Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

Besök i konstnärens atelje

Nu är det många år sedan jag lärde känna konstnären och hantverkaren Anna Sjons Nilsson. I början av 1970-talet var vi båda i full gång med vår grundläggande utbildning i textila tekniker, och vi möttes och blev vänner på terminskursen i sömnad, som då var i Avesta. Där fick vi lära oss sömnadsdetaljer av olika slag, förändring av mönster och en del annat. Till stor del sådant vi redan kunde, men man måste ju ha papper på det också. Efter den kursen började vi på olika skolor, Anna kom in på Nyckelviksskolan i Stockholm tror jag och jag gick ”ettåriga väven” i Leksand. Men vi fortsatte att ha kontakt till och från, genom olika utbildningar, livsförhållanden o s v. Vi kommer ju ur samma mylla, byar i Rättviks kommun med några få mils avstånd. Det är en stor förmån att ha en människa som man direkt känner sig hemma hos och förstådd av, trots att kontakten bryts ibland.  

Numera bor ju Anna i Falun, och det gör min syster också. Så i samband med att jag hälsade på min syster, gjorde jag upp med Anna om ett besök i hennes atelje i Nisserska huset i Falun. Det är en stor gammal villa av tegel som en gång beboddes av överläkaren på Falu lasarett. Numera är den omgjord till teater och olika konstnärsateljeer. Där har Anna ett utrymme tillsammans med sin yngre syster Karin, som också arbetar med textilt konsthantverk men på deltid. 

Nu är ju jag en ganska kass fotograf, och dessutom förlorade vi oss i samtal om ditt och datt. Så något sånt där tjusigt fotoreportage från en kreativ persons arbetsrum, som man kan se i vissa inredningstidingar, blir det inte här. 


Anna höll på att avsluta ett uppdrag från Gagnefs kommun, en utsmyckning till ett äldreboende, och det är det hon jobbar med på bilden. Det blir bilder från den motivkrets från dalmåleriet som vi redan kommit att förknippa med henne, utförd med det rika fantasi och påhittighet som är hennes signum. I framkanten ser vi för övrigt syster Karins arbetsbord. 



Precis som hos alla konstnärer kan det se kaotiskt ut men jag är säker på att Anna har koll på vad hon har vad. 


På väggarna och överallt hänger och står olika små figurer av det slag som är så typiska för Anna. Ett kännetecken för dem är humorn och ömsintheten i utförandet. Sommaren 2016 såg jag på länsmuseet i Falun den stora utställningen Arvbetagelse som Anna gjorde tillsammans med 5 kolleger i nätverket Fiber Art Sweden. Den väckte så många tankar att jag inte kunde få ner dom i ett inlägg… Men nu har konstnärerna publicerat en liten bok med tankar om det samarbetet, som resulterade i tre utställningar på olika muséer. Här kommer ett citat från början på en text skriven av Anna:

”En skapelseberättelse

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Maska, bli till!” Och maskan blev till. Gud såg att maskan var god, och hon skiljde ”rätan” från ”avigan”. Gud kallade ”rätan” för dag, och ”avigan” kallade hon för natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var det första varvet som blev stickat. 

Gud sade: ”Varv 2: Sticka den aviga maskan avigt och lyft den räta m med tråden bakom arbetet som om den skulle stickas avigt. Upprepa dessa två varv.”

(Min kommentar:  härefter blev det genast mer komplicerat med stickningen, livet och allt annat.) 

Anna läste den här texten vid en samling kring hennes utställning på Konsthantverkarna i Stockholm i januari. Hon kommenterade själv med att hon väl tillhör den sista generationen som kan läsa och tolka en skriven stickbeskrivning. Riktigt så illa är det inte än ändå. Hursomhelst, den utställningen inspirerade till en annan utställning, där en skolklass gjort egna figurer insprirerade av hennes figurer. Ringar på vattnet. 

Ny bok om blåfärgning

I vintras kom det en ny svensk bok om att färga blått med indigo. 


Det är Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko som tillbringat en massa tid tillsammans med varandra och olika indigokypar, och nu presenterar de sina rön. Kerstin är textilhistoriker och herrskräddare, och jag träffade henne när hon en gång i tiden var sommarvikarie på Skansens Klädkammare. Douglas driver jeansbutiken Unionville i Stockholm och är dessutom samlare av jeans. 

Den här boken kan jag utan vidare rekommendera till färgningsintresserade. Vackert och tydligt formgiven, med indigoblått bindgarn(!), populärt och lättläst skrivet, många rediga beskrivningar av vad som händer i kypen och hur man ska göra. Det finns inte mindre än 8 recept på kypar, utgående från både indigopulver och indigoväxter, inkluderande vejde och färgpilört. Dessutom ges det tips på hur man kombinerar indigon med andra färgämnen. Det finns en avdelning med projekt, där man kan få idéer för användning av sina blåfärgade textiler. Det finns felsökningsschema och ordlista. Själv blev jag alldeles fascinerad av det här sashikomönstret. 

 
Egentligen är det bara en litteraturlista jag saknar. Men annars väntar jag nu bara otåligt på att mina färgpilörtsplantor och vejdefrön ska ta sig, så jag får börja tillämpa bokens recept. 

Vävutställning i Leksands kulturhus

Ja. Hej. Det var ett tag sen. Det har varit födelsedagar och trädgårdsjobb och styrelsejobb – men nu så…. och ett extralångt inlägg med många bilder blir det som kompensation. 

I Leksands kulturhus – inte alltför långt placerat från sommarstugan – hänger just nu en utställning som heter: Brâsvôd, umbreda å slârvkalas. Det är väl bäst att jag översätter: brasved, underlakan och ”kafferep-med-matt-trasklippning”. Det senare är en företeelse jag varit med om flera gånger, både som barn och vuxen. När kvinna fått ihop tillräckligt mycket kläder som är avsedda till matt-trasor, bjuder man in ett antal andra kvinnor hem till traskalas. Det vill säga: de inbjudna tar med sin bästa trasklipparsax och kommer och hjälper till med klippningen. I utbyte blir det kaffe med dopp/smörgås. Jag minns när mors kök fylldes med tanter som pratade och pratade och pratade. Jadå, dom klippte också, och drack kaffe. Särskilt en kommentar sitter som smäck i mitt minne. ”Oj vad mycket fina trasor du har, Hilda!” sa en. ”Ja, det blir så när man har många flickor.” sa en annan. Jag har ju två systrar och ingen bror. 

Hursomhelst, i Leksand bjöd man in kommuninvånarna till en utställning som skulle ha hemslöjd som tema och dessutom visa på den handens kunskap som ännu finns ute i alla byarna. De som ville det fick ett vedträ med sig hem. De som ville väva samlades på Kulturhuset till traskalas med föreläsning och klippning av slarvor, som det heter på mål. Slarva är alltså inte en nervärderande beteckning. Halsduk på svenska heter halstrasa på flera daladialekter. 

Och man fick ihop en fantastisk utställning som nu visas fram till 22/4. Fast man måste ju ta sig till Leksand förstås. Det är inte möjligt för mig att visa allt, så det blir ett mycket subjektivt urval. Ingen katalog fanns att ta hem, så det går inte alltid att ange mästarna bakom verken. 

Lekmatta till en bebis. 


Till höger en gammal matta med en nygjord kopia. 



Glansen i halmstråna! 






Och så kan man ju använda trasor till konstverk. 



Alla träföremål visades i glasmontrar, vilket ju gör det betydligt svårare att ta bilder, men några exempel ska ni få. 




Många fina träskedar fanns det förstås, men endast en med denna redovisning av materialanvändningen. Ni får försöka stå ut med de speglande lamporna…


På Kulturhusets hemsida kan man läsa mer om utställningen. 

En ros från Skottland

2010 var mannen och jag till Skottland och reste runt med bil. Vi började med några dagar i Glasgow. I den staden verkade en man vid namn Charles Rennie Mackintosh och hans hustru Margaret MacDonald Mackintosh, ett par av mina stora idoler. Detta var strax före sekelskiftet 18-1900-hundra, så det var den tid när jugendstilen utvecklades, och de var en skotsk men tongivande del av dess början. Herrn var arkitekt och formgivare och frun var konstnär och formgivare, enkelt uttryckt. Man kan läsa mer om dem här och här. 

Spåren av deras verksamhet finns på flera håll i Glasgow, det är bara att googla på! Vi tog en kopp te på The Willow Tea Rooms, där inredningen formats av främst Charles Rennie Mackintosh. En liten bakelse med vanilla custard satt inte fel i den miljön, fast det var väl inte direkt billigt. Senare gick vi till Hunterian Museum and Art Gallery, som ingår i universitetets samlingar. Det består av flera hus och ett av dem, ett nybyggt betonghus (!), innehåller den ditflyttade inredningen från huset paret bodde i. Väldigt intressant och vackert att spankulera omkring i! Ett annat museum jag kan rekommendera är Kelvingrove Art Gallery and Museum. Där har dom typ allt. När vi kom dit var det dags för lunchfika, och det intog vi i stora hallen. Samtidigt spelades en orgelkonsert på den stora orgeln där, och som extra grädde på moset visades en kameraupptagning av organistens fötter! De – fötterna – är mer verksamma än man kan tro. En annan sak att titta på är en vacker tremastad bark, Glenlee, som ligger vid floden Clydes strand och minner om tiden när Glasgow var en stor varvsstad. 

Man vill ju gärna ha med sig en liten souvenir från platser man tycker om, så jag köpte, förutom några böcker, ett broderi i museishopen på Hunterian Museum and Art Gallery. Det heter Mackintosh rose och är en liten bit tyg, aidaväv, som skall broderas med en ros i korsstygn. Rosen är designad i typisk stil, men jag tror nog det är Margaret mer än Charles som ligger bakom den. Fast han var en mycket skicklig blomsterporträttör, om det ordet nu kan sägas finnas. Man arbetar med det medföljande moulinégarnet, så det går ju väldigt lätt. Dammsugardraken åt upp det garn som skulle vara i de små mörkgrå rutorna, så det har jag kompletterat efter min minnesbild. 


Det lilla broderiet föreslogs användas till nåldyna eller infällt i ett kuddfodral, och jag bestämde mig för det senare. Jag letade reda på rester av ett mörkgrönt linnetyg i mina lådor. 

En innerkudde från IKEA bestämde måtten. Först klippte jag till två bitar och monterade ovanför och inunder motivet, och därefter två avlånga bitar till sidorna. När framsidan var klar klippte jag till flera längder till baksidan – det var bara kantbitar kvar av tyget – och sydde ihop, en av de sömmarna med ett blixtlås i. Slutligen syddes fram- och baksida ihop, och – voila! – kudden var klar.


Ännu ett dåligt samvete uppklarat. Jag har ju hållit på från och till i flera är, fast det är ett så litet och behändigt arbete.