Lars Wallins kläder på Artipelag

På min födelsedag tog mannen mig till Artipelag så jag äntligen skulle få se utställningen med Lars Wallins kläder. Redan när vi kom till första parkeringsplatsen blev jag förvånad, för den var nästan full. Vi fick den sista platsen på parkeringen längre upp. Och utanför ingången stod två abbonerade bussar. Vi kom fram lagom till lunch, men det var jättelång kö. Folk överallt. Jag blev tvungen att fråga i kassan vad som stod på, var det en konferens eller nåt liknande? – Nej, blev svaret. Det är sista veckan på utställningen. Men så här har det varit varje dag hela hösten. 

Och när jag såg mej omkring såg jag kulturtanter, -kvinnor och -damer i alla åldrar. Det blev tydligt att det är vi kvinnor som bär upp museerna här i Sverige….

Utställningen var vacker och informativ, en tillbakablick på 25 års kreativitet. Det visades aftonklänningar, brudklänningar, scenkostymer och några något mer vanliga kläder. Dessutom visades många skisser och toiler, filmade intervjuer och några annorlunda designprojekt som den nya asken för Flora. Kläderna stod i ett slags montrar och skyddades delvis av ett svart nät, som det gick bra att studera dem genom men som inte gjorde det lättare att fotografera. Vackra draperingar, glittrande tyger, intressanta utformningar av ryggar, som det ju ofta struntas i. Mycket läckert att se även om det inte var något som skulle passat mig just. Här nedan kommer några få exempel. 






Och nu är det slut med den utställningen! 

Jag har firat kvinnodagen med kvinnliga konstnärer

Genom hemslöjdsföreningen fick jag en sista-minuten-inbjudan till ett firande av 8 mars på Edsviks konsthall. Det var Kicki Trodin på Ateljé Huskroken som skickade ut den och jag var snabb att svara. Och igår blev det av. Jag fick fara på helt okända bussvägar för att ta mig dit. Så jag hade annat i huvudet än kameran, tyvärr. Det blev den trofasta gamla mobilen som fick rycka in och göra tjänst.

Det är det gamla stallet till slottet Edsvik i Sollentuna som iordningställts till konsthall, med den äran. Den nuvarande utställningen heter Linia, textura et forma, och ligger på övre plan. Den visar kvinnliga konstnärer fram till 19 mars, och den är klart sevärd. På nedre plan visar Eva Björk Hamne, skaparen av världens första och enda Tantmuseum, sina blomsterakvareller. Anledningen till att jag så snabbt svarade på inbjudan var att Eva Ek-Schaeffer visar några av sina vävar. De andra konstnärerna fick jag på köpet, och de gjorde det hela ändå bättre. Flera av dem var där och berättade själva om sina verk och hur de jobbar. 

Först ut var Camilla Skorup, som visade några vävar, en installation och tryck. Jag blev fascinerad av den stora väven med påsydda ornament av färgat tagel. Hon visade också några hängande objekt, en sorts ovanliga frukter kanske?


En annan konstnär var Ann Ahlbom Sundqvist, som är skulptör. Hon visade ett antal mindre arbeten i sten och glas, inspirerade av de små levande kryp som finns i havet, och av fröns former. Några av dem var vackert exponerade på en yta av krattad sand.


Nästa person var Gunilla Nillan Holmgren. Hon berättade att hon började som målare och arbetade då helst med äggtempera. Så småningom gick hon över till att väva, efter att ha fått insikten att garnet som medium förstärkte färgintrycket på ett önskat sätt. Hon väver efter ganska små skisser och färgar upp garner efterhand, för att kunna uppnå den önskade nyansrikedomen. För mig var detta ett nytt och mycket uppskattat konstnärskap. På den lilla bilden syns också hur konstbären blandar trådar i olika färg för att få fram den önskade nyansen. 



Eva Ek-Schaeffers vävar har jag sett förut och uppskattat. Jag hade då inte klart för mig att hon spinner garnet själv, att hon går runt i naturen och plockar färgväxterna och sedan själv färgar. Det gör ju att en stor vävnad kan två år att färdigställa. Hon lärde sig väva på Konstfack på 1960-talet och har hållit på med dessa vävar sedan dess, förutom en del arbete som scenograf. Vävarna har en alldeles egen stil, med de oftast mörkblåskiftande indigofärgade bakgrunderna och de svävande motiven med en pacifictisk ton och tydliga spår av de samiska rötterna. Mycket vackra med det mjuka ullgarnet och de klara kontrasterande färgfälten som ibland är utförda med silkegarn. 




Som sagt, jag fick inte med mig kameran så bilderna är inte de bästa som kan ses…

I höstas var Eva Ek-Schaeffers bilder utställda i Santiago de Chile. Som extra grädde på moset kom Sveriges tidigare ambassadör i Chile, Eva Zetterberg, till utställningen, och berättade tillsammans med konstnären om hur krångligt och dyrt det blev att genomföra den här idén att visa vävarna där, men också att de under två månaders utställningstid sågs av 40 000 personer. 

Utställningen står alltså fram till 19 mars, så det är bara att ta sig dit och bese den. Det finns ett trevligt matställe i byggnaden också, både andlig och lekamlig spis bjuds det alltså på. 

Tack till Kicki Trodin som ordnade den här inspirerande aktiviteten! 

Fri virkning

Mannen fick en teckning i födelsedagspresent av mitt barnbarn. Jag blev väldigt förtjust i den bilden och sparade den för att ha den som förlaga till något. När även den kom fram i min städning av arbetsbordet letade jag rätt på garn och bestämde mig för att prova på frivirkning. 

Här har vi en bild med teckningen och den första början av det glada monstrets kropp. (Det är inte jag som döpt figuren till ett monster, det gjorde konstnären ifråga.) Eftersom det råder inköpsförbud på garn gick jag till stashen och hämtade ett norskt tvåtrådigt garn från Sandnes vid namn Tove. Virknål 3,5 kändes lämplig. Jag minns inte vad jag tänkte på när jag valde de här färgerna, och det var ju inte samma som konstnären arbetat med. Men jag tänkte att jag gör som barnen: använder de färger jag har. Ofta verkar det ju vara som att huvudsaken är att det är en ”annan” färg, när de gör sina val.

Här har jag gjort kroppen med sin glada nuna och prickar, och mössan därtill. Därefter följer invirkning i bakgrunden, och då bör man börja med att virka ett varv med bakgrundsfärgen. Prickarna och ögonen hade jag ju lika gärna kunnat brodera, men nu ville jag virka. Det var hemskt roligt att göra det här. Hushållet förföll och mannen gick hungriga rundor runt mig, men jag bara virkade. Fram och tillbaka och runt runt. Minskade i innervarven och ökade i ytterkurvorna. Det blev lite olika strukturer i botten men det hade jag inga problem med. 

Virkningen blir lite ojämn men då har vi det mirakel som benämns våtspänning! (Eller blockning.) Jag blötte mitt verk, kramade ur det ordentligt i en handduk och nålade upp det snyggt med hjälp av måttband och skräddarvinkel.

Här har vi då det färdiga verket, med ram och allt! Jag blir glad varje gång jag tittar på mitt fina monster!

Armar, fötter och den piskande svansen har jag sytt med kedjestygn. Det kändes lättare än att virka, vilket jag provade först. Två saker har jag lärt mig om frivirkning: 1. Virka ett varv runt hela bakgrunden med bakgrundsfärgen innan ramen påbörjas. Då blir en del ojämnheter minimerade. 2. Göra nertaget i den bakre maskbågen om en vill ha en rak linje vid färgbyte. Kolla ramen så förstår ni nog vad jag menar. Jag ska göra något slags stabilare montage också, när jag klurat ut det. 

Lappat och lagat

Jag fortsätter tjata om rensningen på mitt arbetsbord. Som ni förstår var det enorma högar. Bland annat sådant som måste lagas. 

En omtyckt klänning hade fått ett par små hål, lite fransiga trådar mest. Då kom jag att tänka på de små förstärkningar som kallas ”flugor” som man förr sydde vid veckavslut och liknande. De beskrivs i sömnadshandledningar från 1940 och -50-tal, om man nu besitter en sådan. De är vanliga på antikvariat annars. Man markerar en liten trekant som sedan fylls med stygn. Boken rekommenderar knapphålssilke, men det ville jag inte ta till den här bomullsklänningen. Jag har jobbat med dubbel sytråd, och jag hade dessutom en tunn tygbit under. Det var riktigt skoj att sy, men lite pilligt, bara man fått kläm på det. Undrar om inte det skulle passa med ett flertal flugor i flera färger runt en halslinning på en blus t.ex.? Jag provade båda de metoder som fanns i min bok. Som ni ser har jag dessutom gjort en stickning runtom. Nr 2 blev avgjort snyggast. 



På en annan klänning har jag sytt förstygn fram och tillbaka, eller, som det numera heter, sashiko. 


Det kan vara svårt med laglappar, men om det finns en ficka att sprätta loss kan man använda den. Här har jag roat mig med mönsterpassning också. Det syns på tyget var fickan suttit. 


Här är det ett avsprättat ficklock som gett lappen, därav formen. Och mönsterpassningen fick jag ju ge sjutton i. Nu får jag säkra mobilen med en säkerhetsnål i fickan i fortsättningen. Den här rutiga bomullskjortan har jag övertagit från en av sönerna, och jag nöter sakta men säkert ut den. Den är dock inte mogen för mattrasor än. 


Här har jag gjort ett kardinalfel, så vi får väl se hur det går. En lapp av nytt tyg på en gammal linneskjorta, en som är ett minne från en gammal vän och väl borde bli mattrasor den också. Men nu får den göra tjänst ett tag till som skyddsrock vid mina färgexperiment. Även Jesus, som ju var son till en timmerman och alltså hade praktisk förståelse, tyckte att man skulle se upp med sådana lagningar. ”Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln inte skulle passa den gamla.”  Luk.5:36. För att inte tala om skillnaden på krympt och okrympt tyg! 

(Nu blev ni allt förvånade! Jag söker min textila kunskap på alla håll och kanter.) 


Den här laglappen är mindre än ett frimärke. Tala om pilligt. Men vad gör man inte för en trivselklänning.