Kategoriarkiv: fibrer

En bok om korgtekniker

Som ni alla säkert redan vet finns det en ursprungsbefolkning i Australien. Ofta använder man samlingsbeteckningen aboriginer, men man måste komma ihåg att det var flera grupperingar med olika språk och kulturer. Alla dessa levde mer eller mindre nomadiskt i Australien under många tusen år, och som nomad måste man bära med sig det man behöver. Genom detta behov utvecklades ett antal tekniker för att tillverka behållare av olika slag. Jag fick tag i den här boken i Etnografiska museets shop.

Det är en utställningskatalog från British Museum i London, som behandlar den här ”korgkulturen”. Trots sin litenhet är den riktig hard core för fiber-sammanfogningsfreakar som jag. Fina närbilder visar hur korgarna är gjorda och fina berättelser förtäljer om sammanhangen de användes i.

Det här är en vattenhink. Ett blad från en palm som behändigt vikts och fixerats i formen med hjälp av växtfibrer och träbitar. Helt suveränt utnyttjande av naturtillgångarna på platsen.

Inte nog med att korgarna, som jag kallar det för enkelhets skull, är finurligt och starkt sammanfogade, de är målade också. Med hjälp av jordfärger och symboler skapas ett uttrycksfullt mönster.

Den här behållaren är gjord av bark, som sedan målats.

Tydliga bilder visar både föremålet och tekniken. Det känns som om det bara är att sätta på sig glasögonen och sätta igång. Ni som läser, tänk på att det går att klicka upp mina bilder till större format.

Man använder ett halvgräs som heter Cyperus javanicus eller C. exaltus. Det växer ju inte i Sverige då, men är släkt med papyrus tydligen. I en av bildtexterna står det sedge, och det ska vara starr. Men de svenska starrarna är väl för korta. Säv kanske? Men den är ju rätt tjock.

En del modeller är lite annorlunda, som man så säger. Jag får inte klart för mig om det beror på tekniken eller på estetiken.

Här har vi en teknik jag är riktigt bekant med i alla fall, tränsning. (Se mitt föregående inlägg.) Här finns också exempel på en annan råvara som introducerades med européernas kolonisation: ull från upprepade filtar…

Bara att ta en tåt och sätta igång, eller hur?

Mot slutet av boken finns också bilder av nytillverkade föremål, i samma tekniker men med moderna material. Att återuppväcka och underhålla den här konsten att göra olika behållare är för många aboriginer en viktig del i att stärka den egna identiteten.

En tunn bok med tungt innehåll. Om ni inte har möjlighet att köpa den på Etnografiska går det säkert att beställa den via nätet. ISBN 978-0-7141-2599-2. Baskets & belongings av Lissant Bolton.

En fibernörds erfarenheter

För många år sedan hade jag anledning att slänga en krukväxt, svärmors tunga, på komposten. Men hur det nu var hamnade den i hallonhäcken i stället. Och när jag sedan körde med gräsklipparen där blev det stopp i maskin. De starka fibrerna i bladen hade snott in sig i klipparbladen. Då höjde jag ett förvånat ögonbryn. 

Tiden gick och det blev en utställning på Bergianska trädgården 2014, ”Livets trådar”. Den handlade om alla de fibrer som människan tagit fram ur växter och deras användning. Där fick jag se fibrer som Kaili Maide hade vunnit ut ur just svärmors tunga, och då tänkte jag att det ville jag också prova på. Nu har jag gjort det, men först bad jag Kaili om några råd. Så det är hennes arbetsgång jag följer. Tack Kaili för hjälpen! 

  
Jag planterade om min egen växt och klippte av 16 blad. Vissa av dem var mer än en meter långa. Först bankade jag sönder dem med en gummiklubba. Det blev ett förfärligt bankande i flera timmar för de första sex bladen. Saker ramlade ner från köksbordet, växtsaften stänkte och mannen stängde in sig i sitt rum. Träningsvärk fick jag också. Kanske en hammare med en vass kant hade varit bättre än gummiklubban. Det gick ganska lätt att slå sönder bladet vid rotändan, men de övre delarna var sega som bara den. 

  
Sedan lade jag bladen i blöt för att sätta igång rötningen. Som ni ser gjorde jag ett litet nystan av varje blad, och i den här lilla skalan var det praktiskt. Det tog flera dagar innan jag kunde se några påverkan av rötningen. Jag skrubbade av de lösa delarna och la fibrerna i blöt igen, i flera omgångar. De andra bladen ställde jag i en hink vid elementet, och det var mycket effektivare. Det blev lite dålig lukt men inte så farligt ändå. Men det tog ett par veckor och flera omgångar av rötning och skrubbning innan allt det gröna var borta. 

  
Till slut fick jag fram mina fibrer, c:a 30 gr av mina sexton blad. De blev fina, vita och glänsande, i grovlek som hårstrån ungefär och rätt styva i torrt tillstånd. 

  
Vad ska jag nu göra av dessa? Ah, det ger sig. Grejen var ju att se om det gick och vad det blev. En cellulosafiber som den här är väl rätt svår att färga, tänker jag. 

Och om ni undrar varför jag över huvud taget gav mig in på det här, så hänvisar jag till Edmund Hillary, han som 1953 var den förste att tillsammans med sherpa Tenzing Norgay besegra Mount Everest. Han lär ha fått frågan varför han gjorde en sådan sak och svarat: Därför att det fanns där! (berget)