månadsarkiv: oktober 2018

En kulturhistorisk notis om vadmal

Nyligen läste jag den här boken.

Njals saga är troligen skriven vid mitten av 1200-talet, men behandlar tiden ungefär mellan år 800 till år 1000. Hur pålitlig den är tvista de lärde om, så det lämnar jag åt dem, litteraturforskarna och historikerna. Handligen går i stort sett ut på att karlar ska försvara sitt goda rykte, företrädesvis genom att klyva varandra på längden och tvären. Lite tröttsamt. Men det finns intressanta små notiser om dagligt liv insprängda här och där och nu ska jag presentera en.

Mård ska trolova bort sin dotter Unn, och vid diskussionerna om brudköpet (där Unn förstås inte får delta) säger han: ”Jag har redan tänkt på villkoren. Hon skall ha sextio hundraden av mig, och därtill ska läggas trettio hundraden, när hon blivit gift.” Eftersom jag är som jag är har jag också läst genom noterna längst bak i boken. Och där hittar jag denna utredning om vilka värden det kan röra sig om.

Det rör sig om 60 x 120 storhundraden, och den enhet som det räknas i är lógaurar. 1 lógeyrir (=lagligt öre) är lika med 6 alnar vadmal. Alltså 7 200 lógaurar x 6 vilket blir 43 200 alnar vadmal. Det är en himla massa vadmal det! Tyvärr får man inte veta – och det vet man kanske heller säkert – hur lång den isländska alnen är, eller hur bred vadmalen vävdes. På vävstolar med hängande varp förstås. Om vi tänker oss att vi räknar med en nutida svensk aln, som är ungefär 0,60 meter, blir det omkring 25 920 meter. En rätt rejäl bunt.

Många får där, och tjänstefolk som får rappa på med vävningen. Sen kan det ju i realiteten varit så att detta värde på något sätt omräknades i t ex silver. Men myntfoten, så att säga, räknades på vadmal.

Klarläggande tillägg: det rör sig inte om något vanligt hundrade enligt notisskrivaren utan om storhundrade, alltså 120.