Kategoriarkiv: tyg

Väv 2017, del 3

Växjö Konsthall hade tagit upp temat med vävning och visade utställningen Trådvandringar/Threadways. Det var flera konstnärer som ställde ut. En av dem var Reiko Sudo, som driver företaget Nuno i Japan. Det företaget är känt för sina extraordinära tyger, och det visades några exempel på både mässan och konsthallen. Det här svart/vita tyget består av många små tyglappar av silke fastsydda med maskin på ett tunnt undertyg.

I konsthallen visades också dessa vackra ”rockar” (tror jag) designade av Mylla Ek. Själv tycker jag de har en tydlig japansk touche.

Där hängde också ett par av Rita Parniczkys ”skelettvävar”. Hon jobbar med att få fram ungefär samma uttryck som ett röntgenfoto, därav namnet. Riktigt hur de är gjorda har jag inte förstått, men vackert skimrande är det.

Det var inte allt från konsthallen eller mässan, inte än!

Länkar:
Reiko Sudo och nunotyger
Mylla Ek
Rita Parniczky

Om några tygbutiker i London

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande. 

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Kurs i eco print

När jag såg på fb att Lotta Helleberg skulle hålla kurs i eco print i Monica Langwes verkstad i Mora var jag omedelbart på. Och det var tur, för kursen blev fulltecknad på en vecka. 

 Eco print går ut på att man för över bladens egen form på papper eller tyg. Färgerna blir dock inte lika som bladets färger, och det färdiga resultatet blir närmast grafiskt. Man kan, när man blivit riktigt duktig, genom val av växt, underlag, betning och vatten uppnå mycket vackra resultat. Dit har jag långt kvar, men det var otroligt roligt att göra de första lärospånen.

Papperen vi använde förbetades inte, men tyg av cellulosafibrer som lin, bomull och hampa betas genom att först kokas ordentligt med t ex pottaska och lite diskmedel. Nästa steg är att låta tyget ligga i ett bad av sojamjölk och vatten. Betning med soja är, tror jag, en gammal japansk metod, där man visserligen inte använde nutidens sojamjölk utan troligen vatten där sojabönor dragit sig. Tyger av ull och silke kan användas utan betning. De växter man vill använda skall också förbehandlas genom att läggas i ett bad av vatten man fått genom att låta järnskrot ligga tillsammans med vatten och ättika, utspätt med vanligt vatten. Vattnet blir inte rostigt men det finns järnmolekyler i det. Växterna ligger i sitt järnbad minst 20 minuter och tas sedan upp och torkas av. 

Man lägger lager med papper/tyg, växter och mellanlägg av makulaturpapper eller gamla tygbitar. Det är viktigt att bladens  undersida vänds mot den yta man vill få avtryck på. Så klämmer man ihop det hela, antingen mellan skivor som sedan fixeras med tvingar, eller genom att rulla upp det hela hårt på en rulle och sno ett snöre om. Sedan läggs paketet i en gryta och kokas. Papperet tål inte mer än en timmes kokning, men tyg kan gärna få koka en hel dag. 


Här syns en gryta med olika paket. 


Och här är paketen upplagda för att svalna av och bli hanterbara. Om man kan hålla sig några dagar innan man öppnar är det bara bra, men det kunde ju inte vi. 


Den översta tygremsan är ett helt oanvänt tyg som först kokats och sedan betats i sojamjölk. Det understa är en gammal linneduk, tvättad många gånger, med sojabetning. På bilden syns också papperet som varit mellanlägg. Man kan se att de blad jag använde till översta remsan kom från bl a daggkåpa, ek och mjölkört. På den undre ser vi rosenblad, näva, gullris, ekblad och ”string lines”, som avtrycket av snöret kallas. 

Jag gjorde flera försök men visar inte alla här och nu. Men här kommer en bild med ”fröken” Lotta och hennes demonstrationsremsa. 

Näst sista dagen förberedde jag ett störe arbete genom att plocka omkring 50 blad av vresros, som lades i järnskrotsvatten som vanligt. Tyg hade jag kokat och sojabetat. Det var så brett att jag måste vika det i tre delar för att få plats på rullen. Jag fördelade bladen mellan vecken och lade samtidigt dit mellanläggspapperet, och rullade det hela sedan hårt på en trärulle. Nästa dag fick rullen koka mellan kl 10 och kl 3. Och jag blev allt rätt nöjd med resultatet… 


Gulsticket som blev på nästan alla tryck som gjordes skyller vi på vattnet i Mora. De svarta prickarna kommer troligen från järnhaltigt vatten som klämdes fram i bladens stjälk, men dom stör inte så värst, tycker jag. 


Här är en bild som visar en del av mina duktiga och trevliga kurskamraters arbeten. 

Monika Langwe är bokbindare, och hon visade oss hur man binder en bok i pyramidbindning, som passar att sätta in proverna i. Den gjorde jag inte färdig så den ska jag visa lite senare när den är klar. 

Här kommer en länk till en gammal intervju med Monika – hoppas den fungerar för er. I våras kom hon med den fina boken Papper och stygn på Hemslöjdens förlag. 

Och här är länken till Lotta Hellebergs hemsida.