Kategoriarkiv: alpacka

Besök hos Båvens Spinnhus AB

I lördags var jag tillsammans med kamraterna i Skansens Byalag på studiebesök till Båvens Spinnhus AB.  

 
Vi togs emot med smörgåsar och kaffe/te, och i samband med det fick vi en redogörelse över hur företaget kom till. Det är ju tyvärr så att många fårägare slänger bort sin ull. Oftast är det för små kvantiteter för att spinnerierna ska tycka det är värt besväret att spinna dem, så de tackar nej. Dessutom har många får i Sverige en sådan kvalitet på ullen att den inte är spinnbar i moderna maskiner, eller är alltför stickig för att bli bra garner till plagg. Men det måste ju ses som ett slöseri ändå, och i Sparreholm var det några som ville göra något åt saken. Marianne Fröberg berättade om vägen från idé till fungerande företag. Man bildade en förening, besökte spinnerier, fick EU-bidrag för en projektstudie, bildade ett aktiebolag och kunde sedan köpa en ”mini-mill” från England. Det var för tre år sedan, och detta år räknar man med att slippa underskott i ekonomin. Det förnämliga med dessa maskiner är att de kan arbeta med så små mängder som 5 kg ull. 

  

Härovan en ringspinningsmaskin för 8 rullar. 

Sedan var det Kerstin Karléns tur att visa oss runt till de olika positionerna och maskinerna i företaget. Gången är som följer: 1 invägning. 2 sortering. 3 tumling. 4 tvättning. 5 torkning. 6 pickning. 7 dehairing. 8 kardning. 9 sträckning. 10 spinning. 11 tvinning. 12 omspolning till koner. 13 ångningsmaskin. 14 härvling. Fjorton olika moment alltså! 

För länge sedan praktiserade jag på hemslöjdens spinneri Bergå i Arkhyttan, nu saligen avsomnat. Det tyckte jag var kul, särskilt  ullsorteringen och färgningen, men även de andra maskinerna. Där hade dom ett kardverk som var större än en långtradare, och ringspinnaren var längre än hela maskinrummet på Båvens spinnhus. Nej, den skötte jag inte ensam. Då förstår man att det behövs stora mängder homogen ull. Och inte gick det att ställa om maskinerna från s- till z-spinning med ett enkelt knapptryck, som på den behändiga lilla saken ovan. 

Några förklaringar: i tumlaren far ullen runt i en trumma av glest nät, där skräp och dubbelklipp faller bort. Pickning motsvarar ungefär tesning. Den tesade ullen samlas i ett särskilt stängt utrymme och sprayas med vatten och spinnolja innan den går vidare. Dehairingsmaskinen tar bort grova hår om man så vill, men man kan ju också vilja ha kvar den rustika karaktären. Ångningsmaskinen drar garnet genom en tunnel med ånga så det blir fixerat och inte krullar upp sig.  

  
 Här är det alpackaull som först pickas (tesas) och därefter ligger i förvaringsrummet. 

Den ull som sorteras ut som för grov till stickgarner används till en alldeles egen produkt, ett garn avsett för inslag i mattor. Det tas direkt från kardverket, där det blir omsnott av en tunn lintråd. Garnet och mattorna ser ut som nedan. Det är som jag ser det ett utmärkt sätt att använda den lite grövre ullen. De röda fina lockarna råkade bara ligga där, det finns inget färgeri.

  
  
Sen hade man en maskin som jag verkligen blev sugen på, en tovningsmaskin. 

  
Man lägger kardfloret på bottenplattan, blöter och fäller ner överplattan. Sedan sätter den igång och gnuggar ihop ullen. Fast det behövdes tydligen extra bearbetning efteråt för att få en riktigt fast kvalité. Man kan hyra in sig på den här och det blev jag som sagt sugen på. Praktikanter tas också emot, även det något som vore kul att prova på. 

Ett väldigt trevligt och intressant studiebesök blev det, i det vackra vårvädret. Det är öppet med försäljning av garner vissa fredagar. Mer info om Båvens Spinnhus AB finns här. 

Konst i Roslagen

Varje år, första helgen i oktober, är det Konst i Roslagen Konstnärer och konsthantverkare i Täbys, Vallentunas och Österåkers kommuner öppnar sina ateljéer och bjuder in, eller ställer ut i de gemensamma lokaler som finns. Det är verkligen roligt och intressant att åka runt och titta. Men man har inte en chans att hälsa på alla tyvärr. I år var det 66 deltagande. Men här kommer några bilder på det som hade textil anknytning.

Silversmeden, musikern och målaren Sigrid Ingela Blom hade utställning i sitt hem. Det jag fäste mig mest vid var nålar, virknålar och fingerborgar i silver och guld. De hade tidigare visats på en utställning i somras som Blom hade haft hos Wikners i Oviken, Jämtland. Blom berättade om hur hon tänkt på sina äldre kvinnliga släktingar och deras flitiga fingrar när hon formgav de här sakerna. Virknålen hade en härlig tyngd av det kompakta silvret. Kanske man inte skulle använda den i sitt dagliga skapande, men vilken underbar present det skulle vara!

IMG_0838.JPG

IMG_0837.JPG

IMG_0839.JPG

Länk till Sigrid Ingela Blom här och till Wikners här.

I samlingsutställningen i Vallentuna Kulturhus hittade jag dessa återanvända vävskyttlar, gjorda av konstnären Kaisa Essén. Inte hade jag sett likheten med kanoter tidigare!

IMG_0840.JPG

Länk till Kaisa Essén här.

Jag köpte lite garn också, ett ljuvligt mjukt rosaskimrande schalgarn av alpacka/silke. Tills vidare har jag det att klappa på. Det är färgat av Malin Sjölinder, som har en hemsida här.

Väva en halsduk och färga med koschenill

To weave a scarf and dye with cocheneal
(långt inlägg med många bilder)

Så bra att det äntligen blev en regnig dag, så man kunde vara inne och färga!

Jag vävde en halsduk för några veckor sedan.

20140510-140519.jpg

Varp: redgarn från förrådet, många år gammalt. Inslag: Mini Alpacka från Sandnes garn. Sked: 45/10, med två trådar av varpen i både solv och rör. Det blev en väldigt mjuk och behaglig kvalité.
Warp: Swedish ‘redgarn’ old, from stash, weft: knitting yarn, Mini Alpacka from Sandnes.

20140510-141033.jpg

Halsduken veks på längden i fyra delar och sedan letade jag reda på något som kunde duga som mall. Det blev ett lock till en sockerskål. Formen markerades med hjälp av knappnålar och så sydde jag med lingarn, både förstygn och efterstygn, både i enkla och dubbla varv, och drog åt ordentligt. Man skulle kunnat pressa halsduken i fasta veck och markerat de runda formerna mer precist, men jag valde bort det. Jag ville ha det lite ojämnt.
The scarf was folded in four, the templates drawn and sewn with linen yarn and pulled tight.

20140510-141540.jpg

När allt syende och hopdragande var färdigt såg det ut så här.
Då letade jag reda på koschenillen jag köpte i Mexico för några år sedan.
The cocheneal was bought in Mexico some years ago.

20140510-141740.jpg

Den gamla brevvågen kom till pass!

20140510-141843.jpg

Koschenillen maldes med kavel i en plastpåse.

20140510-141944.jpg

Mitt färglab ser ut så här, i tvättstugan helt enkelt. Receptet kom från den gamla boken Exotiska växtfärger av Gunnel Edenholm. Schalen vägde 130 gr, men jag bestämde mig för ett recept anpassat för 100 gr garn, 10 gr koschenill och 20 gr alun. Jag gjorde ingen förbehandling av halsduken utan tillsatte alunet direkt i färgbadet, dock före halsduken.
I used 10 gr cocheneal and 20 gr alum to a scarf weighing 130 gr.

20140510-142535.jpg

Förutom det knutna mönstret ville jag ha en färggradering, så jag gjorde det här arrangemanget med en pinne. Den uppmätta mängden färg hade jag då delat i två lika stora halvor och färgade hela schalen först i en svagare lösning. Därefter fick delar av garnet hänga ner i ett starkare färgbad.

20140510-142928.jpg

20140510-143307.jpg

När jag skulle ta upp alla syningar blev jag först väldigt bekymrad, eftersom det inte verkade som om reservaget hade fungerat, utan schalen hade blivit genomfärgad. Men nu när den är tvättad och pressad, kan jag nog säga att resultatet blev nästan som tänkt. Om jag inte hade låtit schalen ligga och bli genomblöt före färgningen kanske det hade blivit bättre kontraster i mönstret. Det spelar säkert också roll att schalen är mjuk och lös i väven. Graderingen blev dock inte särskilt tydlig.

Efterbadet var starkt så jag utnyttjade det till färgning av tre 100 grams härvor av Järbo garn, tvåtrådigt. De två mörka är faktiskt färgade var för sig. De är inte färgade på vitt garn utan överfärgningar av tidigare misslyckaden. På tvären ligger några små härvor redgarn. Jag brukar göra så, och tänker mig att använda det garnet till broderi någon gång framöver.
After dyeing the scarf I used the bath for dyeing three skeins of wollen yarn, two-ply from Järbo. The darker ones are over dyed earlier unsuccessful dyeings.

20140510-144312.jpg

Utvärdering:
Jag blev fullständigt överraskad av den uttalat violetta färgtonen! Jag har ju färgat med koschenill förr, och förväntade mig en stark blåröd färg med mer dragning åt det röda. Noga taget är den här färgen inte riktigt i min smak…
Kanske det finns olika stammar av koschenill-löss som ger olika toner? Kanske stockholmsvattnet ger färgen en annan anstrykning? Kan det vara alunet? Hur blir det nu om jag gör en färgning med tillsats av tennsalt, som ju kan styra färgen åt det mer briljant klarröda? Vad ska jag göra med den här mängden violett garn?
Men så är det: ju fler färgningar man gör, desto fler erfarenheter gör man!
Evaluation: I was surprised by the mauve colour, having dyed with cocheneal before. Maybe there are different tribes from cocheneal-bugs? Was it the water? The alum? Anyhow – this was another experience.

Om japanska textilier

Igår kväll var jag till Bergianska trädgården och hörde en föreläsning om japanska textilier som Petra Holmberg, intendent på Östasiatiska museet, höll. Den ingick i den serie av föreläsningar som hålls med anledning av utställningen ”Livets trådar”. Det var fullsatt i växthuset. Nästa vecka på tisdag 8 april hålls den sista föreläsningen, som handlar om växtfärger på växtfibrer. Det är sista utställningsveckan också. Missa inte!

Jag hade glömt att ta med mig kameran, så den här anmälningen blir bildlös. Men Petra berättade om material, traditioner och begrepp från i huvudsak 1600 – 1868, den tidsperiod som brukar kallas Edo. Det var många olika växter som gav råmaterial till textilier: ramie, hampa, mullbärsträd, banan, blåregn, alm, arrowroot. Samlingsnamnet för dessa typer av fibrer på japanska är ‘asa’. Bomullen började odlas i stor skala på 1600-talet. De som använde plagg av dessa material var bönder, fiskare, hantverkare, kroppsarbetare, invånarna på den sydliga öarna runt Okinawa samt ainu-folket i norra Japan. De högre klasserna bar förstås siden. Hon berättade om den allmänna inställningen att man inte ska slösa utan ta tillvara och lappa, vilket går tillbaks på en buddistisk tanke, mottainai. För oss här i Sverige har ju detta manifesterat sig i broderitekniken sashiko. Den används inte bara för lagning, utan också till dekoration. Och brandmännen, som sågs som ‘coola killar’, hade jackor av bomull med sashikosöm på. Jackan var av bomull, och det låter ju inte särskilt brandsäkert, men den blöttes ordentligt först. Petra berättade också om olika dekorationstekniker och visade bilder med exempel. Dit hör då olika former av reservagefärgning, som går ut på att man skyddar tyget från färg. Hon nämnde shibori, där man skyddar tyget med t.ex. sömmar eller klampar, katazome där tyget skyddas med påmålad rispasta, kasuri där trådarna i varp och/eller inslag skyddas med omknytningar, katagumi som är en tryckmetod med genomsläppliga stenciler. Mycket mer berättade Petra om, och den här återgivningen blev väldigt rapsodisk. Men intressant var det, det kan jag lova!

Annars har jag nu vävt ner min vita schal med redgarnsvarp och alpackainslag, synat den och knutit fransar. Just nu ligger den i blöt och är svårfotad. Den är behaglig som den är, men den är ju tänkt för någon form av shiborizome. Frågan är bara vilken mönsterteknik jag ska välja, vecka, klampa eller sy? Och vilket färgämne? Jag har avocadoskal, lökskal och koschenill hemma. Eller ska jag gå ut och rota i komposten? Helt enkelt ta syrafärg? Svåra val!