Kategoriarkiv: virkning

Nya gamla böcker

Eller gamla nya böcker, vilket som önskas. Jag har varit på samlarmässa. 

Det är en liten crush jag har, gamla böcker med textila tekniker. Och jag fick alla dessa för 100 kr. Alltid lär man sig nåt, tänker jag, och det har jag också gjort. 

Ritas sylexikon är utgivet av Saxon & Lindströms förlag någon gång på 1950-talet. Tryckår är inte angivet men den är SÅ 1950 i formgivningen. En gång ingick den i biblioteket på Domnarvets Husmodersskola, enligt stämpel på försättsbladet. När jag bläddrar i sådana här böcker får jag verkligen lust att sy en riktig skortblus med krage med stånd och manschetter med sprund. Sådana finns ju inte att köpa längre, nu när det bara är lågprisimport. Krustera en spets har jag dock inte haft anledning att göra än. Och det nya ordet var nervyrer = stråveck. 

Den lilla broschyren om virkning med kroknål kommer från Aktiv hushållning, en institution som fanns på den tiden hemmafruns arbete skulle uppvärderas och uppdateras. Den är tryckt 1952 och modellerna är delvis hopplöst passé. Men toffelmönstret kanske kommer till användning. 


Jag känner mig lite sugen på virkning just nu, efter att ha mest stickat i flera år. Särskilt fri virkning, för det har jag inte provat. Paludans bok är tryckt 1980, och den är så 1970-tal så hjälp! Men tekniken är ju en annan sak än modellerna. Och förresten blev jag lite tänd på att göra den här jackan. Använda mitt förråd av egenfärgade garner. Det lär ju gå åt en del. 


Eller den här sjalen. 


Boken om batik från 1982 bjöd på en överraskning i form av en redogörelse för hur tekniken traditionellt utövades i Indonesien, Sri lanka och Västafrika vid den tiden. Dessutom visas dåtida moderna verk av ett antal andra konstnärer från Sverige, USA och Uruguay. Allmänbildning i fiberkonst alltså. En stor del upptas förstås av tekniker, tips och trick om färgbehandling och när man ska göra mönster med reservage av vax och en hel del annat. Där har jag ju bara provat shibori.  


Jag köpte en bok till också, men den kommer i ett senare inlägg. 

Avest Art 2

Det som fick mig att bestämma mig för att nu skullle besöket på Verket i Avesta verkligen bli av, var beskedet att fiberkonstnären OLEK skulle ställa ut där i sommar. Agata Oleksiak föddes 1978 i Polen, men efter sin konstutbildning har hon flyttat till New York och driver sin verksamhet därifrån. Hon är känd för stora virkade installationer: väggbonader, invirkade statyer, kroppsstrumpor m.m. Här är en länk till hennes hemsida som bl.a. visar flera korta filmer från hennes verk. 

I Verket hänger flera tavlor med deviser, som den här: 


Men på nedersta plan, lite undanskymt, står en röd liten stuga. Fönstret är förtroendefullt öppet. Inne i stugan är det ombonat, invirkat, ordnat och lugnt. Mysigt. 




Men så, plötsligt, händer något. Och verkligheten förändras.



Lugnet och tilltron är borta. Allt är förstört. Människorna flyr. Huset överges. 

Virkat kamerafodral

Folk brukar utstöta små förtjusta skrik när dom ser mitt hemtillverkade kamerafodral, så nu tänkte jag skriva lite om det. 

  
Det här blir ingen regelrätt beskrivning, bara en redovisning av hur jag gick till väga. Garnet är svart Opal, det är genomgående fasta maskor i båda maskbågarna, men vilken virknål jag använde minns jag inte. En lagom.

Jag började mitt fram på linsen, lade upp till en ring och fortsatte virka en platta. Ökningen gick nog till på så vis att 1:a varvet virkades med två maskor i varje maska i ringen, 2:a varv med omväxlande 1 fast maska med 2 maskor i föregående varv, 3:de varv med 2 fasta maskor omväxlande med ökningsmaskor o s v, tills plattan var lagom stor.

Så gjorde jag kanten på linsen genom att virka på utan att öka. Då blev det som ett rör.

När röret var lagom långt – jag måttade hela tiden mot själva kameran – började jag virka fram och tillbaka för att forma sidan bredvid linsen och dessutom gick jag runt kanten och gjorde den sida som är kamerahusets djup. Då måste jag ta ihop lite här och där allteftersom för att få en rak sida. När den ena sidan var gjord virkade jag mig med smygmaskor fram till andra sidan av röret och gjorde likadant där. 

Därefter virkade jag ner till den blivande undersidan och virkade den, fram och tillbaka, samtidigt som jag virkade ihop kanterna mot sidorna, fortsatte sedan med baksidan upp till öppningen. Där virkade jag runt ett varv eller två och fortsatte med den bit som skulle bli ett lock. Avslutningsvis ett kantvarv med en luftmaska till knapphål. 

  
I ena sidan fäste jag två virkade snoddar som jag knöt runt kameraremmen, så fodralet skulle sitta kvar. En liten knapp att knäppa locket med, sen var det klart! 

Det är möjligt att jag gör på ett annat sätt om jag gör om det. Det blev till exempel inte så snygga sömmar när jag virkade ihop sidorna, eftersom jag kom från olika håll. Och att locket vill vika upp sig får jag helt enkelt leva med. Nu har fodralet gjort utmärkt tjänst i flera år i alla fall. 

Konst i Roslagen

Varje år, första helgen i oktober, är det Konst i Roslagen Konstnärer och konsthantverkare i Täbys, Vallentunas och Österåkers kommuner öppnar sina ateljéer och bjuder in, eller ställer ut i de gemensamma lokaler som finns. Det är verkligen roligt och intressant att åka runt och titta. Men man har inte en chans att hälsa på alla tyvärr. I år var det 66 deltagande. Men här kommer några bilder på det som hade textil anknytning.

Silversmeden, musikern och målaren Sigrid Ingela Blom hade utställning i sitt hem. Det jag fäste mig mest vid var nålar, virknålar och fingerborgar i silver och guld. De hade tidigare visats på en utställning i somras som Blom hade haft hos Wikners i Oviken, Jämtland. Blom berättade om hur hon tänkt på sina äldre kvinnliga släktingar och deras flitiga fingrar när hon formgav de här sakerna. Virknålen hade en härlig tyngd av det kompakta silvret. Kanske man inte skulle använda den i sitt dagliga skapande, men vilken underbar present det skulle vara!

IMG_0838.JPG

IMG_0837.JPG

IMG_0839.JPG

Länk till Sigrid Ingela Blom här och till Wikners här.

I samlingsutställningen i Vallentuna Kulturhus hittade jag dessa återanvända vävskyttlar, gjorda av konstnären Kaisa Essén. Inte hade jag sett likheten med kanoter tidigare!

IMG_0840.JPG

Länk till Kaisa Essén här.

Jag köpte lite garn också, ett ljuvligt mjukt rosaskimrande schalgarn av alpacka/silke. Tills vidare har jag det att klappa på. Det är färgat av Malin Sjölinder, som har en hemsida här.