Kategoriarkiv: mattor

Att lägga en rosenmatta

Sjömännen på segelfartygen förr-i-tiden hade frivakter ibland, och då kunde de bl a sysselsätta sig med reparbete. En särskild gren av det var att lägga en matta. Det utvecklades många olika modeller, och här kommer nu en svit bilder som visar hur man lägger en matta i rosenmönster. Jag för min del har en mall att jobba efter, men det hade man nog inte från början…

I en bok som jag inte har, så jag kan inte berätta vad den heter, finns en mall som jag har kopierat och förstorat upp. Sedan har jag fogat samman delarna och tejpat dom på en träplatta.

Repet jag använt är tillverkat av Skansens byalag på den långa banan. Vi använder köpt förgarn av hampa i den. Repet var drygt 42 meter långt.

Jag följde mallen noga och lade repet i öglor. Ibland ska repet träs under sig själv och ibland över, och det duger inte att göra fel. Då får man ta upp och trä om. Till att börja med är det oerhört trassligt och långt, och då började jag ändå på repmitten.

Till slut är första varvet lagt och då får man trä in andra och tredje varvet. Men det går som en dans om bara första läggningen är rätt.

Eftersom jag var lite ouppmärksam ändå blev öglorna lite olika stora. Så det fick jag justera i efterhand, skjuta om repet genom varven till slutet tills jag var nöjd.

Tamparna sys fast. Man kan trä mattan i fyra varv också förstås om man vill men så långt var inte detta rep.

Färdig! Den blev 58 cm i diameter.

Den här mattan kommer att finnas till försäljning på Skansens byalags marknad på Skansen kommande helg. Gå till ståndet för rep och kolla in den. Och välkomna till marknan! Det är alltid sista helgen i september.

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Väv 2017, del 2

Ett av de föredrag jag lyssnade på hölls av Monica Hallén, trasmattsspecialisten. Hon ställde ut en gammal alnamatta tillsammans med en nyvävd kudde i slarvtjällsteknik. Mycket inspirerande för mig, föredraget, boken och föremålen.

Där bredvid hängde den här läckra lilla saken vävd av Pia Eldin-Lindstén. Jag gillar när själva monteringen är gjord med en tanke och en tvist som i det här fallet: guldblad på en ruff träplatta och ett mellanrum mellan plattan och väven. Läckert som sagt!

Den estniska textilkonstnären och uppfinnaren Kadi Pajupuu har tänkt ut en vävsked där rören är flyttbara i grupper, så att varpens täthet kan varieras under vävningens gång. RailReed heter den. På bilden ser man både skeden och i bakgrunden ett gardintyg där ränderna manipulerats.

Tänk på att bilderna är klickbara.
Det kommer mera!

Länkar:
Pia Eldin-Lindstén
Kadi Pajupuu
Det ser inte ut som om Monica Hallén har någon hemsida.

Väv 2017, del 1

Ja, så har det då varit vävmässa igen, denna gång i Växjö. Ett fantastiskt arrangemang som anordnas av Svenska Vävrådet vart tredje år i olika städer runt om i landet. Det är nu 30 år sedan första gången. Här får man inspiration, köper garn, verktyg och böcker, träffar gamla bekanta och gör nya bekantskaper. Nu när den är slut är det bara att se fram mot nästa, var den nu kan bli.

Även Växjö stad präglades av mässan. Förutom alla kvinnor av olika nationaliteter: japanskor, danskor, norskor, finskor, isländskor, engelskor, amerikanskor, en massa småländskor och andra svenskor, var det affischer och utställningar över hela stan och fullbelagda hotell. Ett antal män fanns det också, givetvis. En förvånad busschafför undrade om det var PRO-möte i mässhallen… men annars var det många yngre deltagare också. Mitt på Storgatan låg en 328 meter lång trasmatta, vävd av olika deltagare i vävstugor i Kronobergs län. Tidigt på torsdagmorgonen rullades mattorna ut och fogades ihop och fick sedan ligga där i regn och rusk. En trasmatta tål ju sånt, till viss del. Efter utställningen rullades mattorna ihop och donerades till Erikshjälpen.

Trafikanterna i Växjö hade lite olika strategi inför denna annorlunda gatubeläggning. En hel del brydde sig inte förstås. Andra tog ett stort kliv över mattan och lyfte cykeln för att inte förstöra. Jag såg ett gäng unga män som böjde sig ner och försiktigt ryckte i slarvtjället. Viss förundran tror jag allt att mattan skapade, och gjorde vävning som teknik mer synlig.

Det hålls ett antal seminarier i samband med mässan, och de inbjudna konstnärerna får ställa ut verk i en särskild del av mässhallen. Här nedan presenteras en del av dessa.

Matilda Dominique har grävt sig ner på djupet i våffelvävstekniken. Den kan användas till mer än handdukar, om man säger så. Hon är inte färdig med den än för övrigt. På mässan visades denna stora väv av grovt ullgarn samt ett antal andra provvävar.

En annan väverska som jobbar i det stora formatet med grovt ullgarn är norskan Brita Been. Hon visade denna väggbonad som gick från golv till tak med ett mönster som åtminstone jag tycker är inspirerat av de ”flygande moln” som finns i traditionella kinesiska vävnader. Det är intressant med sådana korsbefruktningar. Vackert och imponerande är det också.

Det kommer mera!

Länkar:
Svenska Vävrådet
Matilda Dominique
Brita Been