Månadsarkiv: februari 2017

Fri virkning

Mannen fick en teckning i födelsedagspresent av mitt barnbarn. Jag blev väldigt förtjust i den bilden och sparade den för att ha den som förlaga till något. När även den kom fram i min städning av arbetsbordet letade jag rätt på garn och bestämde mig för att prova på frivirkning. 

Här har vi en bild med teckningen och den första början av det glada monstrets kropp. (Det är inte jag som döpt figuren till ett monster, det gjorde konstnären ifråga.) Eftersom det råder inköpsförbud på garn gick jag till stashen och hämtade ett norskt tvåtrådigt garn från Sandnes vid namn Tove. Virknål 3,5 kändes lämplig. Jag minns inte vad jag tänkte på när jag valde de här färgerna, och det var ju inte samma som konstnären arbetat med. Men jag tänkte att jag gör som barnen: använder de färger jag har. Ofta verkar det ju vara som att huvudsaken är att det är en ”annan” färg, när de gör sina val.

Här har jag gjort kroppen med sin glada nuna och prickar, och mössan därtill. Därefter följer invirkning i bakgrunden, och då bör man börja med att virka ett varv med bakgrundsfärgen. Prickarna och ögonen hade jag ju lika gärna kunnat brodera, men nu ville jag virka. Det var hemskt roligt att göra det här. Hushållet förföll och mannen gick hungriga rundor runt mig, men jag bara virkade. Fram och tillbaka och runt runt. Minskade i innervarven och ökade i ytterkurvorna. Det blev lite olika strukturer i botten men det hade jag inga problem med. 

Virkningen blir lite ojämn men då har vi det mirakel som benämns våtspänning! (Eller blockning.) Jag blötte mitt verk, kramade ur det ordentligt i en handduk och nålade upp det snyggt med hjälp av måttband och skräddarvinkel.

Här har vi då det färdiga verket, med ram och allt! Jag blir glad varje gång jag tittar på mitt fina monster!

Armar, fötter och den piskande svansen har jag sytt med kedjestygn. Det kändes lättare än att virka, vilket jag provade först. Två saker har jag lärt mig om frivirkning: 1. Virka ett varv runt hela bakgrunden med bakgrundsfärgen innan ramen påbörjas. Då blir en del ojämnheter minimerade. 2. Göra nertaget i den bakre maskbågen om en vill ha en rak linje vid färgbyte. Kolla ramen så förstår ni nog vad jag menar. Jag ska göra något slags stabilare montage också, när jag klurat ut det. 

Lappat och lagat

Jag fortsätter tjata om rensningen på mitt arbetsbord. Som ni förstår var det enorma högar. Bland annat sådant som måste lagas. 

En omtyckt klänning hade fått ett par små hål, lite fransiga trådar mest. Då kom jag att tänka på de små förstärkningar som kallas ”flugor” som man förr sydde vid veckavslut och liknande. De beskrivs i sömnadshandledningar från 1940 och -50-tal, om man nu besitter en sådan. De är vanliga på antikvariat annars. Man markerar en liten trekant som sedan fylls med stygn. Boken rekommenderar knapphålssilke, men det ville jag inte ta till den här bomullsklänningen. Jag har jobbat med dubbel sytråd, och jag hade dessutom en tunn tygbit under. Det var riktigt skoj att sy, men lite pilligt, bara man fått kläm på det. Undrar om inte det skulle passa med ett flertal flugor i flera färger runt en halslinning på en blus t.ex.? Jag provade båda de metoder som fanns i min bok. Som ni ser har jag dessutom gjort en stickning runtom. Nr 2 blev avgjort snyggast. 



På en annan klänning har jag sytt förstygn fram och tillbaka, eller, som det numera heter, sashiko. 


Det kan vara svårt med laglappar, men om det finns en ficka att sprätta loss kan man använda den. Här har jag roat mig med mönsterpassning också. Det syns på tyget var fickan suttit. 


Här är det ett avsprättat ficklock som gett lappen, därav formen. Och mönsterpassningen fick jag ju ge sjutton i. Nu får jag säkra mobilen med en säkerhetsnål i fickan i fortsättningen. Den här rutiga bomullskjortan har jag övertagit från en av sönerna, och jag nöter sakta men säkert ut den. Den är dock inte mogen för mattrasor än. 


Här har jag gjort ett kardinalfel, så vi får väl se hur det går. En lapp av nytt tyg på en gammal linneskjorta, en som är ett minne från en gammal vän och väl borde bli mattrasor den också. Men nu får den göra tjänst ett tag till som skyddsrock vid mina färgexperiment. Även Jesus, som ju var son till en timmerman och alltså hade praktisk förståelse, tyckte att man skulle se upp med sådana lagningar. ”Ingen river av en lapp från en ny mantel och sätter på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle han icke allenast riva sönder den nya manteln, utan därtill komme, att lappen från den nya manteln inte skulle passa den gamla.”  Luk.5:36. För att inte tala om skillnaden på krympt och okrympt tyg! 

(Nu blev ni allt förvånade! Jag söker min textila kunskap på alla håll och kanter.) 


Den här laglappen är mindre än ett frimärke. Tala om pilligt. Men vad gör man inte för en trivselklänning. 

Vävutställning 

På Länsmansgården i Åkersberga är det utställning, och det är Linnea Blomberg som ställer ut vävar. Det var vernissage i lördags, den 11, och då hade jag inte möjlighet att vara där. Men jag tog kameran med mig på en utflykt i söndags. Utställningen står till 5 mars, men det är bara öppet på lördag och söndag. Det finns mycket annat att titta på där också och ett fint fik. Länk här.


Konsthallen är inte så stor, men timmerväggarna ger en ombonad och trivsam stämning. Det blev knepigt att fotografera när det starka solljuset slog in genom fönstren. Linneas vävar har inslag av bomull, silke, papper m.m. på en varp av lin och ull. Temaordet är reflexion: ljuset som reflekteras i vävarna, skuggorna som ger djup, Linneas reflektioner när hon väver, rundgången mellan hand och tanke. 


Under några av vävarna ligger mjukt formade speglar. De reflekterar ljuset och ger annorlunda synvinklar på vävarna; dessutom skapas intressanta optiska illusioner. 


Jag har ju haft Linnea som lärare när jag gick shiborikursen på HV för några år sedan. I shibori finns flera tekniker för att vika tyger före färgning och klampreservage för att få mönster fördelade över hela tyget. På kursen visade hon oss metoder för att vika tyger och sedan värmebehandla dem så att vecken blir permanenta. Här i utställningen visas flera exempel på hur hon fortsatt arbeta med denna speciella vikteknik. 


Det är vackert tycker jag med den här nyanserade övergången från svalt mörkblått till varmt ljusgult. Och spännande med varptrådarna som sträcker sig vidare neråt, kanske de slår rot? Väven tål också att ses på nära håll. 



Händer det nåt om man trycker på knappen? Kommer den att få sitta kvar? Kommer folk att kunna hålla sina fingrar från den? 

Än är det vinter kvar

Så jag har anledning att använda min nya mössa och mina nya vantar. 


I höstas råkade jag ut för stickallergi och ägnade mig åt nålbindning istället. Det var en hel del klurande innan de gamla kunskaperna var framplockade från ryggmärgen, men det gick. Garnet, Vålbergsgarn från Wålstedts i Dala-Floda hade jag hemma redan. Det blev så småningom en mössa och ett par vantar, tillverkade på fri hand efter mina egna mått. Sen gick det väldigt fort så någon bild av dem i ovalkat tillstånd har jag inte. 


Så här blev dom i alla fall. Och så här ser dom ut burna. 


Eller så här. 


Skriket i Täby.