Lappat och lagat

Jag fortsätter tjata om rensningen på mitt arbetsbord. Som ni förstår var det enorma högar. Bland annat sådant som måste lagas. 

En omtyckt klänning hade fått ett par små hål, lite fransiga trådar mest. Då kom jag att tänka på de små förstärkningar som kallas ”flugor” som man förr sydde vid veckavslut och liknande. De beskrivs i sömnadshandledningar från 1940 och -50-tal, om man nu besitter en sådan. De är vanliga på antikvariat annars. Man markerar en liten trekant som sedan fylls med stygn. Boken rekommenderar knapphålssilke, men det ville jag inte ta till den här bomullsklänningen. Jag har jobbat med dubbel sytråd, och jag hade dessutom en tunn tygbit under. Det var riktigt skoj att sy, men lite pilligt, bara man fått kläm på det. Undrar om inte det skulle passa med ett flertal flugor i flera färger runt en halslinning på en blus t.ex.? Jag provade båda de metoder som fanns i min bok. Som ni ser har jag dessutom gjort en stickning runtom. Nr 2 blev avgjort snyggast. 



På en annan klänning har jag sytt förstygn fram och tillbaka, eller, som det numera heter, sashiko. 


Det kan vara svårt med laglappar, men om det finns en ficka att sprätta loss kan man använda den. Här har jag roat mig med mönsterpassning också. Det syns på tyget var fickan suttit. 


Här är det ett avsprättat ficklock som gett lappen, därav formen. Och mönsterpassningen fick jag ju ge sjutton i. Nu får jag säkra mobilen med en säkerhetsnål i fickan i fortsättningen. Den här rutiga bomullskjortan har jag övertagit från en av sönerna, och jag nöter sakta men säkert ut den. Den är dock inte mogen för mattrasor än. 


Här har jag gjort ett kardinalfel, så vi får väl se hur det går. En lapp av nytt tyg på en gammal linneskjorta, en som är ett minne från en gammal vän och väl borde bli mattrasor den också. Men nu får den göra tjänst ett tag till som skyddsrock vid mina färgexperiment. Även Jesus, som ju var son till en timmerman och alltså hade praktisk förståelse, tyckte att man skulle se upp med sådana lagningar. ”Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln inte skulle passa den gamla.”  Luk.5:36. För att inte tala om skillnaden på krympt och okrympt tyg! 

(Nu blev ni allt förvånade! Jag söker min textila kunskap på alla håll och kanter.) 


Den här laglappen är mindre än ett frimärke. Tala om pilligt. Men vad gör man inte för en trivselklänning. 

Vävutställning 

På Länsmansgården i Åkersberga är det utställning, och det är Linnea Blomberg som ställer ut vävar. Det var vernissage i lördags, den 11, och då hade jag inte möjlighet att vara där. Men jag tog kameran med mig på en utflykt i söndags. Utställningen står till 5 mars, men det är bara öppet på lördag och söndag. Det finns mycket annat att titta på där också och ett fint fik. Länk här.


Konsthallen är inte så stor, men timmerväggarna ger en ombonad och trivsam stämning. Det blev knepigt att fotografera när det starka solljuset slog in genom fönstren. Linneas vävar har inslag av bomull, silke, papper m.m. på en varp av lin och ull. Temaordet är reflexion: ljuset som reflekteras i vävarna, skuggorna som ger djup, Linneas reflektioner när hon väver, rundgången mellan hand och tanke. 


Under några av vävarna ligger mjukt formade speglar. De reflekterar ljuset och ger annorlunda synvinklar på vävarna; dessutom skapas intressanta optiska illusioner. 


Jag har ju haft Linnea som lärare när jag gick shiborikursen på HV för några år sedan. I shibori finns flera tekniker för att vika tyger före färgning och klampreservage för att få mönster fördelade över hela tyget. På kursen visade hon oss metoder för att vika tyger och sedan värmebehandla dem så att vecken blir permanenta. Här i utställningen visas flera exempel på hur hon fortsatt arbeta med denna speciella vikteknik. 


Det är vackert tycker jag med den här nyanserade övergången från svalt mörkblått till varmt ljusgult. Och spännande med varptrådarna som sträcker sig vidare neråt, kanske de slår rot? Väven tål också att ses på nära håll. 



Händer det nåt om man trycker på knappen? Kommer den att få sitta kvar? Kommer folk att kunna hålla sina fingrar från den? 

Än är det vinter kvar

Så jag har anledning att använda min nya mössa och mina nya vantar. 


I höstas råkade jag ut för stickallergi och ägnade mig åt nålbindning istället. Det var en hel del klurande innan de gamla kunskaperna var framplockade från ryggmärgen, men det gick. Garnet, Vålbergsgarn från Wålstedts i Dala-Floda hade jag hemma redan. Det blev så småningom en mössa och ett par vantar, tillverkade på fri hand efter mina egna mått. Sen gick det väldigt fort så någon bild av dem i ovalkat tillstånd har jag inte. 


Så här blev dom i alla fall. Och så här ser dom ut burna. 


Eller så här. 


Skriket i Täby. 

Fortsatt städning

Så här kan väl en sticklåda inte få se ut! 


Upp med alltihop på sängen, bordet och brickbordet! Sortera efter storlek, ta bort krokiga stickor osv. 


Och ner i lådan igen. Men nu ser det bättre ut. 


Nu gäller det att tålmodigt bibehålla ordningen och inte bara slänga ner stickor och tillbehör. 


Någon av er som gjorde ett sånt här stickfodral i skolslöjden? Först fick man sy på symaskin utan tråd på tryckta pappersark i raka rader innan man släpptes lös på den riktiga sömnaden. Var det en trampmaskin tro? En gammal Singer. Jag använder fodralet men det räcker ju inte till på långa vägar. Och rundstickor var ett okänt fenomen, så sådana finns det inget fack för. Jag har kvar min gamla sypåse också, men den måtte nog ligga i en annan avlagring. 

Några fina grejer har jag i samlingen. 


En gammal spolapparat från tiden före And. Mattson Mora och hans patentsökta apparat. En sån har jag också, arv efter mor. Den här har fina gjutna kugghjul av mässing, och den näns jag förstås inte använda. 120 kr på loppis. Borde försöka putsa upp den dock. Hur gör man det bäst? 


Den här hittade jag bland stickorna kvarlämnade efter mannens förra fru. Så vitt jag förstår är det en nätt liten slända, men hur har den hamnat där? Hon var inte intresserad av spinning, vad jag förstått. Någon som känner igen modellen? Det verkar vara ett stort frö som använts som tyngd. Det ska bli spännande att provspinna den, men den är kanske inte ens avsedd för ull. 


De här stickorna tillverkade jag för rätt många år sedan, i samband med en utställning på Murberget i Härnösand. De är gjorda av unga rönnar, målade med lackfärger och har träpärlor som stoppknappar. Ungefär nummer 6. De är inspirerade av de stickor Märta-Stina Abrahamsdotter från Kubbe i Ångermanland tillverkade åt sig, men hon hade förstås inte pärlor och lackfärger. Hon var ”storstickerska”, stickade för sin försörjning och utvecklade en helt egen stil med mönster och färger som inspirerar många än i dag. Dom näns jag inte heller använda. Nu är de torra och spröda och det vore synd om de gick av. 

Om Märta-Stina kan man läsa mer här och här.