Kategoriarkiv: bomull

Nya kunskaper och misslyckanden

Frågan är väl om man ska skriva om sina misslyckanden. Ska man inte låtsas att allt blir bra, bara visa det som blev som man tänkt sig? Nu tänkte i alla fall jag klaga lite.

Och det jag vill klaga på är växten vejde. Varför ska den vara så krånglig och oberäknelig? Jag gör ju precis som det står i böckerna! Och så blir det bara blaha – desto värre som det dessutom var två kompisar med som skulle få se hur det går till. Nu håller den dessutom på att bli uppäten av kålmaskar – lagom åt den.

Sen gjorde jag en solfärgning också i sommar som höll på att gå åt skogen den med. Alla min sparade torkade och frysta avokadoskal och kärnor använde jag till dels ett nattlinne i sidentrikå, dels lite olika provbitar i olika material. Till nattlinnet använde jag också de gamla vejdefrön jag har som bara skräpar runt. Burkarna, som fått stå på terassen i solskenet (nåja) i åtminstone sex veckor, såg riktigt lovande ut före öppnandet.

Eller så tycker man att det ser ut som dom där spritburkarna med olika preparat i som finns på t ex Naturhistoriska museet… nåja, alla har väl inte lika morbid fantasi som jag.

Det som kom fram var väl sådär, färgat visserligen men ingen direkt höjdare.

De ljusa ränderna är från omknytningarna jag gjorde för att hålla mortlade skal och hackade kärnor på plats. Det lite blåtonade partiet är från vejdefröna. Att ärmarna är mörkare beror på att jag doppat dem i kopparvatten efteråt.

Det här några bitar av siden och och en gammal urtvättad liten bomullsbit som haft inknutna torra kärnor i sig. Blev mest ett jasså – lite bättre kontraster vill jag allt ha.

Ja, men nu hade jag alltså ett vejdebad så nu skulle jag allt se till att det blev mer färg på nattlinnet. Så jag doppade ner det i badet. Och mer färg blev det onekligen men –

Inte blått. Det är den starka alkaliniteten – ett pH på ca 12 – som påverkat den svaga avokadofärgen. Men jag tycker ju bättre om det här. Smålapparna blev också bättre.

Vad har jag lärt mig?
1. Vejden är dum.
2. Avokado kan manipuleras efteråt.
Och nattlinnet är skönt att sova i dessutom. Det är köpt från Sleep in silk.

Vävutställning i Leksands kulturhus

Ja. Hej. Det var ett tag sen. Det har varit födelsedagar och trädgårdsjobb och styrelsejobb – men nu så…. och ett extralångt inlägg med många bilder blir det som kompensation. 

I Leksands kulturhus – inte alltför långt placerat från sommarstugan – hänger just nu en utställning som heter: Brâsvôd, umbreda å slârvkalas. Det är väl bäst att jag översätter: brasved, underlakan och ”kafferep-med-matt-trasklippning”. Det senare är en företeelse jag varit med om flera gånger, både som barn och vuxen. När kvinna fått ihop tillräckligt mycket kläder som är avsedda till matt-trasor, bjuder man in ett antal andra kvinnor hem till traskalas. Det vill säga: de inbjudna tar med sin bästa trasklipparsax och kommer och hjälper till med klippningen. I utbyte blir det kaffe med dopp/smörgås. Jag minns när mors kök fylldes med tanter som pratade och pratade och pratade. Jadå, dom klippte också, och drack kaffe. Särskilt en kommentar sitter som smäck i mitt minne. ”Oj vad mycket fina trasor du har, Hilda!” sa en. ”Ja, det blir så när man har många flickor.” sa en annan. Jag har ju två systrar och ingen bror. 

Hursomhelst, i Leksand bjöd man in kommuninvånarna till en utställning som skulle ha hemslöjd som tema och dessutom visa på den handens kunskap som ännu finns ute i alla byarna. De som ville det fick ett vedträ med sig hem. De som ville väva samlades på Kulturhuset till traskalas med föreläsning och klippning av slarvor, som det heter på mål. Slarva är alltså inte en nervärderande beteckning. Halsduk på svenska heter halstrasa på flera daladialekter. 

Och man fick ihop en fantastisk utställning som nu visas fram till 22/4. Fast man måste ju ta sig till Leksand förstås. Det är inte möjligt för mig att visa allt, så det blir ett mycket subjektivt urval. Ingen katalog fanns att ta hem, så det går inte alltid att ange mästarna bakom verken. 

Lekmatta till en bebis. 


Till höger en gammal matta med en nygjord kopia. 



Glansen i halmstråna! 






Och så kan man ju använda trasor till konstverk. 



Alla träföremål visades i glasmontrar, vilket ju gör det betydligt svårare att ta bilder, men några exempel ska ni få. 




Många fina träskedar fanns det förstås, men endast en med denna redovisning av materialanvändningen. Ni får försöka stå ut med de speglande lamporna…


På Kulturhusets hemsida kan man läsa mer om utställningen. 

Om några tygbutiker i London

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande. 

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga.