En ros från Skottland

2010 var mannen och jag till Skottland och reste runt med bil. Vi började med några dagar i Glasgow. I den staden verkade en man vid namn Charles Rennie Mackintosh och hans hustru Margaret MacDonald Mackintosh, ett par av mina stora idoler. Detta var strax före sekelskiftet 18-1900-hundra, så det var den tid när jugendstilen utvecklades, och de var en skotsk men tongivande del av dess början. Herrn var arkitekt och formgivare och frun var konstnär och formgivare, enkelt uttryckt. Man kan läsa mer om dem här och här. 

Spåren av deras verksamhet finns på flera håll i Glasgow, det är bara att googla på! Vi tog en kopp te på The Willow Tea Rooms, där inredningen formats av främst Charles Rennie Mackintosh. En liten bakelse med vanilla custard satt inte fel i den miljön, fast det var väl inte direkt billigt. Senare gick vi till Hunterian Museum and Art Gallery, som ingår i universitetets samlingar. Det består av flera hus och ett av dem, ett nybyggt betonghus (!), innehåller den ditflyttade inredningen från huset paret bodde i. Väldigt intressant och vackert att spankulera omkring i! Ett annat museum jag kan rekommendera är Kelvingrove Art Gallery and Museum. Där har dom typ allt. När vi kom dit var det dags för lunchfika, och det intog vi i stora hallen. Samtidigt spelades en orgelkonsert på den stora orgeln där, och som extra grädde på moset visades en kameraupptagning av organistens fötter! De – fötterna – är mer verksamma än man kan tro. En annan sak att titta på är en vacker tremastad bark, Glenlee, som ligger vid floden Clydes strand och minner om tiden när Glasgow var en stor varvsstad. 

Man vill ju gärna ha med sig en liten souvenir från platser man tycker om, så jag köpte, förutom några böcker, ett broderi i museishopen på Hunterian Museum and Art Gallery. Det heter Mackintosh rose och är en liten bit tyg, aidaväv, som skall broderas med en ros i korsstygn. Rosen är designad i typisk stil, men jag tror nog det är Margaret mer än Charles som ligger bakom den. Fast han var en mycket skicklig blomsterporträttör, om det ordet nu kan sägas finnas. Man arbetar med det medföljande moulinégarnet, så det går ju väldigt lätt. Dammsugardraken åt upp det garn som skulle vara i de små mörkgrå rutorna, så det har jag kompletterat efter min minnesbild. 


Det lilla broderiet föreslogs användas till nåldyna eller infällt i ett kuddfodral, och jag bestämde mig för det senare. Jag letade reda på rester av ett mörkgrönt linnetyg i mina lådor. 

En innerkudde från IKEA bestämde måtten. Först klippte jag till två bitar och monterade ovanför och inunder motivet, och därefter två avlånga bitar till sidorna. När framsidan var klar klippte jag till flera längder till baksidan – det var bara kantbitar kvar av tyget – och sydde ihop, en av de sömmarna med ett blixtlås i. Slutligen syddes fram- och baksida ihop, och – voila! – kudden var klar.


Ännu ett dåligt samvete uppklarat. Jag har ju hållit på från och till i flera är, fast det är ett så litet och behändigt arbete. 

Lars Wallins kläder på Artipelag

På min födelsedag tog mannen mig till Artipelag så jag äntligen skulle få se utställningen med Lars Wallins kläder. Redan när vi kom till första parkeringsplatsen blev jag förvånad, för den var nästan full. Vi fick den sista platsen på parkeringen längre upp. Och utanför ingången stod två abbonerade bussar. Vi kom fram lagom till lunch, men det var jättelång kö. Folk överallt. Jag blev tvungen att fråga i kassan vad som stod på, var det en konferens eller nåt liknande? – Nej, blev svaret. Det är sista veckan på utställningen. Men så här har det varit varje dag hela hösten. 

Och när jag såg mej omkring såg jag kulturtanter, -kvinnor och -damer i alla åldrar. Det blev tydligt att det är vi kvinnor som bär upp museerna här i Sverige….

Utställningen var vacker och informativ, en tillbakablick på 25 års kreativitet. Det visades aftonklänningar, brudklänningar, scenkostymer och några något mer vanliga kläder. Dessutom visades många skisser och toiler, filmade intervjuer och några annorlunda designprojekt som den nya asken för Flora. Kläderna stod i ett slags montrar och skyddades delvis av ett svart nät, som det gick bra att studera dem genom men som inte gjorde det lättare att fotografera. Vackra draperingar, glittrande tyger, intressanta utformningar av ryggar, som det ju ofta struntas i. Mycket läckert att se även om det inte var något som skulle passat mig just. Här nedan kommer några få exempel. 






Och nu är det slut med den utställningen! 

Jag har firat kvinnodagen med kvinnliga konstnärer

Genom hemslöjdsföreningen fick jag en sista-minuten-inbjudan till ett firande av 8 mars på Edsviks konsthall. Det var Kicki Trodin på Ateljé Huskroken som skickade ut den och jag var snabb att svara. Och igår blev det av. Jag fick fara på helt okända bussvägar för att ta mig dit. Så jag hade annat i huvudet än kameran, tyvärr. Det blev den trofasta gamla mobilen som fick rycka in och göra tjänst.

Det är det gamla stallet till slottet Edsvik i Sollentuna som iordningställts till konsthall, med den äran. Den nuvarande utställningen heter Linia, textura et forma, och ligger på övre plan. Den visar kvinnliga konstnärer fram till 19 mars, och den är klart sevärd. På nedre plan visar Eva Björk Hamne, skaparen av världens första och enda Tantmuseum, sina blomsterakvareller. Anledningen till att jag så snabbt svarade på inbjudan var att Eva Ek-Schaeffer visar några av sina vävar. De andra konstnärerna fick jag på köpet, och de gjorde det hela ändå bättre. Flera av dem var där och berättade själva om sina verk och hur de jobbar. 

Först ut var Camilla Skorup, som visade några vävar, en installation och tryck. Jag blev fascinerad av den stora väven med påsydda ornament av färgat tagel. Hon visade också några hängande objekt, en sorts ovanliga frukter kanske?


En annan konstnär var Ann Ahlbom Sundqvist, som är skulptör. Hon visade ett antal mindre arbeten i sten och glas, inspirerade av de små levande kryp som finns i havet, och av fröns former. Några av dem var vackert exponerade på en yta av krattad sand.


Nästa person var Gunilla Nillan Holmgren. Hon berättade att hon började som målare och arbetade då helst med äggtempera. Så småningom gick hon över till att väva, efter att ha fått insikten att garnet som medium förstärkte färgintrycket på ett önskat sätt. Hon väver efter ganska små skisser och färgar upp garner efterhand, för att kunna uppnå den önskade nyansrikedomen. För mig var detta ett nytt och mycket uppskattat konstnärskap. På den lilla bilden syns också hur konstbären blandar trådar i olika färg för att få fram den önskade nyansen. 



Eva Ek-Schaeffers vävar har jag sett förut och uppskattat. Jag hade då inte klart för mig att hon spinner garnet själv, att hon går runt i naturen och plockar färgväxterna och sedan själv färgar. Det gör ju att en stor vävnad kan två år att färdigställa. Hon lärde sig väva på Konstfack på 1960-talet och har hållit på med dessa vävar sedan dess, förutom en del arbete som scenograf. Vävarna har en alldeles egen stil, med de oftast mörkblåskiftande indigofärgade bakgrunderna och de svävande motiven med en pacifictisk ton och tydliga spår av de samiska rötterna. Mycket vackra med det mjuka ullgarnet och de klara kontrasterande färgfälten som ibland är utförda med silkegarn. 




Som sagt, jag fick inte med mig kameran så bilderna är inte de bästa som kan ses…

I höstas var Eva Ek-Schaeffers bilder utställda i Santiago de Chile. Som extra grädde på moset kom Sveriges tidigare ambassadör i Chile, Eva Zetterberg, till utställningen, och berättade tillsammans med konstnären om hur krångligt och dyrt det blev att genomföra den här idén att visa vävarna där, men också att de under två månaders utställningstid sågs av 40 000 personer. 

Utställningen står alltså fram till 19 mars, så det är bara att ta sig dit och bese den. Det finns ett trevligt matställe i byggnaden också, både andlig och lekamlig spis bjuds det alltså på. 

Tack till Kicki Trodin som ordnade den här inspirerande aktiviteten! 

Fri virkning

Mannen fick en teckning i födelsedagspresent av mitt barnbarn. Jag blev väldigt förtjust i den bilden och sparade den för att ha den som förlaga till något. När även den kom fram i min städning av arbetsbordet letade jag rätt på garn och bestämde mig för att prova på frivirkning. 

Här har vi en bild med teckningen och den första början av det glada monstrets kropp. (Det är inte jag som döpt figuren till ett monster, det gjorde konstnären ifråga.) Eftersom det råder inköpsförbud på garn gick jag till stashen och hämtade ett norskt tvåtrådigt garn från Sandnes vid namn Tove. Virknål 3,5 kändes lämplig. Jag minns inte vad jag tänkte på när jag valde de här färgerna, och det var ju inte samma som konstnären arbetat med. Men jag tänkte att jag gör som barnen: använder de färger jag har. Ofta verkar det ju vara som att huvudsaken är att det är en ”annan” färg, när de gör sina val.

Här har jag gjort kroppen med sin glada nuna och prickar, och mössan därtill. Därefter följer invirkning i bakgrunden, och då bör man börja med att virka ett varv med bakgrundsfärgen. Prickarna och ögonen hade jag ju lika gärna kunnat brodera, men nu ville jag virka. Det var hemskt roligt att göra det här. Hushållet förföll och mannen gick hungriga rundor runt mig, men jag bara virkade. Fram och tillbaka och runt runt. Minskade i innervarven och ökade i ytterkurvorna. Det blev lite olika strukturer i botten men det hade jag inga problem med. 

Virkningen blir lite ojämn men då har vi det mirakel som benämns våtspänning! (Eller blockning.) Jag blötte mitt verk, kramade ur det ordentligt i en handduk och nålade upp det snyggt med hjälp av måttband och skräddarvinkel.

Här har vi då det färdiga verket, med ram och allt! Jag blir glad varje gång jag tittar på mitt fina monster!

Armar, fötter och den piskande svansen har jag sytt med kedjestygn. Det kändes lättare än att virka, vilket jag provade först. Två saker har jag lärt mig om frivirkning: 1. Virka ett varv runt hela bakgrunden med bakgrundsfärgen innan ramen påbörjas. Då blir en del ojämnheter minimerade. 2. Göra nertaget i den bakre maskbågen om en vill ha en rak linje vid färgbyte. Kolla ramen så förstår ni nog vad jag menar. Jag ska göra något slags stabilare montage också, när jag klurat ut det.