Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

En kulturhistorisk notis om vadmal

Nyligen läste jag den här boken.

Njals saga är troligen skriven vid mitten av 1200-talet, men behandlar tiden ungefär mellan år 800 till år 1000. Hur pålitlig den är tvista de lärde om, så det lämnar jag åt dem, litteraturforskarna och historikerna. Handligen går i stort sett ut på att karlar ska försvara sitt goda rykte, företrädesvis genom att klyva varandra på längden och tvären. Lite tröttsamt. Men det finns intressanta små notiser om dagligt liv insprängda här och där och nu ska jag presentera en.

Mård ska trolova bort sin dotter Unn, och vid diskussionerna om brudköpet (där Unn förstås inte får delta) säger han: ”Jag har redan tänkt på villkoren. Hon skall ha sextio hundraden av mig, och därtill ska läggas trettio hundraden, när hon blivit gift.” Eftersom jag är som jag är har jag också läst genom noterna längst bak i boken. Och där hittar jag denna utredning om vilka värden det kan röra sig om.

Det rör sig om 60 x 120 storhundraden, och den enhet som det räknas i är lógaurar. 1 lógeyrir (=lagligt öre) är lika med 6 alnar vadmal. Alltså 7 200 lógaurar x 6 vilket blir 43 200 alnar vadmal. Det är en himla massa vadmal det! Tyvärr får man inte veta – och det vet man kanske heller säkert – hur lång den isländska alnen är, eller hur bred vadmalen vävdes. På vävstolar med hängande varp förstås. Om vi tänker oss att vi räknar med en nutida svensk aln, som är ungefär 0,60 meter, blir det omkring 25 920 meter. En rätt rejäl bunt.

Många får där, och tjänstefolk som får rappa på med vävningen. Sen kan det ju i realiteten varit så att detta värde på något sätt omräknades i t ex silver. Men myntfoten, så att säga, räknades på vadmal.

Klarläggande tillägg: det rör sig inte om något vanligt hundrade enligt notisskrivaren utan om storhundrade, alltså 120.

Att lägga en rosenmatta

Sjömännen på segelfartygen förr-i-tiden hade frivakter ibland, och då kunde de bl a sysselsätta sig med reparbete. En särskild gren av det var att lägga en matta. Det utvecklades många olika modeller, och här kommer nu en svit bilder som visar hur man lägger en matta i rosenmönster. Jag för min del har en mall att jobba efter, men det hade man nog inte från början…

I en bok som jag inte har, så jag kan inte berätta vad den heter, finns en mall som jag har kopierat och förstorat upp. Sedan har jag fogat samman delarna och tejpat dom på en träplatta.

Repet jag använt är tillverkat av Skansens byalag på den långa banan. Vi använder köpt förgarn av hampa i den. Repet var drygt 42 meter långt.

Jag följde mallen noga och lade repet i öglor. Ibland ska repet träs under sig själv och ibland över, och det duger inte att göra fel. Då får man ta upp och trä om. Till att börja med är det oerhört trassligt och långt, och då började jag ändå på repmitten.

Till slut är första varvet lagt och då får man trä in andra och tredje varvet. Men det går som en dans om bara första läggningen är rätt.

Eftersom jag var lite ouppmärksam ändå blev öglorna lite olika stora. Så det fick jag justera i efterhand, skjuta om repet genom varven till slutet tills jag var nöjd.

Tamparna sys fast. Man kan trä mattan i fyra varv också förstås om man vill men så långt var inte detta rep.

Färdig! Den blev 58 cm i diameter.

Den här mattan kommer att finnas till försäljning på Skansens byalags marknad på Skansen kommande helg. Gå till ståndet för rep och kolla in den. Och välkomna till marknan! Det är alltid sista helgen i september.

Runda filten klar!

Jag köpte ett mjukt och fint ullgarn på Wonderwool Wales för några år sedan. Pura Lana Ecologica hette det, 50 % Virgin Wool (vad nu det är för nåt) och 50 % alpacka, ljusgrått för det var enda färgen, italiensk tillverkning, ett företag som heter Manifettura Sesia. Åtta nystan med 85 meter i varje och jag hoppades det skulle räcka till en tröja på stickor 5. Jag började på en tröja också, i egen modell, men fick kalla fötter efter ett nystan. Det kändes inte som det skulle gå bra. Men då kom mönstret till Den runda filten i min väg! Till mönsterhoppor letade jag fram två härvor rödblandat Vålbergsgarn ur stashen och satte igång. Det gick bra och blev snyggt på en gång, och roligt var det också. Sen blev det maj och väldigt varmt att ha en halvfärdig filt i knät, så den stickningen fick vara. Sen blev det fotbolls-VM och bara titta kan man ju inte, så då kom filten fram igen, fick ligga på soffbordet och pösa. Och till slut, i förra veckan, blev trådarna fästa och filten tvättad. Här ligger den på tork på golvet på en vaxduk.

Jag stickade tills det grå garnet tog slut och diametern blev då 1,22 meter. Mjuk, varm och härlig blev den. Det mjuka alpackagarnet kompenserar bra för det lite stickiga Vålbergsgarnet. Jag tappade räkningen lite här och där så hopporna är inte lika stora överallt men det syns knappt, och är lika varmt ändå.

Garnet räckte precis eller jag slutade sticka när det såg ut att vara på upphällningen, vilket som. Så här mycket blev det kvar.

Mönster till den runda filten köper man hos Tant Kofta. Och samtidigt kan man göra en god gärning.

Handspunnet

Förkyld har jag varit och hållit mig inomhus. Men nåt måste jag ha att göra, så då blev dom här härvorna tvinnade och tvättade.

De är båda spunna på den lilla turkiska sländan som ligger framför. Den bruna ullen köpte jag på WonderWool Wales 2014, och sländan köptes vid samma tillfälle. Dessvärre glömde jag höra efter vilken ull det var som jag drog handfullar av ur en säck, men den är väldigt mjuk och finkrusig så jag satsar på en merino. Den rosa är 100 % alpacka, och den har jag fått av en vän som rensade ut inför en flytt. Den är färgad av Manduzana och köpt på Etsy. Den rosa är tvinnad på slända, men en tyngre, och det tog sin tid ska jag säga! Så till den bruna rotade jag fram mormors gamla hjulbäckare (spinnrock) ur garderoben och tvinnade på den. Efter tvätten kan man verkligen se och känna skillnaden i kvalitet. Ullgarnet är mjukt och elastiskt, alpackan är ännu mjukare men mer stum.

Och vad ska det bli av dem? hör jag en del säga.

Bli och bli! Dom här härvorna är redan någonting i sig själva. De är mjuka och gosiga, härliga att klappa på eller ta med sig i sängen. De är minnen av särskilda tillfällen/personer. De är manifestationer av en självpåtagen genomförd uppgift, och även om de kunde ha blivit jämnare spunna är de helt användbara. De är steg på vägen för min ökade kunskap om ullfibrer.

Det klart att jag har idéer om vad de skulle kunna bli. Min väg är kantad av fådda och släppta idéer, fler än vad jag strängt taget behöver. Dessutom har jag 100 gr ljusgrön ospunnen fiber som skulle kunna passa bra tilsammans med dom här. Någon gång.