Kategoriarkiv: järn

Färga sockgarn

En tid har jag gått omkring och funderat på om och hur jag skulle ta och färga en socklapp. Och nu undrar kanske några av er vad en socklapp är. Det är mitt förslag till översättning av begreppet ”sock blanket” som förekommer en hel del i modern stickning. Fotlapp är något som var vanligt förr i det militära, yllelappar som skulle snos om foten och fick ersätta sockor. Antagligen var fördelen den att det inte kunde nötas hål på hälar och tår när man använde sådana, tror jag i alla fall. Så nu presenterar jag lite analogt med detta som förslag ordet socklapp. Grejen med en socklapp är att man får ett garn med så att säga parvis färgning. Och så här gick det till när jag gjorde en sådan.

På Syfestivalen i höstas gick jag till Stäkets Hantverk & Design och bad Eva att rekommendera ett fint sockgarn. Jag kom hem med en härva av hennes Naturfärgad Kidmohair Sock. Den nystade jag upp i ungefär två lika stora nystan. Sedan lade jag upp och stickade med dubbelt garn och stickor nr 5 –  tror jag det var – ett rätstickat stycke, en socklapp. Så gällde det att komma på hur jag skulle färga den.

Det fanns ett kraftfullt färgbad kvar efter min rabarberfröfärgning,  så jag beslöt mig för att börja där. Jag lindade den tvättade socklappen runt en pinne och sänkte ner den en bit i färgbadet, och sen fick det sjuda en timme. Det såg ut så här. På den här bilden ser man ju tydligt att jag stickat rätstickning, men många socklappar stickas på maskin, tror jag, så de blir rätstickade. Jag tror inte det spelar någon roll för slutresultatet.

Jag har förstås som alla växtfärgare (väl?) ett förråd av lökskal, så det strödde jag över den vita biten, plus några bitar krapprot. Det blev som på bilden nedan. Jag lade dit några rostiga järnspikar också efter att bilden togs. Och så strödde jag dit lite alun, eftersom jag glömt att beta lappen innan…

Ja, sedan rullades lappen ihop hårt och snoddes om med snöre, lades i en glasburk med vatten och lite alun och ställdes i solen. Där fick den sedan stå under två veckor ca när det var som varmast. När jag lindat upp och tvättat lappen såg den ut så här.

Där var det dags att be om lite assistans från mannen, och vi nystade upp var sin garnända samtidigt som lappen repades upp. Nystanen härvlades, blöttes och hängdes på tork med tyngder i. Nu har jag två fina härvor som ser ut så här.

Jag är väldigt nöjd själv med resultatet, men vet inte om jag vill sticka sockor av det här. Dom kommer ju inte att synas! Och jag använder väldigt sällan långbyxor dessutom. Jag får fundera lite till på den saken.

Solfärgning av ylletyg

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Silke + lök + järn

Idéer har jag gott om. En av dem kom efter en viss finslipning i de inre hjärnvindlingarna ut som ett sätt att baka en tröja. Vänta ska ni få höra.

Jag skaffade mig en t-tröja i silketrikå hos SidenSelma och tvättade den. Sedan tidigare hade jag ett sparat grillgaller till en engångsgrill samt sparade lökskal. Inte ett lökskal slängs i komposten i detta hus! Jag vände tröjan ut och in och stoppade in gallret. Därefter stoppade jag in lökskal, från både gul och röd lök, på sidorna och i ärmarna, överallt dit inte gallret nådde. Allt detta lades i en långpanna, jag fyllde på hett vatten med alun i (2 tsk), ställde en mindre långpanna ovanpå och fyllde den med vatten så den tyngde ner ordentligt. Till sist svepte jag in allt i aluminiumfolie och ställde in det hela i ugnen och bakade en timma ungefär på c:a 75 grader.

Det fick svalna över natten, och det var förstås spännande att öppna paketet nästa dag. Resultatet blev som nedan.

Javars, men jag hade tänkt mig ett tydligare avtryck av gallret. Så jag gjorde en komplettering. Gallret stoppades in igen i den utochinvända tröjan, den lades på en bricka och området där gallret låg blöttes. Därefter lade jag på en träplatta som faktiskt fanns till hands och klämde till det hela med skruvtvingar.

Det här paketet fick ligga i press två dygn. Efter ett dygn löste jag på tvingarna och blötte på det hela en gång till. Och så här blev det.

Genast lite intressantare. Liknande avtryck på baksidan också förstås. Nu är den här tröjan så tunn så jag kommer nog bara att använda den till undertröja. Men jag vet ju själv vad jag bär…

Kom ihåg att det går att klicka upp bilderna i större storlek!

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga.