Kategoriarkiv: fibrer

Handspunnet

Förkyld har jag varit och hållit mig inomhus. Men nåt måste jag ha att göra, så då blev dom här härvorna tvinnade och tvättade.

De är båda spunna på den lilla turkiska sländan som ligger framför. Den bruna ullen köpte jag på WonderWool Wales 2014, och sländan köptes vid samma tillfälle. Dessvärre glömde jag höra efter vilken ull det var som jag drog handfullar av ur en säck, men den är väldigt mjuk och finkrusig så jag satsar på en merino. Den rosa är 100 % alpacka, och den har jag fått av en vän som rensade ut inför en flytt. Den är färgad av Manduzana och köpt på Etsy. Den rosa är tvinnad på slända, men en tyngre, och det tog sin tid ska jag säga! Så till den bruna rotade jag fram mormors gamla hjulbäckare (spinnrock) ur garderoben och tvinnade på den. Efter tvätten kan man verkligen se och känna skillnaden i kvalitet. Ullgarnet är mjukt och elastiskt, alpackan är ännu mjukare men mer stum.

Och vad ska det bli av dem? hör jag en del säga.

Bli och bli! Dom här härvorna är redan någonting i sig själva. De är mjuka och gosiga, härliga att klappa på eller ta med sig i sängen. De är minnen av särskilda tillfällen/personer. De är manifestationer av en självpåtagen genomförd uppgift, och även om de kunde ha blivit jämnare spunna är de helt användbara. De är steg på vägen för min ökade kunskap om ullfibrer.

Det klart att jag har idéer om vad de skulle kunna bli. Min väg är kantad av fådda och släppta idéer, fler än vad jag strängt taget behöver. Dessutom har jag 100 gr ljusgrön ospunnen fiber som skulle kunna passa bra tilsammans med dom här. Någon gång.

Del 3 om textiltriennalen i Riga

Det fanns också några svenska deltagare, och en av dem var brodösen Jennie McMillen. I sina arbeten behandlar hon den pågående konfilkten mellan naturen och civilisationen. Den här heter In the forest och är ett utmärkt exempel på vad man kan göra med svart och vitt och nyanserna däremellan. Det här tar tid och man får allt lov att vara hängiven sin teknik!

Hsin Jung Hsieh kommer från Taiwan och har gjort en väv som jag tycker är en underbar metafor för livet. Jag citerar hennes egen text från katalogen: Warp is the direction of my weaving. Weft is like writng words, which means I can express my position and opinions. However, the messages are misrepresented which leads to different conclusions.

Christine Sawyer (England) har gjort ett vackert statement av en katastrof.

Och Naomi Vanjiku-Gakunga (USA/Kenya) får avsluta min serie av inlägg med ett verk som visar på bredden inom den här konstarten.

Notera dock att hon använt textila tekniker och garn för att sammanfoga plåtarna! Verket heter The Future Unfolds.

Jag köpte också en katalog, ett bastant verk med presentation av utställningen, juryns arbete och varje enskild konstnär med både porträtt, helhetbild och närbild av alla 84 verk. All text på både lettiska och engelska. Man verkar i Lettland ha vanan att skriva om alla namn till lettiska, och jag undrar verkligen om det ska vara nödvändigt. Den har ISBN 978-9934-538-19-3.

I samband med triennalen hölls ytterligare två utställningar, en på Nationalmuseet för konst med den lettiske konstnären Egils Rozenbergs, och en gästutställning från det nuvarande gobelinväveriet i Frankrike. Den första hade hunnit stänga men den andra tänker jag berätta om i ett kommande inlägg. Och jag vet nog vad jag ska göra igen om tre år!

6:e Textiltriennalen i Riga

Så. I förra veckan var jag alltså till Riga för att se det som med ett långt namn kallas 6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal. Det är en stor internationell utställning av det som vi här i Sverige numera helt enkelt kallar fiber art eller fiberkonst. Temat för utställningen i Riga var Identitet, detta med anledning av att Lettland, men även Estland och Litauen, i år firar 100 år som stat. Det var fritt för alla fiberkonstnärer världen runt att anmäla ett verk, och det kom flera hundra bidrag (bilder på) från 39 av jordens länder. Av dessa valdes 84 verk ut av en jury med medlemmar från de tre baltiska länderna. Dessutom var det några speciellt inbjudna gästartister. Huvudutställningen med alla dessa verk tog plats i ett museum som heter Arsenals, i utkanten av den gamla stadskärnan i Riga. Dessutom var det tre stora utställningar på andra lokaler som knöt an till denna.

Jag kan förstås inte skriva ett inlägg som diskuterar alla dessa bidrag, utan det blir ett mycket subjektivt urval. Inte heller kommer det att räcka med ett inlägg, utan det blir några stycken på raken. Men jag börjar med gästartisterna, för de är verkliga storheter inom det här området, och jag är glad över att äntligen fått se några av deras verk i verkligheten.

Först ut får Magdalena Abakanowicz (Polen) bli. Redan när hon mot 1960-talets slut ställde ut sina monumentala vävar fick jag kännedom om henne i de konsttidningar jag bläddrade i, och blev vederbörligen imponerad. Hon var en av dem som gav textilkonsten ett nytt ansikte och vred den till att handla om fiber art. Hennes verk var så unika i den tiden att de till och med fick en egen beteckning, abakan. Här i Riga visades två verk men nu visar jag bara bilder av ett, Abakan Lady.

En närbild visar den grova garnet hon jobbade med och jag undrar om hon inte fick ont i händerna och armarna… men om man vill och måste använda det här materialet för sitt uttryck så går det.

Nästa bild visar ett verk av Sheila Hicks (USA/Frankrike). Hon hade en stor retrospektiv utställning i Paris i somras, men den tog jag mig inte till. Kanske jag hade blivit mer nöjd då? Kanske det var hängningen av just detta verk som gjorde mig lite besviken? Bilden i katalogen visar en annan, som jag tycker intressantare version.

Däremot blev jag väldigt glad och imponerad av Jon EriC Riis (USA) två verk, som behandlade människans ursprung och hur vi alla via våra gener hänger ihop med varandra. Den ena verket hette First Ancestor Coat och visar vävda porträtt av olika ansikten från olika typer av människor, placerade på en jacka med urmodern invävd i fodret. Mycket elegant, vackert och serverat med humor.

Den andra väven heter Ancestor Tapestry och är en variant på temat med vävda ansikten. Men här är de fästa mot en bakgrund av vävda trådar som sammanbinder alla och för den delen fortsätter utanför rentav. Ansiktena är vävda för sig och fästa på bakgrunden, dessutom uppstoppade med lite polyfill. Jag för min del ser löven som utskott till andra individer på människoträdet, ännu inte födda.

Verken ovan hängde alla i entrehallen. I den första stora utställningshallen hängde verk av enbart baltiska konstnärer. Där fäste jag mig först vid Ingrida Sunas (Lettland) Flashing Patterns. Artisten har under sitt liv samlat mönster från gamla linfästen av trä med skurna dekorer, ofta givna som gåvor från en kär ung man till en tilltänkt maka. Dessa dekorationer blev sedan en manifestation av givarens känslor för mottagaren, som hon kunde glädjas över under många långa arbetstimmar. Suna ville visa fram och omtolka dessa motiv, och det gjorde hon på ett synnerligen originellt sätt.

Och så går vi lite närmare och kollar in hur hon har gjort!

Åtminstone jag blev paff men också road och imponerad av påhittigheten.

Mera i nästa inlägg.

En bok om korgtekniker

Som ni alla säkert redan vet finns det en ursprungsbefolkning i Australien. Ofta använder man samlingsbeteckningen aboriginer, men man måste komma ihåg att det var flera grupperingar med olika språk och kulturer. Alla dessa levde mer eller mindre nomadiskt i Australien under många tusen år, och som nomad måste man bära med sig det man behöver. Genom detta behov utvecklades ett antal tekniker för att tillverka behållare av olika slag. Jag fick tag i den här boken i Etnografiska museets shop.

Det är en utställningskatalog från British Museum i London, som behandlar den här ”korgkulturen”. Trots sin litenhet är den riktig hard core för fiber-sammanfogningsfreakar som jag. Fina närbilder visar hur korgarna är gjorda och fina berättelser förtäljer om sammanhangen de användes i.

Det här är en vattenhink. Ett blad från en palm som behändigt vikts och fixerats i formen med hjälp av växtfibrer och träbitar. Helt suveränt utnyttjande av naturtillgångarna på platsen.

Inte nog med att korgarna, som jag kallar det för enkelhets skull, är finurligt och starkt sammanfogade, de är målade också. Med hjälp av jordfärger och symboler skapas ett uttrycksfullt mönster.

Den här behållaren är gjord av bark, som sedan målats.

Tydliga bilder visar både föremålet och tekniken. Det känns som om det bara är att sätta på sig glasögonen och sätta igång. Ni som läser, tänk på att det går att klicka upp mina bilder till större format.

Man använder ett halvgräs som heter Cyperus javanicus eller C. exaltus. Det växer ju inte i Sverige då, men är släkt med papyrus tydligen. I en av bildtexterna står det sedge, och det ska vara starr. Men de svenska starrarna är väl för korta. Säv kanske? Men den är ju rätt tjock.

En del modeller är lite annorlunda, som man så säger. Jag får inte klart för mig om det beror på tekniken eller på estetiken.

Här har vi en teknik jag är riktigt bekant med i alla fall, tränsning. (Se mitt föregående inlägg.) Här finns också exempel på en annan råvara som introducerades med européernas kolonisation: ull från upprepade filtar…

Bara att ta en tåt och sätta igång, eller hur?

Mot slutet av boken finns också bilder av nytillverkade föremål, i samma tekniker men med moderna material. Att återuppväcka och underhålla den här konsten att göra olika behållare är för många aboriginer en viktig del i att stärka den egna identiteten.

En tunn bok med tungt innehåll. Om ni inte har möjlighet att köpa den på Etnografiska går det säkert att beställa den via nätet. ISBN 978-0-7141-2599-2. Baskets & belongings av Lissant Bolton.