Kategoriarkiv: konst

Ullmarknaden i Österbybruk

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.

Sticksommar i Åkersberga

Abstract in English below.

Halsduksvimpeln var hissad i topp i lördags på Länsmansgården i Åkersberga!


Där var det nämligen vernissage på den utställning som nu ska stå nästan hela sommaren till 4 augusti. Den består noga taget av fyra olika utställningar. Jag var där i lördags så här kommer lite info om vad som skedde.

Länsmansgården består av ett stort riktigt gammalt hus, en konsthall, ett bra café och en vacker trädgård. Det finns dessutom hantverksförsäljning och en liten antikaffär. Man får ta sig till Åkersberga station och sedan en Norrtäljebuss, t ex 621 till hållplats Kantarellvägen. Utställningarna finns i både konsthallen och gamla huset.

I gamla huset finns den fantastiska utställningen om marknadsvantarna från Jokkmokk och Jukkasjärvi som Erika Nordvall Falk samlat material till och sedan gjort utställning om. På lördagen var hon också där och hade kurs. Jag fick tillfälle att höra henne presentera sin utställning.


Stickning är lite förbisedd som sameslöjd. Ändå har den utövats sedan minst 1600-talet, enligt pålitliga skriftliga källor. Den har av naturliga skäl varit en viktig beståndsdel i dräkten, både till vardags och fint. Det fanns inte så många regler och måsten i mönsterbildningen, men det går att urskilja vissa regionala särdrag. De flesta insamlade vantarna satt bakom glas av förklarliga skäl, så de blev svåra att fotografera. Men jag har ett foto av en vacker vardagsvante, som man vet stickades av Skajdde-Maria. Hon var en av de skickliga stickerskor som utvecklade en personlig stil. En vardagsvante ska vara så utformad att det går lätt att snabbt slänga av sig den vid behov, och som yttre skydd har den en sydd skinnvante.

Man utlyste en tävling i samband med att informationen om alla stickutställningarna gick ut, och resultaten av den visas på två stora skärmar i det som en gång var köket i det stora huset, det rum som nu används till bl a stickkaféer. Det var många fina vantar men här visar jag bara en skärm, där man i mitten kan se det vinnande paret.


Det finns i Åkersberga en stickgrupp som specialiserat sig på stickning av den typ som görs på Shetlandsöarna, och de hade också utställning i stora huset. Men mina foton av den blev inget bra.

I konsthallen visades stickat av olika förmänliga designers och konstnärer. Vad sägs om Ivar Asplund, Anna Bauer, Katarina Brieditis, Agnes Eriksson, Bara Jonsdottir, Linn Karlsson, Erica Laurell, Elsebeth Lavold, Johanne Ländin, Ylva Vamborg, Freja Willborg och Erika Åberg? Inte heller här blev mina fotografiska mödor särskilt framgångsrika, men några bilder ska jag visa.

Freja Willborg använde både ull och bomull i sin tröja för att få den önskade fläckiga ytan.


Katarina Brieditis visade en stortröja som var stickad på snedden och dessutom arbetad med både broderi och maskstygn, åtminstone tyckte jag det såg så ut.


Erica Laurell använder flera olika tekniker i sitt skapande. Förutom stickade ytor och figurer förekommer både broderi och applikation.


Länsmansgården är öppen torsd-sönd 12:00-16:00, och utställningarna står alltså t o m 4 augusti. Det hålls också en del kurser i samband med detta. Kolla på www.osterakerskonsthall.se

This blog post is about an exhibition on knitting during this summer at Länsmansgården in Åkersberga, in the northern outskirts of Stockholm.

En annorlunda världskarta

Abstract in English below.

På HV:s galleri på Djurgården i Stockholm visas just nu Katarina Evans stora broderi Outforskade vatten. Det är utfört på tyll i många olika stygn och är en slags inverterad världskarta. På samma utställning kan man se arbeten av några av hennes elever på skolan, Katarinas arbetsprover inför det stora arbetet samt broderier gjorda av kvinnorna på Livstycket i Tensta. Alla arbeten är variationer på temana tyllbroderi-vatten-fiskar. Där finns också ett fristående arbete i spetssöm.

Katarina Evans kan man följa på Instagram, och där har man kunnat få små sneak peaks av det som nu visas i sin helhet. Det var verkligen fantastiskt att få se något som man inte alls hade kunnat föreställa sig vad det skulle bli.


Också hängningen med skuggbilden var effektfull.

Det var lite ovant och främmande att se kontinenterna framställda som typ tomma hål.



Lite gissningstävling blev det ibland.

Utställningen står bara till 11 maj så det gäller att rappa på. Vi får verkligen hoppas att det här vackra och imponerande verket kan visas fler gånger på andra ställen.

At HV Gallery in Stockholm there is a time-limited exhibition of Katarina Evans great work Unchartered Waters. An excellent use of tulle embroidery showing an inverted world map.

En glimt från London

Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)