Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

Boktips igen

Boken jag ska skriva om nu är inte alldeles ny. Den kom förra året, men för mig var den en glad överraskning i våras.

Jag hittade den på Halmens hus i Bengtsfors, och alla har väl inte vägen där förbi kan jag tro. Även om det kan rekommenderas. Tagel av Bettina Wingolf är utgiven av henne själv, så om du inte hittar den någon annanstans får du vända dig till henne. Här är en länk till hennes hemsida för kontakt. Man kan titta in på den hemsidan bara för att bli på bra humör också. Den kan säkert också beställas i bokhandeln, ISBN 978-91-639-3079-9.

Hästtjejen Bettina Wingolf har under en lång tid ”snöat in” på materialet tagel och på alla sätt letat kunskap om detta, på museer och hembygdsgårdar och hos hantverkare och fabrikörer. Dessutom har hon tränat in ett antal gamla tekniker för tagelanvändning och gjort nya föremål. Allt detta redovisas i denna intressanta bok. Man blir förundrad över mänsklig påhittighet och över taglets många, nu bortglömda, användningsmöjligheter. Till exempel kan man lära sig att tillverka en galning och sedan spinna på den.

Boken börjar med en beskrivning av materalet och dess producenter, hästen och kon. Därefter följer ett avsnitt om olika metoder för spinning av tagel. Så följer avsnitt som behandlar de flesta tillämpningarna av materialet, nu och då. Rubrikerna är: Från häst till häst, Mera tagel, Husgeråd, Jakt och fiske, Arbete, Stoppningstagel, Borstar och penslar, Färg, Tyg, Mode, Musik samt slutligen Lite av varje. I nästan varje avsnitt finns beskrivning på något man själv kan göra.

Boken är en manifestation av kärleken till hästen och materialet den kan ge oss, till naturen och dess möjligheter, till människans påhittighet. Jag tycker verkligen det är bra att den nutida tekniken så (relativt) lätt ger människor möjligheter att dela med sig av sin kunskap. Och jag beundrar dem som har uthållighet att genomföra sådana här projekt. Vi andra får vara så snälla och köpa deras böcker och sprida ordet.

(Sen vill jag gärna påpeka att det heter domestik och inget annat. Och brickvävning är en helt egen teknik, som inte liknar någon annan, även om man kan väva tuskaft på brickor.)

Solfärgning av ylletyg

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Textilmuseum Tant Vanja

Om en är en textilintresserad kvinna som genom sitt arbete träffar äldre människor som berättar om livet förr, kanske en så småningom bygger upp en samling av föremål. Och efter sin pension kanske man fortfarande har mycket ork kvar och vill visa sina saker för andra. Ja, då bygger man ett litet textilmuseum i sitt eget hem. Det har Kerstin Lindebäck i Dals Rostock gjort. Jag hade annat ärende i där i orten så tiden var inte tillräckligt utmätt för att jag skulle kunna grotta ner mig ordentligt i hennes samling. Men ni som råkar ha vägarna förbi bör inte missa att stanna till.

Här kommer lite inspiration för yllebroderi. Denna duk är sydd av Karen Oline Edvardsen runt 1865. Bottentyget är grovt ylletyg i några olika kvaliteer. De olika rutorna är på sina ställen hopskarvade av flera bitar. Blommorna är diktade i fri fantasi, sydda med färgat yllebrodergarn.

Och ett annat exempel på yllebroderi. Jag gissar att det har varit en kudde med kavelfrans runt kanten.

Kanske man har härligt svartröda stockrosor i trädgården? Då kan man prova att färga med dem, eller hur?

Och om man råkar på sådana tygbitar som tjänat som stoppning mellan stockarna i ett gammalt hus, då måste man väl ta vara på dem?

Detta lilla museum är en liten pärla i sitt slag. På hemsidan med den kaxiga adressen Textilmuseum.se kan man läsa mer om utvalda textilier, hur museet kom till och öppettider.

Lätt och svår stickning

Den runda filten tuffar på.

Nu är jag uppe i 16 x 33 maskor, så det tar sin lilla tid att ta sig runt ett varv. Särskilt som jag inte är någon snabbstickare. Ett mönstervarv med prickar tar en långfilm just nu. Och då blir inte alla prickarna rätt, men dom får vara lite hipp som happ faktiskt. Tre nystan av det grå har jag kvar, så jag får vara förtänksam mot slutet så det räcker till bården. Varmt och gott är det redan…

Som omväxling till filten började jag på en länge efterlängtad Siri.

Jag har haft ögona på det här mönstret länge, och nu slog jag till! Men det är inte konversationsvänligt, om man säger så. I alla fall inte förrän jag är klar med oket, som är det man ser på bilden. Den stickas alltså från halsen neråt. Och det är korsningar hit och dit eller ökningar på varje varv på rätsidan. Avigsidan är gudskelov bara aviga maskor. Jag fick börja om två gånger innan jag fick alla rätt. Det är spännande hela tiden, särskilt som jag stickar i ett annat garn än det föreslagna. Även om stickfastheten stämmer, kan det ju visa sig bli fel storlek mot slutet. Jag håller tummarna, fast inte samtidigt som jag stickar.