Kategoriarkiv: solfärgning

Mindre lyckad färgning med vau

Ja men hej. Jag lever fortfarande faktiskt. Det har dock varit lite si och så med blogglusten. Tycker ni det är värt att jag håller på med bloggen förresten? Sluta färga har jag dock ingen lust med. 

Och så hade jag uppdaterat min WordPress så jag tassade i helt okända marker. Det såg inte ut som jag är van vid. ”Block”? Naturligtvis gick det åt skogen. Snälla dottern som är min datasupport tog fram den gamla versionen av WordPress så jag kunde göra som jag brukar för att kunna färdigställa detta inlägg. Men förmodligen måste jag lära mig den nya versionen för att kunna fortsätta blogga. Så vi får se hur, om och när det kan bli. 

I alla fall. I våras när jag rensade landen från alla små och stora plantor av vau som kommit upp där dom inte skulle växa, tog jag reda på dom och lade dom på en sidensjal, tidigare alunbetad. Har man en gång odlat vau är det svårt att bli av med den ska jag säga.



Som ni ser är det stort och smått om vartannat, och rötter och jord fick också komma med. Det är halva sjalen som visas. Den andra sjalhalvan veks över och så rullade jag ihop allt och lade i en bytta som ställdes på den soliga terassen i en vecka ungefär tror jag. I samma bad lades också en remsa av tunt sidentyg med inlindade blad av vau. Så här blev det.

Sjalen blev flammigt gul och det var ju väntat. Av jorden och rötterna blev det inget spår. Den konstiga gröna figuren är ett misslyckat försök att göra en hapa-zome, ett avtryck av ett vejdeblad. Det var alldeles för saftigt till det tunna tyget och blev bara kladdigt tyvärr. Den tunna sidenremsan gjorde jag ett halsband av. Jag sydde den till ett rör, trädde i träkulor och gjorde knutar av tyget mellan pärlorna. Sidenremsan var drygt 1, 15 m lång och träkulorna 10 mm i diameter, om ni skulle få lust att göra något liknande. Om man inte gör knutar utan sätter något annat mellan pärlorna kan man få till ett längre halsband. 

Av detta har jag lärt att vau färgar bra även som pytteliten. Och att det är mindre bra att göra hapa-zome på tunna tyger. 

Färga sockgarn

En tid har jag gått omkring och funderat på om och hur jag skulle ta och färga en socklapp. Och nu undrar kanske några av er vad en socklapp är. Det är mitt förslag till översättning av begreppet ”sock blanket” som förekommer en hel del i modern stickning. Fotlapp är något som var vanligt förr i det militära, yllelappar som skulle snos om foten och fick ersätta sockor. Antagligen var fördelen den att det inte kunde nötas hål på hälar och tår när man använde sådana, tror jag i alla fall. Så nu presenterar jag lite analogt med detta som förslag ordet socklapp. Grejen med en socklapp är att man får ett garn med så att säga parvis färgning. Och så här gick det till när jag gjorde en sådan.

På Syfestivalen i höstas gick jag till Stäkets Hantverk & Design och bad Eva att rekommendera ett fint sockgarn. Jag kom hem med en härva av hennes Naturfärgad Kidmohair Sock. Den nystade jag upp i ungefär två lika stora nystan. Sedan lade jag upp och stickade med dubbelt garn och stickor nr 5 –  tror jag det var – ett rätstickat stycke, en socklapp. Så gällde det att komma på hur jag skulle färga den.

Det fanns ett kraftfullt färgbad kvar efter min rabarberfröfärgning,  så jag beslöt mig för att börja där. Jag lindade den tvättade socklappen runt en pinne och sänkte ner den en bit i färgbadet, och sen fick det sjuda en timme. Det såg ut så här. På den här bilden ser man ju tydligt att jag stickat rätstickning, men många socklappar stickas på maskin, tror jag, så de blir rätstickade. Jag tror inte det spelar någon roll för slutresultatet.

Jag har förstås som alla växtfärgare (väl?) ett förråd av lökskal, så det strödde jag över den vita biten, plus några bitar krapprot. Det blev som på bilden nedan. Jag lade dit några rostiga järnspikar också efter att bilden togs. Och så strödde jag dit lite alun, eftersom jag glömt att beta lappen innan…

Ja, sedan rullades lappen ihop hårt och snoddes om med snöre, lades i en glasburk med vatten och lite alun och ställdes i solen. Där fick den sedan stå under två veckor ca när det var som varmast. När jag lindat upp och tvättat lappen såg den ut så här.

Där var det dags att be om lite assistans från mannen, och vi nystade upp var sin garnända samtidigt som lappen repades upp. Nystanen härvlades, blöttes och hängdes på tork med tyngder i. Nu har jag två fina härvor som ser ut så här.

Jag är väldigt nöjd själv med resultatet, men vet inte om jag vill sticka sockor av det här. Dom kommer ju inte att synas! Och jag använder väldigt sällan långbyxor dessutom. Jag får fundera lite till på den saken.

Solfärgning av ylletyg

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Nya kunskaper och misslyckanden

Frågan är väl om man ska skriva om sina misslyckanden. Ska man inte låtsas att allt blir bra, bara visa det som blev som man tänkt sig? Nu tänkte i alla fall jag klaga lite.

Och det jag vill klaga på är växten vejde. Varför ska den vara så krånglig och oberäknelig? Jag gör ju precis som det står i böckerna! Och så blir det bara blaha – desto värre som det dessutom var två kompisar med som skulle få se hur det går till. Nu håller den dessutom på att bli uppäten av kålmaskar – lagom åt den.

Sen gjorde jag en solfärgning också i sommar som höll på att gå åt skogen den med. Alla min sparade torkade och frysta avokadoskal och kärnor använde jag till dels ett nattlinne i sidentrikå, dels lite olika provbitar i olika material. Till nattlinnet använde jag också de gamla vejdefrön jag har som bara skräpar runt. Burkarna, som fått stå på terassen i solskenet (nåja) i åtminstone sex veckor, såg riktigt lovande ut före öppnandet.

Eller så tycker man att det ser ut som dom där spritburkarna med olika preparat i som finns på t ex Naturhistoriska museet… nåja, alla har väl inte lika morbid fantasi som jag.

Det som kom fram var väl sådär, färgat visserligen men ingen direkt höjdare.

De ljusa ränderna är från omknytningarna jag gjorde för att hålla mortlade skal och hackade kärnor på plats. Det lite blåtonade partiet är från vejdefröna. Att ärmarna är mörkare beror på att jag doppat dem i kopparvatten efteråt.

Det här några bitar av siden och och en gammal urtvättad liten bomullsbit som haft inknutna torra kärnor i sig. Blev mest ett jasså – lite bättre kontraster vill jag allt ha.

Ja, men nu hade jag alltså ett vejdebad så nu skulle jag allt se till att det blev mer färg på nattlinnet. Så jag doppade ner det i badet. Och mer färg blev det onekligen men –

Inte blått. Det är den starka alkaliniteten – ett pH på ca 12 – som påverkat den svaga avokadofärgen. Men jag tycker ju bättre om det här. Smålapparna blev också bättre.

Vad har jag lärt mig?
1. Vejden är dum.
2. Avokado kan manipuleras efteråt.
Och nattlinnet är skönt att sova i dessutom. Det är köpt från Sleep in silk.