Kategoriarkiv: Vålbergsgarn

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Ändrad stickriktning

För några veckor sedan visade jag den här bilden på Insta.

Då hade jag planer på att sticka en kofta åt mig själv efter en gammal modell på babykofta, sidlänges från ena framkanten till den andra. Man kan se provlappen och den tänkta modellen med en del mått tagna. Men ju mer jag tänkte desto större motstånd kände jag mot att börja. Framför allt kände jag mig osäker på om garnet skulle räcka, 8 nystan á 85 meter av ett garn som skulle stickas med nr 5.

Så jag rev upp alltihop – hade också hunnit börja på ena framkanten – och inhandlade istället Tant Koftas beskrivning till en rund filt. I den här mjuka men grova alpackablandningen får det bli en vuxenfilt av allt garnet, om jag bara håller ut. Mönsterprickarna gör jag av Vålbergsgarn från Wålstedts. Färgskiftningarna i det röda garnet gör sig väldigt bra mot den grå bakgrunden. Skulle det grå garnet ta slut övergår jag till Vålbergsgarn. Det har jag en hel del av.

Man köper alltså mönstret från Tant Koftas hemsida. Du köper inte mönstret på vanligt vis, utan betalar genom att ge en valfri summa till organisationen Plan, vars syfte är att hjälpa flickor till en bättre start i livet. Filten behåller du själv men genom mönsterköpet hjälper du dem med sämre förutsättningar. Det är roligt på flera vis att sticka det här mönstret. Och inte behöver man tänka särskilt mycket själv heller…

Om Plan international Sverige kan du läsa mer här.

Än är det vinter kvar

Så jag har anledning att använda min nya mössa och mina nya vantar. 


I höstas råkade jag ut för stickallergi och ägnade mig åt nålbindning istället. Det var en hel del klurande innan de gamla kunskaperna var framplockade från ryggmärgen, men det gick. Garnet, Vålbergsgarn från Wålstedts i Dala-Floda hade jag hemma redan. Det blev så småningom en mössa och ett par vantar, tillverkade på fri hand efter mina egna mått. Sen gick det väldigt fort så någon bild av dem i ovalkat tillstånd har jag inte. 


Så här blev dom i alla fall. Och så här ser dom ut burna. 


Eller så här. 


Skriket i Täby.