Kategoriarkiv: filt

Om en bok och ett sittunderlag

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre. 

Lite grann om navajoindianernas vävning

Nu är det länge sedan jag såg min första vävnad gjord av indianfolken i USA, navajo och hopi. Men jag blev ögonblickligen förälskad. Och när jag i höstas var till Köpenhamn och besökte Nationalmuseet blev jag glad när jag såg att de ställde ut sin samling av navajovävar. Det blev alldeles nödvändigt att se den tillfälliga utställningen, men de här bilderna är tagna av mannen.

Alla vävar vävs i en stående vävstol, en ram där varpen lindas runt. Inga tyngder, inga trampor, en käpp med halvsolv till hjälp, allt plockas in för hand. Fåren som ger ullen är en särskild härdig ras. Man utnyttjar ullens egna färger, men av gammalt färgades en del garn med växtfärger. Numera är det förstås där som annorstädes, man väver med köpegarn. Dock är vävningen en viktig del av identiteten, och kunskapen förs aktivt vidare till kommande generationer. Vävarna kallas ofta ”blankets”, men de används inte bara som filtar eller hästtäcken. Det finns särskilda mönster som kallas ”chief blanket” och som bärs som mantlar av hövdingarna. Nedan finns exempel på detta.

(null)

Påverkan från närliggande kulturområden (hopi) och även mer avlägset belägna som Mexico har påverkat både mönster och former. Numera förekommer det även vävar av den typ som kallas ”eye dazzler”, med tydligt mexikanskt inflytande, samt figurala motiv. De senare har anknytning till de sägner och sagor som fortfarande berättas.

(null)

(null)

(null)

(null)

Men den här väven jag visar sist var den som gjorde mig andlös, trots att den är så trasig. Ett sadeltäcke och en sadelgjord. Betänk att detta är plockat in! Och kompositionen! Ja, jag blev alldeles tårögd.

(null)

(null)

Det finns mycket på nätet om denna typ av vävning. Kolla här och här t. ex.

Sommarens storkok

The big dye bath of this summer.

Min syster har sparat lökskal, min kompis har sparat lökskal och jag har sparat lökskal, alla i flera år.
My sister, my friend and myself have been saving onion skins for years.

20140713-172053-62453664.jpg

Det blev till slut 1 kg lökskal, plasten i påsarna borträknad!
Och så här blev det.
It was 1 kg skins in all, without the weight of the plastic bags. This is what it turned out to.

20140713-172229-62549363.jpg

Längst till vänster har vi mitt mellangråa garn, Kampes 6/2. sen kommer Piamarias garn: själva färgbadet, (samma som mitt gråa garn var i) första efterbadet och andra efterbadet, alla med enbart alunbeta. Snyggt eller hur?
At the left my grey yarn, then Piamarias white yarn from the dyeing bath and two after baths. Alum mordant only.

20140713-172558-62758188.jpg

Så har vi en bild på ett kok jag gjorde ensam senare på tvåtrådigt ullgarn, betat med alun och tennsalt. Först koschenill, det rosa, därefter tre härvor koschenillefterbad på ett garn färgat med renfana i en lite tråkig gröngul färg. I alla fall behöver jag nog inte sex härvor av den färgen. Nästa efterbad på två härvor som färgats med färgkulla och nässla. Särskilt färgkullegarnet blev snyggt, enbart betningen förstärkte det gula på ett härligt sätt.
Later I made a coschenill bath for myself, mordanted with alum and stannous chloride. From the left the rose yarn from the dye bath, then three overdyed skeins from an earlier dye with Tanacetum vulgare. Next two more overdyed skeins, one with Anthemis tinctoria and one with Urtica dioica, nettle.

Nu har jag nog tillräckligt med ullgarn för det tilltänkta vävprojektet: filtar till sommarstugan. Rutiga, bomullsvarp, fyra skaft och solvning typ 1 2, 1 2, 1 2, 3 4, 3 4, 3 4, två längder till varje filt som sys ihop på mitten. Lite omständligt men just det är projektet är inte bråttom. Och ett av rummen i villan måste rensas från hopsamlade grejor också, så det blir plats för vävstolen. Någon som vet var jag kan hitta en lämplig solvnota?
Now I think I have yarn enough for weaving blankets.

Ullåtervinning

En annan sak vi också visar vid vadmalsstampen är hur man kunde (och kan) återvinna ull.

20131002-205309.jpg

Förbrukade ylletyger klipps sönder i små lappar. Dessa repas upp så de enskilda trådarna kommer ut i korta bitar. Dom bitarna lägger man i en gammal smörkärna, häller varmt vatten på och stöter i dom med en särskild sorts stav, en sådan som visas på bilden.
Det går förstås inte att göra smör igen i en sådan kärna, det skulle allt bli bra luddigt!

20131002-210001.jpg

Den upplösta trådmassan får sedan torka, innan den kardas igen. Vid den här andra kardningen blandar man helst i ny ull. om man så kan.

20131002-210525.jpg

Sedan spinner man, och väver. På Skansen har vi vävt filtar av sådant garn.

20131002-210733.jpg

Filtarna är vävda i två smala våder som sedan sys ihop på mitten, som man gjorde förr. Dom är förstås stampade lite grann också, för att gå ihop lite och bli tätare men inte så dom blir hårda. I närbild ser det ut så här:

20131002-210941.jpg

Filten är vävd med en varp i grovt ullgarn, 30-rörssked, en tråd i solv och rör. Den är kantad med bomullstyg. Om man vill testa kan man t.ex. göra några meter återvunnet garn att ha till effektgarn i ränder i en ylletygsvarp.