Kategoriarkiv: virkning

Laga tovad vante

Mina tovade vantar blev inte riktigt bra på tummen. Ju mer jag använde dem ju mer visade sig de svaga delarna. Jag hade också hört att det inte skulle gå att tova dit en lagning, och det visade sig vara allldeles sant. Så vantarna hamnade i fulhögen.

Sedan fick jag tillfälle att fråga nestorn inom tovning, Gunilla Paetou, vad jag skulle göra, och hon föreslog att jag skulle virka en tummetott och sätta fast. Jag letade reda på ett lämpligt garn i förrådet och satte igång med virkandet. När jag höll på med det fick jag en idé, tappade alla hämningar och gick alldeles bananas.

Ja, sen trädde jag på tummetottarna och sydde fast dom lite lätt innan jag tvättade vantarna ganska hårdhänt i hopp om att näten skulle tova fast. Men det gjorde dom nu inte eftersom vantarna är så hårt tovade. Det kan möjligen bli ett problem, om jag fastnar i saker ofta, men annars är de väl ganska anslående, tycker jag.

I alla fall unika. Varmare blev dom också när draget vid tummarna kom bort.

Väv 2017, del 4

Och så var vi framme vid slutet! Nu blir det lite smått och gott.

Jag lyckades hålla inköpsförbudet angående garn. Men böcker tillåter jag mig fortfarande att köpa.

Vävskäl II kommer från vävutbildningen vid Forsa folkhögskola i Hälsingland. Där har man haft några linjer, där utgångspunkten varit samlingarna i hembygdsgården. Deltagarna har fått analysera en gammal textil och skapat en ny, ibland en kopia så gott det gått med nuvarande garnkvaliteter, ibland en helt annan sak men med tydligt avstamp i den gamla väven. Den linjen skulle vara väldigt kul att gå tycker jag. I Trasmattans värld från a – ö är skriven av Monica Hallén. Här sammanfattar hon sina erfarenheter och ger tips om stort och smått till andra trasmattsvävare. Den var också temat för föreläsningen hon höll som jag bevistade. Filleklée slutligen är en genomgång av en värmländsk vävtradition, ripsmattor och tunnare kvalitéer som använts till överkast och liknande. Filler är värmländska för trasor, som var det ursprungliga inslaget i dessa vävar. Och klée – det förstår ni väl? Något man klär med, som ett överkast.

En vävstolsstol – har ni hört talas om det? Så här ser den ut i alla fall. Skapad av designern Mats Aldén.

Det var flera skolor med textilutbildningar som visade upp sig. Den här jättekaninen satt i montern hos, tror jag, Grimslövs folkhögskola. Egentligen skulle jag vilja ta och klippa upp alla gamla t-tröjor och virka en sån. Men vilken tid det skulle ta! Och var skulle den bo – på terassen? Men mysig är den, och jag vet några som verkligen skulle gilla den.

Det var en utställning i Utvandrarnas hus som jag också var och tittade på. Där visades dels typiska smålansdvävar, gamla och nya, samt andra nyvävda vävar gjorda i Småland. Mycket fint att titta på, men när jag var där kom ett sms om att mitt tilltänkta tåg gått sönder så jag måste ta ett tidigare för att hinna byta till tåget hem. Så det blev en lite brysk avslutning på det hela. Men jag hann med tåget hem, det gjorde jag.

Fri virkning

Mannen fick en teckning i födelsedagspresent av mitt barnbarn. Jag blev väldigt förtjust i den bilden och sparade den för att ha den som förlaga till något. När även den kom fram i min städning av arbetsbordet letade jag rätt på garn och bestämde mig för att prova på frivirkning. 

Här har vi en bild med teckningen och den första början av det glada monstrets kropp. (Det är inte jag som döpt figuren till ett monster, det gjorde konstnären ifråga.) Eftersom det råder inköpsförbud på garn gick jag till stashen och hämtade ett norskt tvåtrådigt garn från Sandnes vid namn Tove. Virknål 3,5 kändes lämplig. Jag minns inte vad jag tänkte på när jag valde de här färgerna, och det var ju inte samma som konstnären arbetat med. Men jag tänkte att jag gör som barnen: använder de färger jag har. Ofta verkar det ju vara som att huvudsaken är att det är en ”annan” färg, när de gör sina val.

Här har jag gjort kroppen med sin glada nuna och prickar, och mössan därtill. Därefter följer invirkning i bakgrunden, och då bör man börja med att virka ett varv med bakgrundsfärgen. Prickarna och ögonen hade jag ju lika gärna kunnat brodera, men nu ville jag virka. Det var hemskt roligt att göra det här. Hushållet förföll och mannen gick hungriga rundor runt mig, men jag bara virkade. Fram och tillbaka och runt runt. Minskade i innervarven och ökade i ytterkurvorna. Det blev lite olika strukturer i botten men det hade jag inga problem med. 

Virkningen blir lite ojämn men då har vi det mirakel som benämns våtspänning! (Eller blockning.) Jag blötte mitt verk, kramade ur det ordentligt i en handduk och nålade upp det snyggt med hjälp av måttband och skräddarvinkel.

Här har vi då det färdiga verket, med ram och allt! Jag blir glad varje gång jag tittar på mitt fina monster!

Armar, fötter och den piskande svansen har jag sytt med kedjestygn. Det kändes lättare än att virka, vilket jag provade först. Två saker har jag lärt mig om frivirkning: 1. Virka ett varv runt hela bakgrunden med bakgrundsfärgen innan ramen påbörjas. Då blir en del ojämnheter minimerade. 2. Göra nertaget i den bakre maskbågen om en vill ha en rak linje vid färgbyte. Kolla ramen så förstår ni nog vad jag menar. Jag ska göra något slags stabilare montage också, när jag klurat ut det. 

Gammalt stickmode

Jag städar och städar på mitt arbetsbord. Nu har jag kommit ner till 1973.

Nejdå, så tjocka kulturlager är det inte… dock en bunt gamla sparade stickbeskrivningar som hittats hos min syster. Som har dom efter min mor, där jag sparade dem en gång i tiden. Det är kul att se tillbaka på det som en gång ansågs så snyggt. Fast en del modeller håller faktiskt fortfarande, de som är klassiska och inte alltför präglade av tiden. Den här till exempel. 


Den tyckte jag var jättesnygg då och det gör jag fortfarande. Kanske inte trumpetärmarna dock. Den kommer från ICA-kurirens idé-bok Stickat för stora och små. 

Nästa kommer från tidningen Vi. Jordgubbsmössan, hur många sådana har vi inte sett?


Den här är formgiven av Elisabeth Sahlberg. Var det hon som var först? När jag själv stickade en sådan till ett barnbarn efter en annan beskrivning, skulle man göra avigmaskor av de små gröna prickarna. Det gav ju faktiskt en illusion av ett frö så som det är på jordgubbar. Men det behövdes två varv till det. 

Vi-tidningen igen.  Ett ”superenkelt” mönster som nog kräver en del provning första gången. Men sen så. 


Den är jag också sugen på. Modell av Carina Werner. 


Här är det väl bara att sätta igång eller hur? Fortfarande ursnyggt! Modell av Birgitta Bengtsson om jag förstått rätt. Och Bianca-garn finns ju fortfarande. 

Här kommer ett mönster från gamla Femina, modell Lillemor Bäckström. Det var den till vänster jag tänkte på när jag sparade, ett mönster som passar till långa sittningar framför tv:n eller långa resor. Bara att mata på med stolpvarv och en fin kant till avslutning. 


Och den här: världens bästa babykofta och mössa!


Den kära gamla klassikern från Aktiv hushållning – behövs ingen annan. Den har jag själv stickat till en av sönerna. Här är beskrivningen bearbetad av Therese Widhager. 


Och den här tröjan från 1984 tycker jag fortfarande är fin, ja bortsett från minkremsorna dårå. Dem får jag allt ersätta med något annat, om jag skulle ge mig till att sticka den här. 

Den här är inte på långa vägar allt vad jag har sparat. Inte kan jag slänga något än heller. Jag flyttar in mönstren i pärmar så de får ligga till sig några år till.