Ännu en koschenillfärgning

Abstract in English below.

Jag ville göra ett färgskiftande garn och valde den här lite omständiga metoden.

Först delade jag en härva Stäkets 1 Naturvit Jämt & Fint 100% jämtlandsull i två delar och stickade ett stycke med dubbelt garn. Ett väldigt mjukt och fint garn som jag kan rekommendera för övrigt. Det stickade stycket tvättades och betades med alun, 60 grader i en timme.

Så vägde jag upp fem gr koschenill-löss och malde dem i mortel, samt hällde på c:a två dl hett vatten. Detta lilla bad fick dessutom ett uppkok. Jag strödde  torkade blomhuvuden av egenodlad tigeröga, Coreopsis tinctoria, på den våta sticklappen, vek ihop, rullade och knöt runt hårt med snöre.

Med hjälp av en sked öste jag på av koschenillvätskan på rullen lite här och där. Eftersom rullen var våt spred sig färgen snabbt. Koschenill, i alla fall den jag har, blir ganska mörkt lila i ren form. Efter några ösningar hällde jag lite limejuice, från en sån där grön flaska med gult skruvlock som finns i alla affärer, ner på koschenillvätskan. Det syrliga i juicen förändrar koschenillens färg till en röd ton med lite dragning åt blått. Så öste jag på lite av den varianten. Dessutom hällde jag på några droppar limejuice direkt på rullen. Efter den behandlingen såg den ut så här.


Och så stoppade jag rullen i en stekpåse, förslöt den men gjorde ett litet hål för ångan att pysa ut genom. Det hela lades i mikrougnens lock för att kunna hanteras när det blivit hett.


Jag körde ugnen tre gånger i fem minuter på halv styrka, med trettio minuters vilotid emellan. Ungefär. Jag försökta också vända på rullen mellan varven. Om man inte har/inte vill använda mikro kan man lägga sin rulle i ett durkslag och ånga den över vattenbad i minst en timme. Det borde gå bra att ”steka” den i ugn också, bara man inte glömmer att kolla så det inte kokar torrt. Sen gäller det att beväpna sig med tålamod och INTE ÖPPNA rullen förrän tidigast nästa dag, dels för att den är jättehet, dels för att det är bra för färgerna att mogna efter. Jag hällde dessutom på lite mer limejuice på några ställen eftersom jag tyckte det var lite väl mycket av den lila färgen.


Och det var spännande att äntligen öppna rullen må ni tro! Det första av sköljningen gjorde jag i ganska lite vatten, för det blev då blev en stark koncentration av dels färgpulverrester, dels själva blomhuvudena. Men sedan sköljde jag lappen ordentligt och lät den torka. Så här såg den ut efter det. Men jag måste påpeka att kameran gör färgerna rätt mycket bjärtare än verkligheten.


Här ser man då de olika röda tonerna från koschenillen och de gulgröna från tigerögat i en skön förening. Tycker jag själv åtminstone.

Maken fick hjälpa mig att repa upp lappen och dela garnet i två nystan igen. Sedan härvlade jag det, tvättade och lät torka.


Jag blev nöjd med mitt färgexperiment, måste jag säga. Även om det är omständigt. Och vad ska det bli? Jag vet inte. Det viktiga var själva processen. Men garnet i sig tycker jag nu bjuder in till nålbindning faktiskt. Vi får se.


Men det är inte slut här. Koschenill är väldigt drygt, så jag hällde det färgbad som var kvar efter ösningen i min färgarkastrull och började färga mina småhärvor, som jag försöker att alltid ha till hands för att göra mina experiment i liten skala. De väger ungefär tre gram styck.


Längst till vänster har vi silkegarn och därefter redgarn, betade med alun. Den mörkare gulbruna är en redgarnshärva betad med rabarberblad. Jag färgade med lite olika kombinationer av dessa garner och kunde få fram  sex graderingar av rött mot rosa.


De som ligger på tvären längst ner är färgade med det första sköljvattnet från rullfärgningen. Där fanns det ju med blomhuvuden som drog färgen åt det gula hållet. Den till vänster är färgad först. Den mer färgstarka till höger slarvade jag med tillsynen på. Det blev så att den fick koka i en timme, och när jag till slut kom på det hade nästan allt vatten kokat bort. Den stackars lilla härvan låg som en nästan stekt trasa på botten av kastrullen, men den hade trots allt inte bränt fast och färgen överraskade verkligen!

This is a story on dyeing a knitted piece, mordanted with alum, with cochineal and dried flowers from Coreopsis tinctoria. I dissolved the lice in water and poured on the rolled knitted piece with the flowers inside. I then dyed it in the micro wave oven, five minutes at a time, half the heat, three times, with a resting time for the yarn about half an hour in between. I also used some lime juice to change the colour of the cochineal bath from lilac to red. The small skeins of yarn were dyed in the exhaust baths.

Mattornas Märta

Abstract in English below.

På Kungliga slottet i Stockholm visas en jubileumsutställning från MMF AB, som nu har funnits i 100 år. Utställningen fokuserar på de mattor som producerats till den kungliga familjen och till andra offentliga miljöer. Men den berättar också om Märta Måås Fjetterström själv, hennes liv och konstnärliga gärning. Den står ända till den 19/4 så missa inte den!

Märta föddes 1873. Fadern var präst och fick en tjänst i Vadstena när Märta var liten, så det var i den staden hon växte upp. Hon hade turen att födas i en familj där man kunde tänka sig att utbilda även döttrarna. Eftersom hon visade konstnärlig talang fick hon fara till Stockholm och gå utbildning till teckningslärare och mönsterritare 1890-95. Så småningom kom hon i Skåne i kontakt med en av hemslöjdsrörelsens stora, Lilli Zickerman, och idén om en egen ateljé med anställda väverskor uppstod. När hon grundade MMF AB 1919 var hon på det klara med att det var mattor och andra större textila verk för hem och offentlig miljö hon ville formge. Detta arbetade hon med hela livet fram till sin död 1941. Men verkstaden lever vidare och producerar fortsatt mattor av hög kvalitet, både efter Märtas egna kartonger och andra formgivares.


Redan i trappen upp till Rikssalen, där utställningen hänger, visas denna stora matta, som är en tidig komposition, vävd innan ateljén i Båstad startades. Den är också ett exempel på vad som till största delen inspirerade Märtas formgivning, den natur som omgav henne. Denna heter Hästbete och är formgiven 1915, vävd i flossa.


Man får gå trappa upp och trappa ner och genom Ordenssalar för att komma till Rikssalen. Det första som fångade min blick var denna enorma matta, den största som vävts på MMF AB. Den heter Vita spetsporten och är en nutida bearbetning av ett mönster komponerat 1934. Bettan på Storholmen har faktiskt ett exemplar som hon kan borra ner tårna i!


Det var rätt så svårfotograferat. De flesta mattorna hängde som i lager framför varandra, och belysningen orsakade ett släpljus som gav konstiga skuggor och tokigt intryck av ytans struktur. Den här mattan, Svarta trädgårdsmattan (1923, flossa), förklarar mina problem. Klicka upp bilden så blir den tydligare!  Men det är bara fotot som är knepigt. I verkligheten är mattan väldigt vacker och med rätta ett omtyckt mönster, uppvävt till flera kunder.


Så här såg det ut i de flesta montrarna. Men å andra sidan: hur ska man annars göra med ett begränsat utrymme där man vill visa så mycket som möjligt? I bakgrunden har vi Korgmattan (1936), framför den draperiet Perugia (1937) och på golvet Vita Rutmattan (1933). Mattorna är vävda i rölakansteknik. I rutmattan ser vi också exempel på de grundfärger som togs fram i samarbete med Klippans yllefabrik, som spann och färgade de garner Märta ville ha. Nuförtiden har man en egen färgningsavdelning i ateljén.


Här har vi mattan Blå plump vävd i rölakan (1937) och draperiet Vildhästen (1933) vävd med inplocksteknik. Blå plump visades bl a vid World Fair i New York 1939. Eftersom Märta etablerade samarbete med ett flertal framgångsrika arkitekter och inredare, fick hon prestigefyllda uppdrag som ledde vidare till inredningar och utställningar i både Europa och Staterna.


Även om Märta trivdes utmärkt bra vid sitt arbetsbord ovanför ateljén, och utsikten över den natur som var hennes främsta inspirationskälla, tyckte hon också om att resa och få ny inspiration av det.


Den här mattan heter Tornet (1931, flossa) och är inspirerad av skyskraporna i New York. Tack vare Carl Malmsten, som fått uppdraget att inreda ett antal rumssviter på lyxhotellet Waldorf Astoria, fick Märta i uppdrag att förse dessa sviter med mattor. Själv tycker jag denna matta har en mycket intressant komposition, utan egentlig mittpunkt i motivet och med en fint varierad bård.


Här ser vi mattan Slottet (1927) vävd i flossa och draperiet Röda hästarna (1930) vävt i gobelängteknik. På golver ligger Korna (1930), rölakan. Om man tittar lite närmare på hästarna kan man tydligt se inspirationen från de folkliga skånska yllevävnaderna. Men tittar man på Slottet undrar man om det finns en föraning om Mario Bros alla figurer!



En av de tidigaste vävnaderna  Märta formgav är min favorit alla katagorier, Enhörningen. Den visades också men bakom glas och omöjlig att ta en bild av. Men denna, Hjortskogen, (osäkert tillkomstår) är i samma stil, även den vävd i gobelängteknik. Hur många hjortar ser du?


Det är inte bara de stora kompositionerna som imponerar utan även detaljerna. Här kommer en bild från en bård, där hjortens och kidets snabba lopp återges med tydlig känsla av fart.


Det presenteras 57 verk av Märta på utställningen, så det jag skrivit om här är bara en bråkdel. En annan person fastnar säkert för helt andra verk. Tveka inte, gå och se!

The Royal Castle in Stockholm is currently hosting an exhibition on the works of Märta Måås Fjetterström. She lived 1873-1941 and was the founder of the weaving company MMF AB, this year celebrating 100 years of success. Her carpets are stilled asked for, and of course also those designed by designers who followed her as directors of the company. If you have the possibility to visit this show, don’t miss it. It’s open till April 19. And there’s a very informative catalogue in English available.

Julklappstips i efterhand

Abstract in English below.

Mitt yngsta barnbarn gillar att klä på och av sin Barbie. Så det finns ett visst behov av nya kläder då och då. De här gjorde jag till julklapp.


Det finns gott om restgarner att använda i mina lådor. Den silvriga har en gång varit en virkad finklänning i min ungdom, t ex. Mönster finns att hämta på nätet, på www.stickatillbarbie.se. Där finns bortåt 1000 mönster att välja på, på flera språk. Och det är roligt att göra de här små sakerna. Det hinner inte bli tråkigt om man säger så. (Men det var en himla massa maskor att maska av till den gula kjolen. Tog hela tågresan mellan Falun och Avesta!)

I knitted these little garments as a X-mas gift for my youngest grandchild. There’s a site named www.stickatillbarbie.se with lots of patterns, if you feel inspired.  Also in other languages than Swedish.

Min nya finjacka

Abstract in English below.

I vintras var jag till Fiberspace Gallery och tittade på en utställning som Petra Holmberg aka Slow Creations hade där. Hon berättade att det skulle bli en ny utställning med kläder sydda av hemfärgade tyger denna höst. Den skulle heta Easypiece, med kläder sydda efter ett specialkonstruerat mönster. Jag frågade om jag fick vara med på ett hörn, och det fick jag! Jag behövde en ny ”finjacka”, så det fick det bli.

Den här jackan är sydd av de bästa bitarna från ett gammalt lakan, som jag färgat själv. Lakanet kommer troligen från min storasysters hem eller kanske rentav från mors linneförråd. Min storasyster hade avslutat sin utbildning till småskollärare vid 1950-talets slut, och ganska snart efter det gifte hon sig och satte bo, som det heter. Det ingick förstås lakan i det nya hushållet. Lakansväven kan ha varit vävd vid Norrköping, där den främsta produktionen av sådana varor fanns då. Kanske det rentav var Tuppens väveri? Den är i så fall vävd av svensk personal som visserligen hade väldigt låg lön för tiden, men som hade lagstadgad semester och möjlighet att engagera sig fackligt. På den tiden fanns det också gott om plantageägare som odlade bomull med hög kvalitet, med långa starka fibrer. Hur arbetarna på plantagen hade det vet jag dock inte.

Tygerna i livet och ärmarna är färgade med mald krapp och anattofrön, som också kallas orleana. De är lite olika som synes, och om jag minns rätt är tyget i livet solfärgat under lång tid medan ärmarnas tyg bara är kokat med färgämnena. Som betning där har jag använt alun, som strötts ut på tyget innan jag rullat ihop det hårt och knutit om med färgämnena inuti. Det gula är bark från mitt paradisäppelträd. Det grönsvarta är samma bark med lite järnskrot. De tygerna är animaliserade med soja, dvs de har dragit en dag i en blandning av hälften sojamjölk, hälften vatten. Om jag minns rätt fick de stå ovanpå varmvattenberedaren 2 veckor, inbäddade i en tjock frottéhandduk. Knapparna, som är av ben, betades och färgades när jag gick svampfärgningskurs på sensommaren. Det är rödskiviga spindlingar som har fått ge den färgen.

Mönsterkonstruktionen är inspirerad av de raka tygbitar som genom tiderna och över hela världen använts vid sömnad av folkdräkter. Där var det viktigt att inte slösa med tyg, utan man vävde den bredd som behövdes. För rörelsevidd och bekvämlighet brukade man lägga till kilar av tyget. Jag ville inte heller klippa bort mer än nödvändigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med tyg i en färgställning utan har fått pussla ihop olika bitar.

Fodret är också återbrukat. Jag är med i Stockholms läns hemslöjdsförening, och vi fick en gång en generös gåva av Stadsteaterns klädateljé, ett antal sopsäckar med tygrester. Bland dessa tygrester fanns ett ”utkast” till en lång snedskuren aftonklänning i beige tyg med en blank yta. Jag vet inte vilket material det kan vara men troligen konstfiber. Till foder i livet har jag skarvat ihop delar från den kjolen. Dock tappade jag lusten att skarva detta tyg till ärmarna också utan dök istället ner i min eget förråd av tygbitar. Där hittade jag en bit mörkgrön fodertaft, som jag lyckades pussla ihop ärmfoder av.

Utställningen visades 5-8 december på Fiberspace Gallery. Det var kul att få vara med i ett så viktigt sammanhang som återbruk, göra själv och varsamhet med jordens resurser, för det är det som Easypiece handlar om. De flesta andra plaggen har nu åkt iväg till Rydals museum utanför Borås, som Slow creations också samarbetar med. Så den som har möjlighet kan titta på dem där. Själv ska jag gå omkring och vara fin i min nya jacka under kommande helger.

Here’s a blog post on my new jacket for special occasions. It was part of an exhibition at Fiberspace Gallery in Stockholm dec 5-8. The exhibition was named Easypiece Collaboratory, and was aimed against the terrible waste of the earth’s resources that is going in, in this case in the fashion industry. It’s better to reuse and refashion!

I used the best parts from old sheets when dying. The pink colour comes from madder, the golden dots from anatto seed, the yellow from the bark of my crab apple, the dark green was the same bark but with iron. The buttons, made from bone, were dyed with mushrooms. When constructing the pattern, my mind was focused on the way folk costumes usually are cut: square pieces that save cloth but with gussets for shape and width. Even the lining is reused, an discharged evening dress from a theater.