Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Ändrad stickriktning

För några veckor sedan visade jag den här bilden på Insta.

Då hade jag planer på att sticka en kofta åt mig själv efter en gammal modell på babykofta, sidlänges från ena framkanten till den andra. Man kan se provlappen och den tänkta modellen med en del mått tagna. Men ju mer jag tänkte desto större motstånd kände jag mot att börja. Framför allt kände jag mig osäker på om garnet skulle räcka, 8 nystan á 85 meter av ett garn som skulle stickas med nr 5.

Så jag rev upp alltihop – hade också hunnit börja på ena framkanten – och inhandlade istället Tant Koftas beskrivning till en rund filt. I den här mjuka men grova alpackablandningen får det bli en vuxenfilt av allt garnet, om jag bara håller ut. Mönsterprickarna gör jag av Vålbergsgarn från Wålstedts. Färgskiftningarna i det röda garnet gör sig väldigt bra mot den grå bakgrunden. Skulle det grå garnet ta slut övergår jag till Vålbergsgarn. Det har jag en hel del av.

Man köper alltså mönstret från Tant Koftas hemsida. Du köper inte mönstret på vanligt vis, utan betalar genom att ge en valfri summa till organisationen Plan, vars syfte är att hjälpa flickor till en bättre start i livet. Filten behåller du själv men genom mönsterköpet hjälper du dem med sämre förutsättningar. Det är roligt på flera vis att sticka det här mönstret. Och inte behöver man tänka särskilt mycket själv heller…

Om Plan international Sverige kan du läsa mer här.

Färga med valnötsblad

Jag köpte en påse med innehåll som kallas valnötsblad från Lilla butiken i Borensberg på höstens Syfestival. Visst kan man färga med bladen men jag har för mig att den bästa färgen finns i hyllena som är runt den omogna nöten. Vet dock inte hur det är med det dessa blad. Nåväl, nu har jag gjort ett testbad.

Småhärvorna av ullgarn längst till vänster är betade med alun plus vinsten. Sedan kommer två härvor betade med enbart alun och bredvid dessa en hopvikt rabarberbetad härva. Två små tygbitar, en av sidentaft och en av ylletyg, en större tygbit av sidenjapon och två småhärvor av silkegarn.

Sedan gav jag några av proven lite efterbehandling.

De två små till vänster är oförändrade och enbart med som referens. De två som kommer efter är de alunbetade härvorna, som efterbehandlats med dels lut, den mer gulaktiga, och kopparvatten, den mörkare. Tygbitarna av siden är manipulerade på samma sätt: i mitten referenten, därovan den med lut och längst ner den med kopparvatten. All efterbehandling skedde under 20 minuter rumstemperatur.

Kopparvatten? tänker ni. En bit kopparrör och några bitar avskalade elkablar ligger sedan flera år i en glasburk med vatten och lite ättika. När jag vill göra ett test lägger jag garnet i burken. Allt eftersom pytsar jag i lite mer vatten. Den här saften är absolut ingenting att dricka. Luten har jag korpat åt mig efter byalagets byk på Skansens lin- och ulldagar. Den har ett pH på c:a 12, mätt med lackmuspapper från apoteket. Den bjuder jag inte heller på till bullarna.

Man kan handla växtfärgningsmaterial från Lilla Butikens hemsida här.