Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

6:e Textiltriennalen i Riga

Så. I förra veckan var jag alltså till Riga för att se det som med ett långt namn kallas 6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal. Det är en stor internationell utställning av det som vi här i Sverige numera helt enkelt kallar fiber art eller fiberkonst. Temat för utställningen i Riga var Identitet, detta med anledning av att Lettland, men även Estland och Litauen, i år firar 100 år som stat. Det var fritt för alla fiberkonstnärer världen runt att anmäla ett verk, och det kom flera hundra bidrag (bilder på) från 39 av jordens länder. Av dessa valdes 84 verk ut av en jury med medlemmar från de tre baltiska länderna. Dessutom var det några speciellt inbjudna gästartister. Huvudutställningen med alla dessa verk tog plats i ett museum som heter Arsenals, i utkanten av den gamla stadskärnan i Riga. Dessutom var det tre stora utställningar på andra lokaler som knöt an till denna.

Jag kan förstås inte skriva ett inlägg som diskuterar alla dessa bidrag, utan det blir ett mycket subjektivt urval. Inte heller kommer det att räcka med ett inlägg, utan det blir några stycken på raken. Men jag börjar med gästartisterna, för de är verkliga storheter inom det här området, och jag är glad över att äntligen fått se några av deras verk i verkligheten.

Först ut får Magdalena Abakanowicz (Polen) bli. Redan när hon mot 1960-talets slut ställde ut sina monumentala vävar fick jag kännedom om henne i de konsttidningar jag bläddrade i, och blev vederbörligen imponerad. Hon var en av dem som gav textilkonsten ett nytt ansikte och vred den till att handla om fiber art. Hennes verk var så unika i den tiden att de till och med fick en egen beteckning, abakan. Här i Riga visades två verk men nu visar jag bara bilder av ett, Abakan Lady.

En närbild visar den grova garnet hon jobbade med och jag undrar om hon inte fick ont i händerna och armarna… men om man vill och måste använda det här materialet för sitt uttryck så går det.

Nästa bild visar ett verk av Sheila Hicks (USA/Frankrike). Hon hade en stor retrospektiv utställning i Paris i somras, men den tog jag mig inte till. Kanske jag hade blivit mer nöjd då? Kanske det var hängningen av just detta verk som gjorde mig lite besviken? Bilden i katalogen visar en annan, som jag tycker intressantare version.

Däremot blev jag väldigt glad och imponerad av Jon EriC Riis (USA) två verk, som behandlade människans ursprung och hur vi alla via våra gener hänger ihop med varandra. Den ena verket hette First Ancestor Coat och visar vävda porträtt av olika ansikten från olika typer av människor, placerade på en jacka med urmodern invävd i fodret. Mycket elegant, vackert och serverat med humor.

Den andra väven heter Ancestor Tapestry och är en variant på temat med vävda ansikten. Men här är de fästa mot en bakgrund av vävda trådar som sammanbinder alla och för den delen fortsätter utanför rentav. Ansiktena är vävda för sig och fästa på bakgrunden, dessutom uppstoppade med lite polyfill. Jag för min del ser löven som utskott till andra individer på människoträdet, ännu inte födda.

Verken ovan hängde alla i entrehallen. I den första stora utställningshallen hängde verk av enbart baltiska konstnärer. Där fäste jag mig först vid Ingrida Sunas (Lettland) Flashing Patterns. Artisten har under sitt liv samlat mönster från gamla linfästen av trä med skurna dekorer, ofta givna som gåvor från en kär ung man till en tilltänkt maka. Dessa dekorationer blev sedan en manifestation av givarens känslor för mottagaren, som hon kunde glädjas över under många långa arbetstimmar. Suna ville visa fram och omtolka dessa motiv, och det gjorde hon på ett synnerligen originellt sätt.

Och så går vi lite närmare och kollar in hur hon har gjort!

Åtminstone jag blev paff men också road och imponerad av påhittigheten.

Mera i nästa inlägg.

Efterbad på vejde och japansk indigo

För några dagar sedan hade jag ynnesten att tillsammans med några ”kolleger” besöka Färghäxan och under hennes kunniga överinseende göra färgbad till blå färg, ett med vejde och ett med japansk indigo. Resultatet visas nedan.

Här ser vi då inte bara mitt garn utan också de andras. Jag lärde mig mycket den dagen och förhoppningsvis ska det gå lika bra för mig i fortsättningen. I samband med det här pratade Färghäxan om efterbad man kan göra på bladmassan från blåfärgningen, och jag fick ta med mig resterna hem för att kunna prova på. Nu har jag gjort det.

De tre småhärvorna till vänster är då efterbad kokat av bladmassan från vejde. Det är kokat en timme, garnet var betat i alun och fick sjuda en timme. Den ljusrosa längst till vänster är färgen som den först kom ur badet, och det är är också en färg som man kan förvänta sig. Den ska gå från rosa/ beige till ljusbrunt. Den lite ljusare i mitten har legat i lut 20 minuter, och det blev den då blekare av, inte intensivare som det oftast blir. Den gröntonade slutligen har legat i kopparvatten. Särsklit den ljusare rosa är en färg som skulle passa bra till hudtoner, om man t ex vill brodera ”vita” människor. Längst till höger ligger överraskningen, härvan med den färg som kokades fram ur bladmassan från den japanska indigon. Den borde blivit rosa den med men slog till med en gulgrön färgton. Jag har ingen som helst förklaring, utom möjligen att det blå färgbadet var väldigt potent så något från det slagit över. Någon som har en annan förklaring?

Färgodlingarna 2018

Här kommer en liten rapport om vad jag odlar för färgväxter i år.

Den stora överraskningen är amerikanskt kermesbär. Frön fick jag från Impecta. Jag har köpt frön till alla växter jag skriver om därifrån. Dom tog sig fint, men jag hade inte läst på ordentligt om växten kan jag säga. Jag hade tänkt mig växter ungefär 60 cm höga, men fick buskar lika höga som jag själv.

Sju stycken i en pallkrage är ju alldeles för tätt! Men nu när jag läst på tänker jag faktiskt plantera ut ett par på friland på ett skyddat ställe och se om den kan övervintra. Den har ju viss status som ogräs i sitt hemland Nordamerika, så det verkar vara en tuffing.

Nu väntar jag bara på att bären ska mogna ut, för det är bärsaften man använder. Dom ska bli nästan svarta och kunna ge en mörkröd färg. Hoppas det blir en varm höst!

Den japanska indigon är på väg att leta sig ut från det lilla växthuset.

Den har trivts väldigt bra denna heta sommar, och jag har fått vattna den ofta. Men nu måste jag snart färga med den, innan den förstörs av kallt väder.

Bredvid kermesbären står den här pallkragen.

Där kan man se ett väldigt fint exemplar av ålandsrot, som jag drivit upp nu och ska plantera ut senare, en rad rädisor plus en massa småbjörkar. Men blodroten som jag satte frön till har inte visat sig alls. Jag har ingen aning om varför den tjurar så. Kanske den väntar på en kall vinter för att kunna gro nästa år men vad vet jag? Kommunikationen är obefintlig.

Överallt kommer det upp småplantor av vau. Det blir en fin gul färg och bina gillar den verkligen men den är då ett ogräs. Det är flera år sedan jag hade den men det ligger fortfarande frön i jorden som gror rätt vad det är.

På terassen står några prydnadskrukor med tagetes, färgkulla och tigeröga. Dom knipsar jag av allt eftersom de slår ut och torkar för framtida experiment.

Det är inte så populärt hos humlor och fjärilar men det kommer snart nya blommor. Och nästa sommar blir det nya växter.

Färga sockgarn

En tid har jag gått omkring och funderat på om och hur jag skulle ta och färga en socklapp. Och nu undrar kanske några av er vad en socklapp är. Det är mitt förslag till översättning av begreppet ”sock blanket” som förekommer en hel del i modern stickning. Fotlapp är något som var vanligt förr i det militära, yllelappar som skulle snos om foten och fick ersätta sockor. Antagligen var fördelen den att det inte kunde nötas hål på hälar och tår när man använde sådana, tror jag i alla fall. Så nu presenterar jag lite analogt med detta som förslag ordet socklapp. Grejen med en socklapp är att man får ett garn med så att säga parvis färgning. Och så här gick det till när jag gjorde en sådan.

På Syfestivalen i höstas gick jag till Stäkets Hantverk & Design och bad Eva att rekommendera ett fint sockgarn. Jag kom hem med en härva av hennes Naturfärgad Kidmohair Sock. Den nystade jag upp i ungefär två lika stora nystan. Sedan lade jag upp och stickade med dubbelt garn och stickor nr 5 –  tror jag det var – ett rätstickat stycke, en socklapp. Så gällde det att komma på hur jag skulle färga den.

Det fanns ett kraftfullt färgbad kvar efter min rabarberfröfärgning,  så jag beslöt mig för att börja där. Jag lindade den tvättade socklappen runt en pinne och sänkte ner den en bit i färgbadet, och sen fick det sjuda en timme. Det såg ut så här. På den här bilden ser man ju tydligt att jag stickat rätstickning, men många socklappar stickas på maskin, tror jag, så de blir rätstickade. Jag tror inte det spelar någon roll för slutresultatet.

Jag har förstås som alla växtfärgare (väl?) ett förråd av lökskal, så det strödde jag över den vita biten, plus några bitar krapprot. Det blev som på bilden nedan. Jag lade dit några rostiga järnspikar också efter att bilden togs. Och så strödde jag dit lite alun, eftersom jag glömt att beta lappen innan…

Ja, sedan rullades lappen ihop hårt och snoddes om med snöre, lades i en glasburk med vatten och lite alun och ställdes i solen. Där fick den sedan stå under två veckor ca när det var som varmast. När jag lindat upp och tvättat lappen såg den ut så här.

Där var det dags att be om lite assistans från mannen, och vi nystade upp var sin garnända samtidigt som lappen repades upp. Nystanen härvlades, blöttes och hängdes på tork med tyngder i. Nu har jag två fina härvor som ser ut så här.

Jag är väldigt nöjd själv med resultatet, men vet inte om jag vill sticka sockor av det här. Dom kommer ju inte att synas! Och jag använder väldigt sällan långbyxor dessutom. Jag får fundera lite till på den saken.