Kategoriarkiv: krapp

Solfärgning av ylletyg

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Färga med krappens blad

Min hemodlade krapp blev fin denna sommar, stor och buskig med många blommor.

Det är ju så med krapp att man bör låta den växa till sig några år, innan man gräver upp rötterna. Nu hade den stått i sin pallkrage tre år, så jag tyckte det var dags. För några veckor sedan tog jag fram grepen, gick ut i landet och grävde upp vad jag kom åt. Det blev en hel del, som syns på nedanstående bild. Jag tror jag satte åtta frön, som jag köpt från Wild Colours via nätet. Alla grodde inte, men de som tog sig överlevde vintrarna här utanför Stockholm helt galant.

De här rötterna ska nu tvättas, hackas och sparas – igen. Jag vet inte riktigt hur länge. Men det är uppenbart att man får ha tålamod om man vill färga med egenodlad krapp.

I Jenny Deans bok A Heritage of Colour skriver hon emellertid att man kan färga med de gröna delarna av växten också, fast man får inte rött då förstås. Hon har lyckats få rosa toner. Det går bra att använda de halvvissna delarna av växten, skriver hon också. Så jag valde ut de bästa grenarna och klippte ner i min 10-liters färgningsgryta. De bladen kokade jag sedan ur på vanligt sätt och fick en lovande mörkbrun vätska, som porteröl ungefär. I den fick några småhärvor ullgarn sjuda under en timme, tillsammans med några småbitar sidentyg. Garnet var betat med alun och vinsten, men tygbitarna är nog obetade.

Resultatet blev som ovan. Inte rosa direkt. Jag vet inte om vi behöver fler växter som kan färga beige, men nu har jag i alla fall provat. Fast den ljusgröna är ju fin. Längst till vänster har vi den rena färgen i två småhärvor, sedan kommer en härva som efterbehandlats i lut 20 minuter och därefter en som legat i mitt kopparvatten samma tid. Tygbitarna är uppifrån och ner japon, taft och råsiden. Färgåtergivningen är inte helt korrekt. Garnerna är lite mer mättade i färg på bilden än i verkligheten.

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Historiefärgarna i farten i Norrköping

Den gamla färgargården i Norrköping har väckts ur sin törnrosasömn denna sommar. Aktiviteterna avlöser varandra! Och denna helg var det extra mycket historisk färgning. Det måste jag ju se!

Det färgades med indigo.

Det eldades under grytor.

Det rördes om i grytor med krappkok.

Det hackades och stöttes vejdeblad till en grön massa som lades på tork.

Den gröna fortfarande fuktiga massan formas till bollar som sedan får torka ytterligare. Då kan de sparas för att användas vid ett senare tillfälle, eller som förr fraktas till marknaden för försäljning. På bilden ser vi både nygjorda och urgamla museala vejdebollar.

Här kommer ett par bilder på en del av det som färgades under helgen.

Färgargården är en del av Norrköpings stadsmuseum, beläget i ett parkområde vid Motala ström. Man kan läsa om verksamheten på Norrköpings stadsmuseums hemsida eller söka ”Färgargården” på Facebook.