Mattor mattor mattor!

På HV Galleri visas utställningen Mycket mer än gångbart, en utställning med mattor av olika slag: vävda i sådana tekniker som man förväntar sig i samband med mattor och några i andra tekniker. Den har tidigare visats på Katrinetorps Landeri i Malmö, om jag förstått rätt.

Från ena hörnet. Här ser vi vad blev min favorit, den svartvita tuftade mattan som hänger i hörnet.

Från andra hörnet. Här syns två ovanliga mattor: den bruna av läder och den långa gångmattan med bokstäver, som är målad.

Här en annan favorit.

Den här mattan är formgiven med ett intressant och vackert mönster, där delar av grundbindningen göms i handtuftade ytor, smart. De rundade linjerna förstärks fint av fastsydda bitar av ylletyg. Men mattans teknik beskrivs så här: ”Handvävd ullmatta i förstorat gåsöga-mönster i slarvkäll, med handtuftade fält i bouclégarn”. Det får mig att morra lite. Morrning 1: det stavas slarvtjäll med tj. Det finns ingen alternativ stavning. Morrning 2: slarvtjäll är små tygbitar inplockade i öppet skäl. I det här fallet är tygerna påsydda och det kunde ha kallats applikation eller så. Jag tror säkert väverskan är medveten om detta så det är bara slarvigt korrekturläst.

Så. Nu har tidigare museitjänstemannen och textilvetaren inom mig fått säga sitt. Nu stoppar vi tillbaka dem och sätter locket på.

I nästa rum hänger ett fint litet väggsmycke.

Och vem säger att en matta måste ha raka kanter? Inte jag!

Så finns det tre mattor till som hänger i skyltfönster och får beskådas utifrån. En matta visas enbart som skiss i katalogen. En sista matta slutligen ligger som en blomstermatta i en trädgård i Katrinetorp, så den får man föreställa sig så gott det går. Men det verkar vara en finurlig formgivning på den.

Det här är en vacker och intressant utställning som hänger till sista september. Gå gärna och se den.

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Historiefärgarna i farten i Norrköping

Den gamla färgargården i Norrköping har väckts ur sin törnrosasömn denna sommar. Aktiviteterna avlöser varandra! Och denna helg var det extra mycket historisk färgning. Det måste jag ju se!

Det färgades med indigo.

Det eldades under grytor.

Det rördes om i grytor med krappkok.

Det hackades och stöttes vejdeblad till en grön massa som lades på tork.

Den gröna fortfarande fuktiga massan formas till bollar som sedan får torka ytterligare. Då kan de sparas för att användas vid ett senare tillfälle, eller som förr fraktas till marknaden för försäljning. På bilden ser vi både nygjorda och urgamla museala vejdebollar.

Här kommer ett par bilder på en del av det som färgades under helgen.

Färgargården är en del av Norrköpings stadsmuseum, beläget i ett parkområde vid Motala ström. Man kan läsa om verksamheten på Norrköpings stadsmuseums hemsida eller söka ”Färgargården” på Facebook.

Världsbroderidagen

I morgon, söndag 30 juni, är det Världsbroderidagen. Det firar jag med att visa en av mina ärvda klenoder, kaffeduken som mor broderade en gång i tiden.

Jag tycker mig minnas att hon sagt att hon sydde den på 1930-talet (hon var född 1913, gifte sig 1937). Kanske var mor och far förlovade då. Den låg ofta på det här stora bordet som far snickrat och fick vara med på en del kalas. Den är trasig och blekt men hör ihop med min barndom. Linneväven är mjuk av den hårdhänta tvätten och varmmanglingen i tvättstugan i Boda, dit hon tog tvätten, lastad i tunga spånkorgar, med bussen när det behövdes.

Det var säkert ett färdigt kit med ritat mönster en gång, blomsterkorgar i hörnen och strödda små buketter. Garnet är moulinégarn som hållit färgen bra, och sömsätten stjälkstygn, utdragna öglor och knutar.

Aldrig att jag klipper sönder den här och återanvänder den till något annat! Men jag ska allt skaffa en rulle att förvara den på istället.
(Och ja, vi har olika smak när det gäller stolar, mannen och jag…)