Kategoriarkiv: museum

Reserapport

Abstract in English below.

Nu har jag varit ute på resa med Skansens byalag igen. Den här gången bodde vi i Vadstena och bussade oss runt mellan olika sevärdheter där. Här kommer en rapport som fokuserar på de få textila föremål som kom i min väg.

Vårt första stopp var i Medevi brunn. Där kan man hyra in sig och bo i autentisk 1700-talsmiljö om man vill. De här avtagna stolklädslarna är dock senare, från slutet av 1800-talet. De kan säkert vara färdigframställda  broderikit, som en dam med gott om tid broderat. Den ena bilden visar en stolsits och den andra två stolsryggar. Men det här hände för så länge sedan så någon copyright finns inte! Bara att sätta igång om en får lust.

Dagen efter for vi till Åsens by, ett kulturreservat i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Här hängde trasmattorna på vädring.


Inne i ”Teklas hus” hittade jag en bäddad soffa med ett intressant täcke och en fin broderad kudde. Den som sydde täcket har velat pigga upp det svarta med lite broderi. 


Den broderade kudden var lite speciell. Jag tror inte att den är ett broderikit utan att den har sytts av en duktig brodös med fantasi, dock inte samma som den som sydde täcket. Men säker kan jag inte vara.


Och som vanligt fotar jag gamla trasmattsrandningar!


Sista dagen började med att vi besåg det fina renässansslottet i Vadstena. Där i stora salen låg den här gamla kelimduken på ett bord. Så bra att någon vikt upp den så man kunde se de ursprungliga färgena!


Sista stoppet gjorde vi på Spetsmuseet i Vadstena. Där förberedde man sommarens utställning om Greta Sandberg, som var en mycket skicklig bildknypplerska. Den första bilden är av ett uppförstorat foto av en knyppling hon gjort och föreställer de 12 lärjungarna i båten på Genesarets sjö. Den andra bilden tagen genom en glasruta visar fram några typiska byggnader i Vadstena. Så vitt jag förstår gjorde hon mönstren själv – eller knypplade på fri hand.

I trädgården vid museet hängde en annan sorts snäcka.


På väg till bussen passerade vi Svenska spetsars butik vid torget. Den var dessvärre – eller lyckligtvis? – stängd, men i skyltfönstret hängde en rolig modern tillämpning av den gamla tekniken, en knypplad vimpelgirlang. Alla vimplar var olika.


Together with friends in a society I belong to, I made a busride to places close to the little medieval town of Vadstena. We paid visits to the old spa in Medevi, where I spied some old embroidered chair cloths. At the culture reserve Åsens by (village of Åsen) I came upon rug carpets, a quilt and an embroiderad pillow case. The renaissence castle of Vadstena was pretty empty, but on a table in the great hall there was an old kelim weave. The last place we visited was the Lace Museum in Vadstena, a town well known in Sweden for the bobbin laces made here.

Textilmuseum Tant Vanja

Om en är en textilintresserad kvinna som genom sitt arbete träffar äldre människor som berättar om livet förr, kanske en så småningom bygger upp en samling av föremål. Och efter sin pension kanske man fortfarande har mycket ork kvar och vill visa sina saker för andra. Ja, då bygger man ett litet textilmuseum i sitt eget hem. Det har Kerstin Lindebäck i Dals Rostock gjort. Jag hade annat ärende i där i orten så tiden var inte tillräckligt utmätt för att jag skulle kunna grotta ner mig ordentligt i hennes samling. Men ni som råkar ha vägarna förbi bör inte missa att stanna till.

Här kommer lite inspiration för yllebroderi. Denna duk är sydd av Karen Oline Edvardsen runt 1865. Bottentyget är grovt ylletyg i några olika kvaliteer. De olika rutorna är på sina ställen hopskarvade av flera bitar. Blommorna är diktade i fri fantasi, sydda med färgat yllebrodergarn.

Och ett annat exempel på yllebroderi. Jag gissar att det har varit en kudde med kavelfrans runt kanten.

Kanske man har härligt svartröda stockrosor i trädgården? Då kan man prova att färga med dem, eller hur?

Och om man råkar på sådana tygbitar som tjänat som stoppning mellan stockarna i ett gammalt hus, då måste man väl ta vara på dem?

Detta lilla museum är en liten pärla i sitt slag. På hemsidan med den kaxiga adressen Textilmuseum.se kan man läsa mer om utvalda textilier, hur museet kom till och öppettider.

Vårutflykt

Jag följde med på föreningen GardeRobes vårutflykt i år också.

Först åkte vi till Båvens spinnhus. Där spinner de garn i alla möjliga kvaliteter och grovlekar.

I detta spinnhus har de små behändiga maskiner, som kan arbeta med sådär 5 kg ull i taget. Bra om man inte har fler än en 4 – 5 klappfår. Nu är de kända bland fårägare och har uppdrag tillräckligt för att sysselsätta några anställda och verksamheten går runt. Ingen garnförsäljning, enbart lönspinning, som det kallas.

Den här söta lilla ringspinningsmaskinen kan klara av 8 bobiner med garn. Och den har en elektronisk avkännare som stoppar maskinen när förgarnet går av. När jag i min ungdom praktiserade på Bergås spinneri jobbade jag, dock inte ensam, vid en ringspinningsmaskin som hade typ 200 bobiner. När en tråd gick av var det bara att bromsa den individuella bobinen, laga tråden och hoppas att det höll när man släppte taget. Det fanns förstås ett långt stoppreglage som gick utefter hela maskinen om det skulle gå fel på flera ställen. Lite mer stressande att jobba med. Och väldigt mycket mer oväsen.

Utanför sken solen på Båvens blåa vatten och vinden viftade med vassruggens gamla vippor.

Sedan satte vi oss i bussen igen och åkte och åkte, hungrigare och hungrigare. Men vi kom fram till en fin restaurang till slut, Bettinas restaurang vid Borensberg. Förutom god mat i mängd fanns det en affär där man kunde handla mat, östgötskt mathantverk. Allt detta drivs av Brunneby Musteri, om jag fattat rätt.

Och så satte vi oss i bussen igen och gav iväg på en slingrig skogsväg, för att slutligen komma fram till Godegårds säteri.

Detta har varit ett järnbruk sedan 1600-talet, hörde till Östergötlands bergslag. Louis de Geer köpte det i samma veva som han köpte så många andra bruk i Sverige och importerade vallonsk kunskap i smide. Huvudbyggnaden brann 1719 och byggdes upp igen strax efter det i sen barockstil. I flygeln till vänster låg köket, som nu visas som ett välbevarat 1700-talskök. Bilden visar en del av handkammaren.

I flygeln till höger finns numera ett café. Och i ett par av ekonomibyggnaderna finns Sveriges största porslinsmuseum, så se till att ni har gott om tid på er när ni åker dit. För min del blev jag helt betagen av den fina bevarade yttre miljön, även om den engelska parken numera var fårhage och oåtkomlig. Huvudbyggnaden är privat och visas inte heller.

Här finns länk till Båvens spinnhus och här till Svenskt porslinsmuseum.

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!