Månadsarkiv: december 2016

Älvaljus

För några år sedan köpte jag material och beskrivning till en speciell design, Elves´ Lights. Den är utfunderad av den isländska stickdesignern Hélène Magnússon. Ganska snart efter beställningen kom ett litet paket som innehöll både beskrivning och garn, isländskt Plötulopi. Sen blev det liggandes ett tag men till slut tog jag mig i kragen. 

Det var inte svårt att förstå hur man skulle göra när man stickade de fyra bladen och den lilla skålen som skulle sättas ihop till en blomma. Men jag skulle förstås krångla till det lite med att också använda ett annat garn jag hade, ett grått förgarn från Hamra gård som jag inhandlat på Äskhults by vid ett besök där. Äskhult är en bevarad gammal bymiljö i norra Halland, som nu fungerar som en hembygdsgård och är öppen om somrarna. Ett besök där kan varmt rekommenderas. 

Jag hade fått för mig att jag skulle ha en enhetlig färg på själva blommorna i stället för att blanda färgerna fritt som det föreslogs i beskrivningen, och det var därför jag valde det grå garnet. Det var inga problem med att sticka blomman, även om hamra-garnet var lite tunnare. Beskrivningen rekommenderade tovning i maskin, och efter lite obeslutsamhet släppte jag mina små blad och blommor utom kontroll i 40 graders tvättprogram, i tvättpåsar men tillsammans med en stor frottéhandduk. Min maskin är ju frontmatad, utan möjlighet att stoppa och gå in och kolla hur det går. Så det var med bävan jag tog ut de små filtbollarna som blev resultatet. 


Plötulopi-bollarna var lätta att ta tag i, öppna upp och forma till. Men det det gråa förgarnet hade kommit längre i filtningsprocessen. Ett tag trodde jag att hela blivit ett enda misslyckande. Man måste ju försöka i alla fall tyckte jag. Så jag lät den trubbiga saxen följa de djupa vecken i den grå bollen upprepade gånger. Varje gång kunde jag klippa av ett antal hopfiltade fibrer och sedan ta i med ett bestämt grepp och dra isär tills jag återfått den lilla skålformen och kronbladen. Jag lyckades till slut, i en del fall inte helt men tillräckligt för att det skulle funka. 


Här har vi en liten armada av ulliga näckrosor…

Sedan klippte jag ett litet hål i mitten på blommorna och bladen och tryckte fast dem på den slinga med LED-lampor, som följde med köpet. Till sist hängde jag upp slingan i min stora benjaminfikus, som har fått tjäna som julgran de senaste åren. 


Så här ser det ut. Både ulligt och gulligt. 

Här finns en länk till Hélène Magnússons hemsida. Om Äskhults by kan man läsa här. Och slutligen Hamra gård, som är länkad till här. 

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Färga med indigo

Kamratcirkeln i färgning vi har i slöjdföreningen hade en träff för ett par veckor sedan för att färga med indigo. Det blev intressant. Två av oss gjorde iordning var sitt bad samtidigt efter alldeles samma recept, men själva indigon kom från olika ställen. Och det var helt oväntat att de skulle bli så olika till karaktären: det ena badet blev väldigt mörkt på en gång så det var inte nödvändigt med en andra doppning. Det andra badet betedde sig mer som de indigobad jag tidigare sett, där färgen ackumuleras med flera doppningar. Tyvärr var det ingen av dem som riktigt mindes var de fått tag i sina färgämnen… 

Det var sagt att vi skulle förbereda våra tygbitar hemma först. Jag för min del ville testa reservage med mjölpasta, för det har jag inte gjort förr. I Japan använder man en pasta gjord på rismjöl, men det hittade jag inget recept på. Däremot finns det ett inlägg på 365 slöjdprojekt som visar hur man gör en pasta med vetemjöl, så det gick jag efter. 


Som ni ser vek jag tyget i rutor för att lätt kunna fördela mina ”rundlar” jämnt över tyget. Här har jag använt receptet med lite grahamsmjöl i smeten. Om du vill göra nåt liknande så glöm inte sömsmånen i kanten, det gjorde jag… 


Till mitt andra prov gjorde jag pastan på bara vitt mjöl och hällde den i en plastpåse som jag klippte ett litet hål i hörnet på. Men jag hade allt kunnat gjort ett lite mindre hål, för här fick man vara snabb i svängarna! Kändes som att dekorera en tårta nästan. 

När tygerna var färdigpreparerade las dom åt sidan för att torka. Minst över natten måste man låta dom vara. Och då fick jag ett annat problem: de blev alldeles stela och jag ville ju inte att dom skulle krackelera i förtid, och inte kunde jag förstå hur dom skulle få plats i färgbadet heller. Jag lyckades i alla fall fästa tygerna mellan två kartongbitar och sen gick det bra att ta med dom på bussen. 

Väl framme i lokalen blev mina kamrater med all rätt lite bekymrade för om all min pasta skulle lösa upp sig i färgbadet och kanske påverka det. Så jag fick vänta tills de flesta andra doppen var gjorda innan jag försiktigt lotsade ner mina stela tyger i kypen. Den som var gjord med grahamsmjöl satt på bra, och den hade ju också ett mönster som gjorde att jag kunde vika den lite lätt. ”Snurrorna” och plupparna av den andra pastan lossnade delvis och for ned i badet som små spiraler. Men reservaget fungerade ändå, antagligen hade det dragit in sig i tyget tillräckligt bra under torkningen. Det fick räcka med en dopppning på 10 minuter till var. Ja, sen var det bara att sprätta bort det som inte lossnat av sig själv, låta tygerna torka helt och oxidera färdigt och som avslutning köra tygerna i tvätten på 60 grader. Och så här blev det. 



En kul teknik om ni frågar mig. Kanske det blir en kudde, om än med smala sömsmåner. 

Receptet till den kyp vi använde kom från Gösta Sandbergs bok om Indigo. Den finns inte handeln längre men säkert på biblioteket.