temat. Den här mattan är helt maskinsydd.


Här var det en extra intressant baksida, en bit av en gammal matta. Det fanns många andra mattor i huset gjorda med det här temat i randningen, breda skyttelkastade bottnar och effektränder med vridna trasor. Enkelt och snyggt.


Så ni förstår, jag var glad i flera dagar över dessa fynd.

When visiting the village where I was born, far from Stockholm where I live nowadays, I happened to come across these old textilies in an old friend’s house. The two small hats, the first one for a boy and the second for a baby girl, were probably sewn and worn in the beginning of the 19th century. They are made in models according to the traditional costume in the area. The two small door carpets in patch work are both unique in model. The fabrics are later in time and they are mostly sewn on a sewing machine. I wouldn’t call them common, but who knows what I will find next?

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.

Återbruk på Sörmlands museum

Abstract in English below.

Igår (19/10) var det invigning av en ny utställning om återbruk på det nya länsmuseet i Nyköping. Och eftersom jag dels var nyfiken på museet, dels tycker ämnet är intressant, övertalade jag mannen min att göra en utflykt med mig dit.

Det är ett fint och fräscht museum, med allt vad man kan önska sig i stort sett. Utställningar, restaurang, butik, fritt inträde osv. Utställningen ”Konsten att ta till vara” visas fram till 13 april, så det är gott om tid att ta sig dit och se den än så länge. Det är ju ett behjärtansvärt ämne och något som bekymrar många. Hur ska man hantera denna mängd av prylar som produceras och tär på vår enda jords resurser? I utställningen visades en bild av ”avfallstrappan” som kan vara vägledande när man funderar på det här.


Det fanns ett antal exempel på hur man kan praktisera detta återbruk, och här kommer några jag fastnade för.

Den tjeckiska konstnären Veronika Richterová använder sig av PET-flaskor i sitt skapande. Av dem gör hon bl a lampskärmar. Särskilt den mindre skärmen föll mig i smaken och jag kan gott tänka mig att ha den som myslampa i ett fönster, t ex.



En annan intressant utställare är den japanske konstnären Takao Momiyama, som numera bor i Sverige. Han köper inga nya kläder utan lagar sina gamla, praktiserar det japanska begreppet ”mottainai”. Det betyder att man ska ta hand om det man har och vårda det så länge som möjligt. Det är en av rötterna till sömnadstekniken sashiko, som numera bytt status från stoppteknik till dekorativt broderi. Här visar han flera av sina kläder med exempel på tekniken och praktiken.



Man kan också återbruka genom att knalla in på en av alla second-hand affärer som finns och fynda något att ge en ny användning. T ex sy en vacker festklänning av en stor broderad bordduk så som Marie Teike gjort för Stockholms stadsmission.


Policyn på Sörmlands museum är annorlunda på så vis att man är väldigt öppen med att visa vad man har i sina samlingar. Det kallas för ”öppna magasin” men kräver förstås en stor om- eller nybyggnad för att kunna genomföras. Inne i museet finns jättestora glasade väggar där man kan titta in i magasinen. Dessutom genomförs visnningar i dessa magasin två gånger om dagen. Besökare får sätta på sig skoskydd och skyddsrock och följa med en tjänsteman som berättar om föremålen, oftast med med tema för visningen. Just denna dag var temat korgar, något som passade mig väldigt bra. Men jag spar korgarna till ett annat inlägg och visar i stället bilder på två andra föremål från 1900-talets början. De visar en annan aspekt av återbruk, nämligen ren och skär nöd, utan fina ord eller möjlighet att göra val. Vi får inte glömma detta.



Men jag kan varmt rekomendera ett besök på detta museum.

This is a blog post on an exhibition about reusing and recycling, ”Konsten att ta tillvara” at Sörmlands museum, situated in the town of Nyköping south of Stockholm. The first six photos are from the exhibition itself. The two last ones were taken as we followed a guided tour into the museum’s depository, behind the scene so to say. Those two garments are a true application of the term reuse from the early 20th century in Sweden.

Stickutställning i Uppsala

Abstract in English below.

På Upplandsmuseet visas Celia B Dackenbergs utställning ”Kulturkoftor och sagotröjor” fram till 22 september. Missa inte den! Utställningen är baserad på hennes vackra böcker, som ju är ”must-have” för alla intresserade av stickhistoria. Varför har ingen tagit itu med att översätta dem? Och i höst kommer en ny bok av henne, det ser vi fram emot.


Här visar jag bara ett exempel av hennes stickningar, inspirerade av sagor. Det är den röda klänningen som Lillan bär i barnboken Kattresan och också på många av de porträtt hennes pappa Ivar Arosenius gjorde. Ni vet: ”Lillan gick på vägen ut mötte där en katt blev så rädd så att hon hävde upp ett tjut…” osv.


Men Upplandsmuseet passar också på att visa några andra stickade föremål ur samlingarna. Här finns tröjan som hittades tillsammans med många andra utslitna plagg på loftet till ett hus i Riala. Där hade de legat som isolering, men när de hittades vid en renovering erbjöds de till Upplandsmuseet som gåva. Det är bland dessa plagg förlagorna till Riala-dräkten hittades. Tröjan togs inte som modell till något plagg då, men det skulle vara kul om någon tog tag i det. Den är stickad i ett ganska grovt vitt garn med ett litet färgmönster på livet, kanske i natursvart och nu bleknat rött.


En annan enastående sak som visas upp, mitt ibland fina saker som stickade börsar, miniatyrstickningar, strumpor och vantar, är denna fantastiska docka. Kolla på alla utlägg och minskningar för att forma kropp och huvud! Fötter och händer!


På ett helt annat ställe i museet, avdelningen för stadshistoria, hittade jag den här trasiga men just därför så intressanta tvärärmatröjan från 1700-talet. Visst blir museimänniskor glada för gåvor av gamla saker i gott skick men även trasiga saker är väl så intressanta, bland annat för att man då kan gå in i t ex sömmarna och kolla hur man sytt. Här kan man fundera över den handspunna lintråden i fodret och i varpen på yttertyget, färgerna – indigoblått och krapprött – randningarna i yttertyget och i laglapparna, storleken – den är liten men i vuxenmodell – och mycket mer.


Kom ihåg att ni kan klicka upp fotona i större format för att se detaljer bättre! Och se till att ta er till Uppsala för att se utställningen!

This is a blog post on an exhibition at Upplandsmuseet in Uppsala. Writer and knitter Celia B Dackenberg shows garments inspired by children’s books and artist’s wear. There are also some notes on knitted artifacts from the museum’s collections on show.