Kategoriarkiv: tyg

Förr och nu – inspiration

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och betitlat ”Error”. Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Error”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Göra någonting av ingenting

Abstract in English below.

I somras såg jag en fin liten utställning i Rättviks kulturhus. Kerstin Anckert, som varit antikvarie på Dalarnas museum, har skrivit en bok om trasmattor. Nu ställde hon ut några av sina verk och även andra från sin samling. Boken heter alltså Trasmattor och andra roliga mattor och kan fås från henne själv, t x genom kerstin.ankert@bredband.net. I den skriver hon om egna och andras mattor av olika slag med olika tekniker, men alla har som utgångsmaterial kasserade textilier.


En av de mattor som visades var hennes egna trasrya, inspirerad av vårens gräsmatta med blå scillablommor.


Ur hennes samling visades en trasrya från en annan del av världen, Marocko. Den här mattan är vävd med trasor i många olika kvaliteter. En del av dem får nog klassas som ”fultrasor”, men de har inte sorterats bort av den här väverskan i alla fall.  Dessa mattor vävs i andra länder i Nordafrika också. De säljs som turistsouvenirer och kan rentav finnas på fina varuhus i London.


Utrangerade tyger behöver ju inte förvandlas till trasor för att man ska göra nåt av dem. En annan metod är att göra en klackmatta, där klackformade bitar av ylletyg monteras på en bottenväv. Väl beredda ylleväver rispas ju inte upp och passar bra till denna teknik. Klackbitarna förses gärna med ett enkelt broderi, så som på Karins julgransmatta.



En privatperson i Leksand har sparat små mattor tillverkade av en äldre släkting, Jakobes Anna Andersdotter (1856-1946). En av hennes söner öppnade en ekiperingsaffär i centrum. Allt eftersom säsongerna gick och tyger/kläder  blev omoderna, fick Anna ta hand om tygkuponger och andra rester och med hjälp av trampsymaskinen göra lappmattor. I dessa kan man hitta både uttjänta dräkttyger och konfektionsvaror.


På en annan utställning i Leksand, som jag ska berätta om längre fram, hängde den här textilen, tillverkad efter samma princip. Den lite enkla katalogen ger dock inte besked om tillverkare.


Kerstin Ankerts bok är väldigt trevlig att läsa och har många exempel på återanvändning av de mest förvånande material, både från hennes egen samling och andra. Den kan varmt rekommenderas.

Själv sitter jag och väver slut på en mattvarp i hemslöjdsföreningens lokal. Just nu är det trasrya, med både fin- och fultrasor, uppblandat med garnrester. Sängmattor har jag tänkt mig.


This blog post is on a book I bought and an exhibition I visited this summer. The subject of the book and the show were rugs made of reused textiles, a big issue in Sweden. The book’s writer showed her own carpets and some from her collection. Name of the book is Trasryor & andra roliga mattor (Rag rugs & other funny carpets) and can be bought from the writer, Kerstin Ankert at her web address: kerstin.ankert@bredband.net. Last picture shows my own ongoing rag rug.

Vad som gör en textilnörd glad

Abstract in English below.

I en väns gamla hus i min hemby gjorde jag några textila fynd. Huset ligger i Ore socken i norra Dalarna. För en textilnörd som mig är även trasiga och dammiga saker intressanta.

Först ut är en liten mössa för en gosse. Vi vet att det är för en gosse eftersom det är sex kilar som möts i nacken. Det är oklart vem som burit mössan och när, men det bör ha varit före 1940 gissar jag. Efter 1930-talet hade nog mer moderna barnkläder slagit igenom. Här syns en blandning av äldre kattunstyger och bomullstyger från tiden.


Insidan är minst lika intressant, ett fint rutvävt bomullstyg. Vad som knappt syns är resterna av knytbanden. De är tillverkade av ett glansigt material i någon slags diagonalteknik. Jag har sett sådana band på andra gamla textilier från 1900-talets början men blev förvånad att hitta det här.


Nästa plagg är en liten flickmössa. De syddes med sidostycken och ett mittstycke som gick över hjässan och nacken, och det ska vara olika tyger. På den här tiden var det viktigt att ange kön även på ett spädbarn. Den är jätteliten, mössan, kunde passa en docka.


Här blev jag helt fascinerad av tyget som använts till foder. Men det är hopsatt av många bitar, och det är svårt att få klarhet i hur rapporten går. Inte heller får man klart för sig om det är två olika tyger som använts. Men det är verkligen en stor tidsmässig överlappning mellan mössans modell och det tyg som använts till foder. Jag har visserligen sett många alldeles otroliga mönster och färgkombinationer från 1800-talets slut. Så vad vet man?


Och så fick jag syn på något ovanligt på golvet. Här fanns det tydligen ett behov av en liten dörrmatta och så tog man vad som fanns. Men dekorativ skulle den ju också vara.


Tygerna som använts är moderna för tiden, en blandning av bomulls- och ylletyger. Korsen är fastsydda med langettstygn men lapparna är hopfogade på maskin. Vad som legat bakom den originella formgivningen får vi aldrig veta. Den här lilla mattan har en baksida av hopfogade bitar av mestadels samma tyg.


Därefter en variation på temat. Den här mattan är helt maskinsydd.


Här var det en extra intressant baksida, en bit av en gammal matta. Det fanns många andra mattor i huset gjorda med det här temat i randningen, breda skyttelkastade bottnar och effektränder med vridna trasor. Enkelt och snyggt.


Så ni förstår, jag var glad i flera dagar över dessa fynd.

When visiting the village where I was born, far from Stockholm where I live nowadays, I happened to come across these old textilies in an old friend’s house. The two small hats, the first one for a boy and the second for a baby girl, were probably sewn and worn in the beginning of the 19th century. They are made in models according to the traditional costume in the area. The two small door carpets in patch work are both unique in model. The fabrics are later in time and they are mostly sewn on a sewing machine. I wouldn’t call them common, but who knows what I will find next?

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.