Kurs i eco print

När jag såg på fb att Lotta Helleberg skulle hålla kurs i eco print i Monica Langwes verkstad i Mora var jag omedelbart på. Och det var tur, för kursen blev fulltecknad på en vecka. 

 Eco print går ut på att man för över bladens egen form på papper eller tyg. Färgerna blir dock inte lika som bladets färger, och det färdiga resultatet blir närmast grafiskt. Man kan, när man blivit riktigt duktig, genom val av växt, underlag, betning och vatten uppnå mycket vackra resultat. Dit har jag långt kvar, men det var otroligt roligt att göra de första lärospånen.

Papperen vi använde förbetades inte, men tyg av cellulosafibrer som lin, bomull och hampa betas genom att först kokas ordentligt med t ex pottaska och lite diskmedel. Nästa steg är att låta tyget ligga i ett bad av sojamjölk och vatten. Betning med soja är, tror jag, en gammal japansk metod, där man visserligen inte använde nutidens sojamjölk utan troligen vatten där sojabönor dragit sig. Tyger av ull och silke kan användas utan betning. De växter man vill använda skall också förbehandlas genom att läggas i ett bad av vatten man fått genom att låta järnskrot ligga tillsammans med vatten och ättika, utspätt med vanligt vatten. Vattnet blir inte rostigt men det finns järnmolekyler i det. Växterna ligger i sitt järnbad minst 20 minuter och tas sedan upp och torkas av. 

Man lägger lager med papper/tyg, växter och mellanlägg av makulaturpapper eller gamla tygbitar. Det är viktigt att bladens  undersida vänds mot den yta man vill få avtryck på. Så klämmer man ihop det hela, antingen mellan skivor som sedan fixeras med tvingar, eller genom att rulla upp det hela hårt på en rulle och sno ett snöre om. Sedan läggs paketet i en gryta och kokas. Papperet tål inte mer än en timmes kokning, men tyg kan gärna få koka en hel dag. 


Här syns en gryta med olika paket. 


Och här är paketen upplagda för att svalna av och bli hanterbara. Om man kan hålla sig några dagar innan man öppnar är det bara bra, men det kunde ju inte vi. 


Den översta tygremsan är ett helt oanvänt tyg som först kokats och sedan betats i sojamjölk. Det understa är en gammal linneduk, tvättad många gånger, med sojabetning. På bilden syns också papperet som varit mellanlägg. Man kan se att de blad jag använde till översta remsan kom från bl a daggkåpa, ek och mjölkört. På den undre ser vi rosenblad, näva, gullris, ekblad och ”string lines”, som avtrycket av snöret kallas. 

Jag gjorde flera försök men visar inte alla här och nu. Men här kommer en bild med ”fröken” Lotta och hennes demonstrationsremsa. 

Näst sista dagen förberedde jag ett störe arbete genom att plocka omkring 50 blad av vresros, som lades i järnskrotsvatten som vanligt. Tyg hade jag kokat och sojabetat. Det var så brett att jag måste vika det i tre delar för att få plats på rullen. Jag fördelade bladen mellan vecken och lade samtidigt dit mellanläggspapperet, och rullade det hela sedan hårt på en trärulle. Nästa dag fick rullen koka mellan kl 10 och kl 3. Och jag blev allt rätt nöjd med resultatet… 


Gulsticket som blev på nästan alla tryck som gjordes skyller vi på vattnet i Mora. De svarta prickarna kommer troligen från järnhaltigt vatten som klämdes fram i bladens stjälk, men dom stör inte så värst, tycker jag. 


Här är en bild som visar en del av mina duktiga och trevliga kurskamraters arbeten. 

Monika Langwe är bokbindare, och hon visade oss hur man binder en bok i pyramidbindning, som passar att sätta in proverna i. Den gjorde jag inte färdig så den ska jag visa lite senare när den är klar. 

Här kommer en länk till en gammal intervju med Monika – hoppas den fungerar för er. I våras kom hon med den fina boken Papper och stygn på Hemslöjdens förlag. 

Och här är länken till Lotta Hellebergs hemsida. 

En saga (juli månads bidrag till Monthly Maker)

2012 var det en stor hemslöjdsutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Allmänheten bjöds in att göra ett ”löv”, i valfri teknik, som sedan visades som en del av den utställningen, med namnet ”Ser du löven för alla träd?” Jag har återanvänt figurerna jag gjorde då men idag hittat på en helt ny historia till dem. Tyvärr är jag en dålig fotograf och ännu sämre redigerare, men skoj har jag haft. Månadens tema Saga var ett roligt men knepigt tema, men det ska inte vara lätt alla gånger. 

Sagan om trollet och spindeln som rymde.


– Nej, sa trollet, nu är jag trött på att sitta i det här förrådet!

– Ja, det är ju jättetråkigt här, sa spindeln. Tacka vet jag på utställningen, där fanns det massor av trevliga spindlar att prata med om nätterna. Både i träden och i hörnen på huset. Här verkar det ju bara finnas någon spindel i badrummet här bredvid ibland. 

– En del av de andra trollen där var faktiskt också trevliga, men dom verkar ha flyttat väldigt långt bort nu. Men jag har en idé: tänk om vi skulle ta och rymma? 

– Jättebra idé! Jag sitter inte fast så hårt, det ska nog gå att slita sig lös.

– Ja, mig har hon satt fast med bara tre spikar. Hoppas jag inte sliter sönder byxorna. 


– Lite läskigt det här ändå. Tänk om dom ser oss! 

– Äsch, sa spindeln. Kom nu bara. Dom där två sitter bara och glor på sina apparater. Något slags världsomspännande nät, som dom säger. Jag fattar inte ett dyft av det. 


– Åh så skönt med riktig sand under fötterna! 

– Ja-a. Men den här människan har då ingen ordning på sin terass, myrlejonhålor och gräs och ogräs. Usch! 

– Men jag hör hur det susar i träden där om hörnet. Kom nu! sa trollet. 


– Här vill jag bo. Det finns ju massor av hallon här som hon inte har plockat. Och jag är så hungrig!

– Nej, det här stället är alldeles för farligt, sa spindeln. Det kommer säkert en massa fåglar och vill hacka på oss om vi stannar här.  

– Ja om du säger det så. Men jag tänker i alla fall smyga tillbaks hit i natt och äta, vad du än säger. 

– Då får du allt se upp för alla katter som finns här! 


– Åh vilken härlig gammal tall! sa spindeln.

– Ja, den tar vi och klättrar upp i. Så kan vi sitta precis som förr och titta ner på alla som går förbi. 

– Säkert finns det någon trevlig spindel där uppe som kan berätta för oss om den här platsen.  

– Ja det tror jag nog. Men finns det något mer troll? 

Fäbod och får

Inte långt från min sommarstuga ligger Ärteråsens fäbod. Där är det gott att vara. 


Den finns belagd i dokument från 1600-talet, men är säkerligen äldre än så. Numera har man ingen fäboddrift där, men husen och vallen sköts om och kor betar där varje sommar. 


Under sex veckor under sommaren finns det en enklare servering. Där kan man läska sig efter att t ex gått till utsiktstornet högst upp på åsen och beskådat utsikten över Dalarna, Härjedalen och Hälsingland. Här demonstreras fikamiljön av min dotter med familj. 


Under v 29 varje år har man en Kulturvecka där på fäboden med olika teman för varje dag. En dag denna vecka var Fårets dag, och Kerstin Danielsson kom dit med några av sina värmländska skogsfår. De är så fina med sina olika färger och mycket tama och klappvänliga, i alla fall de som fått följa med dit upp. 


Kerstin och jag pratade om får och ull, Kerstin hjälpte den som ville att tova, och jag demonstrerade spinning på slända och de som ville fick pröva på det. 


Men jag ägnade mig också en hel del åt fårklappning, i mitt fina förkläde från Mexico.


Jag är ingen vidare fårporträttör, det blev mest ulliga bakar på mina bilder. Men jag fick en fin bild av en pärlemorfjäril på en karda! 


Om Ärteråsen kan man läsa mer här.

Och om Kerstins värmländska skogsfår läser man här.  

Nya gamla böcker

Eller gamla nya böcker, vilket som önskas. Jag har varit på samlarmässa. 

Det är en liten crush jag har, gamla böcker med textila tekniker. Och jag fick alla dessa för 100 kr. Alltid lär man sig nåt, tänker jag, och det har jag också gjort. 

Ritas sylexikon är utgivet av Saxon & Lindströms förlag någon gång på 1950-talet. Tryckår är inte angivet men den är SÅ 1950 i formgivningen. En gång ingick den i biblioteket på Domnarvets Husmodersskola, enligt stämpel på försättsbladet. När jag bläddrar i sådana här böcker får jag verkligen lust att sy en riktig skortblus med krage med stånd och manschetter med sprund. Sådana finns ju inte att köpa längre, nu när det bara är lågprisimport. Krustera en spets har jag dock inte haft anledning att göra än. Och det nya ordet var nervyrer = stråveck. 

Den lilla broschyren om virkning med kroknål kommer från Aktiv hushållning, en institution som fanns på den tiden hemmafruns arbete skulle uppvärderas och uppdateras. Den är tryckt 1952 och modellerna är delvis hopplöst passé. Men toffelmönstret kanske kommer till användning. 


Jag känner mig lite sugen på virkning just nu, efter att ha mest stickat i flera år. Särskilt fri virkning, för det har jag inte provat. Paludans bok är tryckt 1980, och den är så 1970-tal så hjälp! Men tekniken är ju en annan sak än modellerna. Och förresten blev jag lite tänd på att göra den här jackan. Använda mitt förråd av egenfärgade garner. Det lär ju gå åt en del. 


Eller den här sjalen. 


Boken om batik från 1982 bjöd på en överraskning i form av en redogörelse för hur tekniken traditionellt utövades i Indonesien, Sri lanka och Västafrika vid den tiden. Dessutom visas dåtida moderna verk av ett antal andra konstnärer från Sverige, USA och Uruguay. Allmänbildning i fiberkonst alltså. En stor del upptas förstås av tekniker, tips och trick om färgbehandling och när man ska göra mönster med reservage av vax och en hel del annat. Där har jag ju bara provat shibori.  


Jag köpte en bok till också, men den kommer i ett senare inlägg.