Kategoriarkiv: filt

Lätt och svår stickning

Den runda filten tuffar på.

Nu är jag uppe i 16 x 33 maskor, så det tar sin lilla tid att ta sig runt ett varv. Särskilt som jag inte är någon snabbstickare. Ett mönstervarv med prickar tar en långfilm just nu. Och då blir inte alla prickarna rätt, men dom får vara lite hipp som happ faktiskt. Tre nystan av det grå har jag kvar, så jag får vara förtänksam mot slutet så det räcker till bården. Varmt och gott är det redan…

Som omväxling till filten började jag på en länge efterlängtad Siri.

Jag har haft ögona på det här mönstret länge, och nu slog jag till! Men det är inte konversationsvänligt, om man säger så. I alla fall inte förrän jag är klar med oket, som är det man ser på bilden. Den stickas alltså från halsen neråt. Och det är korsningar hit och dit eller ökningar på varje varv på rätsidan. Avigsidan är gudskelov bara aviga maskor. Jag fick börja om två gånger innan jag fick alla rätt. Det är spännande hela tiden, särskilt som jag stickar i ett annat garn än det föreslagna. Även om stickfastheten stämmer, kan det ju visa sig bli fel storlek mot slutet. Jag håller tummarna, fast inte samtidigt som jag stickar.

Ändrad stickriktning

För några veckor sedan visade jag den här bilden på Insta.

Då hade jag planer på att sticka en kofta åt mig själv efter en gammal modell på babykofta, sidlänges från ena framkanten till den andra. Man kan se provlappen och den tänkta modellen med en del mått tagna. Men ju mer jag tänkte desto större motstånd kände jag mot att börja. Framför allt kände jag mig osäker på om garnet skulle räcka, 8 nystan á 85 meter av ett garn som skulle stickas med nr 5.

Så jag rev upp alltihop – hade också hunnit börja på ena framkanten – och inhandlade istället Tant Koftas beskrivning till en rund filt. I den här mjuka men grova alpackablandningen får det bli en vuxenfilt av allt garnet, om jag bara håller ut. Mönsterprickarna gör jag av Vålbergsgarn från Wålstedts. Färgskiftningarna i det röda garnet gör sig väldigt bra mot den grå bakgrunden. Skulle det grå garnet ta slut övergår jag till Vålbergsgarn. Det har jag en hel del av.

Man köper alltså mönstret från Tant Koftas hemsida. Du köper inte mönstret på vanligt vis, utan betalar genom att ge en valfri summa till organisationen Plan, vars syfte är att hjälpa flickor till en bättre start i livet. Filten behåller du själv men genom mönsterköpet hjälper du dem med sämre förutsättningar. Det är roligt på flera vis att sticka det här mönstret. Och inte behöver man tänka särskilt mycket själv heller…

Om Plan international Sverige kan du läsa mer här.

Om en bok och ett sittunderlag

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre. 

Lite grann om navajoindianernas vävning

Nu är det länge sedan jag såg min första vävnad gjord av indianfolken i USA, navajo och hopi. Men jag blev ögonblickligen förälskad. Och när jag i höstas var till Köpenhamn och besökte Nationalmuseet blev jag glad när jag såg att de ställde ut sin samling av navajovävar. Det blev alldeles nödvändigt att se den tillfälliga utställningen, men de här bilderna är tagna av mannen.

Alla vävar vävs i en stående vävstol, en ram där varpen lindas runt. Inga tyngder, inga trampor, en käpp med halvsolv till hjälp, allt plockas in för hand. Fåren som ger ullen är en särskild härdig ras. Man utnyttjar ullens egna färger, men av gammalt färgades en del garn med växtfärger. Numera är det förstås där som annorstädes, man väver med köpegarn. Dock är vävningen en viktig del av identiteten, och kunskapen förs aktivt vidare till kommande generationer. Vävarna kallas ofta ”blankets”, men de används inte bara som filtar eller hästtäcken. Det finns särskilda mönster som kallas ”chief blanket” och som bärs som mantlar av hövdingarna. Nedan finns exempel på detta.

(null)

Påverkan från närliggande kulturområden (hopi) och även mer avlägset belägna som Mexico har påverkat både mönster och former. Numera förekommer det även vävar av den typ som kallas ”eye dazzler”, med tydligt mexikanskt inflytande, samt figurala motiv. De senare har anknytning till de sägner och sagor som fortfarande berättas.

(null)

(null)

(null)

(null)

Men den här väven jag visar sist var den som gjorde mig andlös, trots att den är så trasig. Ett sadeltäcke och en sadelgjord. Betänk att detta är plockat in! Och kompositionen! Ja, jag blev alldeles tårögd.

(null)

(null)

Det finns mycket på nätet om denna typ av vävning. Kolla här och här t. ex.