Kategoriarkiv: fiber art

Del 3 om textiltriennalen i Riga

Det fanns också några svenska deltagare, och en av dem var brodösen Jennie McMillen. I sina arbeten behandlar hon den pågående konfilkten mellan naturen och civilisationen. Den här heter In the forest och är ett utmärkt exempel på vad man kan göra med svart och vitt och nyanserna däremellan. Det här tar tid och man får allt lov att vara hängiven sin teknik!

Hsin Jung Hsieh kommer från Taiwan och har gjort en väv som jag tycker är en underbar metafor för livet. Jag citerar hennes egen text från katalogen: Warp is the direction of my weaving. Weft is like writng words, which means I can express my position and opinions. However, the messages are misrepresented which leads to different conclusions.

Christine Sawyer (England) har gjort ett vackert statement av en katastrof.

Och Naomi Vanjiku-Gakunga (USA/Kenya) får avsluta min serie av inlägg med ett verk som visar på bredden inom den här konstarten.

Notera dock att hon använt textila tekniker och garn för att sammanfoga plåtarna! Verket heter The Future Unfolds.

Jag köpte också en katalog, ett bastant verk med presentation av utställningen, juryns arbete och varje enskild konstnär med både porträtt, helhetbild och närbild av alla 84 verk. All text på både lettiska och engelska. Man verkar i Lettland ha vanan att skriva om alla namn till lettiska, och jag undrar verkligen om det ska vara nödvändigt. Den har ISBN 978-9934-538-19-3.

I samband med triennalen hölls ytterligare två utställningar, en på Nationalmuseet för konst med den lettiske konstnären Egils Rozenbergs, och en gästutställning från det nuvarande gobelinväveriet i Frankrike. Den första hade hunnit stänga men den andra tänker jag berätta om i ett kommande inlägg. Och jag vet nog vad jag ska göra igen om tre år!

6:e textiltriennalen i Riga, del 2

Fortsättning från Riga-triennalen.

Många av verken som visades bestod av delar som sammanfogats till ett helt verk. Dit hör det Erika Pedak (Estland) gjort, Nordic silk. Face up. Hon har använt ull från ett inhemskt får från Kihnu, som hon våtfiltat. Hon berättar att det är samma läge med den inhemskt producerade ullen i Estland som i Sverige: det mesta kastas bort. Hon vill spara en del av det ”nordiska silket”.

Nästa bild visar också på tendensen att bygga av delar. Tatjana Aleksandra (Lettland) har gjort ett flertal små varelser som tillsammans bygger upp hennes personlighet, Whirlpool. Virginija Kirvelieni (Litauen) har i verket Departure. Return? använt sig av nackkuddar för att visa på problemet med att så många nu lämnar landet för att skaffa sig ett bättre liv någon annanstans. Själv blev jag väldigt förtjust i verket Self-portrait som visas till höger i bakgrunden. Lina Joniké (Litauen) har utgått från det huvudplagg som bärs (bars?) till folkdräkten av de gifta kvinnorna i provinsen Aukstaitjia.

Här ser man en kvinna på väg in i bastun, som av konstnären också ses som en viktig del av ett svunnet liv. Huvudduken vävdes 3,5 meter lång och draperades runt huvudet på ett komplicerat sätt. Den röda bården var viktig och skulle skydda mot det onda ögat. Konstnären har sytt fast huvudduken på en skiva av plexiglas som hänger framför fotografiet.

Även Egla Ganda Bogdanié (Litauen) hade arbetat efter principen med flera delar till en större enhet i verket Birth. Många små filtade bebisar var utstspridda på en mörk yta. Tekniken hon använt kallas nålfiltning eller torrfiltning.

Visst är det fantastiskt vad allt man kan göra av ull?

Av alla 84 verk jag såg här var det detta, av Severija Inciraskaite-Kriauneviciene (Litauen), som grep tag i hjärtat.

En hjälm med skador av granatsplitter, nu med noggrannt borrade hål och korsstygnsbroderi. Konstnären hade samlat ihop 8 använda soldathjälmar och även gamla klädpersedlar för att bygga verket Kill for Peace, och med det vill hon fästa uppmärksamheten på resonemanget kring uttrycket Döda för fred. Hon funderar kring det kollektiva minnet av krig och dess orsaker, och hur svårt det verkar vara för mänskligheten att lära av det förflutna. Ett högst aktuellt ämne.

Det här blev ett allvarligt slut, men det kommer mera i nästa inlägg som förhoppningsvis kan lätta upp sinnet lite.

6:e Textiltriennalen i Riga

Så. I förra veckan var jag alltså till Riga för att se det som med ett långt namn kallas 6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal. Det är en stor internationell utställning av det som vi här i Sverige numera helt enkelt kallar fiber art eller fiberkonst. Temat för utställningen i Riga var Identitet, detta med anledning av att Lettland, men även Estland och Litauen, i år firar 100 år som stat. Det var fritt för alla fiberkonstnärer världen runt att anmäla ett verk, och det kom flera hundra bidrag (bilder på) från 39 av jordens länder. Av dessa valdes 84 verk ut av en jury med medlemmar från de tre baltiska länderna. Dessutom var det några speciellt inbjudna gästartister. Huvudutställningen med alla dessa verk tog plats i ett museum som heter Arsenals, i utkanten av den gamla stadskärnan i Riga. Dessutom var det tre stora utställningar på andra lokaler som knöt an till denna.

Jag kan förstås inte skriva ett inlägg som diskuterar alla dessa bidrag, utan det blir ett mycket subjektivt urval. Inte heller kommer det att räcka med ett inlägg, utan det blir några stycken på raken. Men jag börjar med gästartisterna, för de är verkliga storheter inom det här området, och jag är glad över att äntligen fått se några av deras verk i verkligheten.

Först ut får Magdalena Abakanowicz (Polen) bli. Redan när hon mot 1960-talets slut ställde ut sina monumentala vävar fick jag kännedom om henne i de konsttidningar jag bläddrade i, och blev vederbörligen imponerad. Hon var en av dem som gav textilkonsten ett nytt ansikte och vred den till att handla om fiber art. Hennes verk var så unika i den tiden att de till och med fick en egen beteckning, abakan. Här i Riga visades två verk men nu visar jag bara bilder av ett, Abakan Lady.

En närbild visar den grova garnet hon jobbade med och jag undrar om hon inte fick ont i händerna och armarna… men om man vill och måste använda det här materialet för sitt uttryck så går det.

Nästa bild visar ett verk av Sheila Hicks (USA/Frankrike). Hon hade en stor retrospektiv utställning i Paris i somras, men den tog jag mig inte till. Kanske jag hade blivit mer nöjd då? Kanske det var hängningen av just detta verk som gjorde mig lite besviken? Bilden i katalogen visar en annan, som jag tycker intressantare version.

Däremot blev jag väldigt glad och imponerad av Jon EriC Riis (USA) två verk, som behandlade människans ursprung och hur vi alla via våra gener hänger ihop med varandra. Den ena verket hette First Ancestor Coat och visar vävda porträtt av olika ansikten från olika typer av människor, placerade på en jacka med urmodern invävd i fodret. Mycket elegant, vackert och serverat med humor.

Den andra väven heter Ancestor Tapestry och är en variant på temat med vävda ansikten. Men här är de fästa mot en bakgrund av vävda trådar som sammanbinder alla och för den delen fortsätter utanför rentav. Ansiktena är vävda för sig och fästa på bakgrunden, dessutom uppstoppade med lite polyfill. Jag för min del ser löven som utskott till andra individer på människoträdet, ännu inte födda.

Verken ovan hängde alla i entrehallen. I den första stora utställningshallen hängde verk av enbart baltiska konstnärer. Där fäste jag mig först vid Ingrida Sunas (Lettland) Flashing Patterns. Artisten har under sitt liv samlat mönster från gamla linfästen av trä med skurna dekorer, ofta givna som gåvor från en kär ung man till en tilltänkt maka. Dessa dekorationer blev sedan en manifestation av givarens känslor för mottagaren, som hon kunde glädjas över under många långa arbetstimmar. Suna ville visa fram och omtolka dessa motiv, och det gjorde hon på ett synnerligen originellt sätt.

Och så går vi lite närmare och kollar in hur hon har gjort!

Åtminstone jag blev paff men också road och imponerad av påhittigheten.

Mera i nästa inlägg.

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.