Kategoriarkiv: lingarn

Stickutställning i Uppsala

Abstract in English below.

På Upplandsmuseet visas Celia B Dackenbergs utställning ”Kulturkoftor och sagotröjor” fram till 22 september. Missa inte den! Utställningen är baserad på hennes vackra böcker, som ju är ”must-have” för alla intresserade av stickhistoria. Varför har ingen tagit itu med att översätta dem? Och i höst kommer en ny bok av henne, det ser vi fram emot.


Här visar jag bara ett exempel av hennes stickningar, inspirerade av sagor. Det är den röda klänningen som Lillan bär i barnboken Kattresan och också på många av de porträtt hennes pappa Ivar Arosenius gjorde. Ni vet: ”Lillan gick på vägen ut mötte där en katt blev så rädd så att hon hävde upp ett tjut…” osv.


Men Upplandsmuseet passar också på att visa några andra stickade föremål ur samlingarna. Här finns tröjan som hittades tillsammans med många andra utslitna plagg på loftet till ett hus i Riala. Där hade de legat som isolering, men när de hittades vid en renovering erbjöds de till Upplandsmuseet som gåva. Det är bland dessa plagg förlagorna till Riala-dräkten hittades. Tröjan togs inte som modell till något plagg då, men det skulle vara kul om någon tog tag i det. Den är stickad i ett ganska grovt vitt garn med ett litet färgmönster på livet, kanske i natursvart och nu bleknat rött.


En annan enastående sak som visas upp, mitt ibland fina saker som stickade börsar, miniatyrstickningar, strumpor och vantar, är denna fantastiska docka. Kolla på alla utlägg och minskningar för att forma kropp och huvud! Fötter och händer!


På ett helt annat ställe i museet, avdelningen för stadshistoria, hittade jag den här trasiga men just därför så intressanta tvärärmatröjan från 1700-talet. Visst blir museimänniskor glada för gåvor av gamla saker i gott skick men även trasiga saker är väl så intressanta, bland annat för att man då kan gå in i t ex sömmarna och kolla hur man sytt. Här kan man fundera över den handspunna lintråden i fodret och i varpen på yttertyget, färgerna – indigoblått och krapprött – randningarna i yttertyget och i laglapparna, storleken – den är liten men i vuxenmodell – och mycket mer.


Kom ihåg att ni kan klicka upp fotona i större format för att se detaljer bättre! Och se till att ta er till Uppsala för att se utställningen!

This is a blog post on an exhibition at Upplandsmuseet in Uppsala. Writer and knitter Celia B Dackenberg shows garments inspired by children’s books and artist’s wear. There are also some notes on knitted artifacts from the museum’s collections on show.

Reserapport

Abstract in English below.

Nu har jag varit ute på resa med Skansens byalag igen. Den här gången bodde vi i Vadstena och bussade oss runt mellan olika sevärdheter där. Här kommer en rapport som fokuserar på de få textila föremål som kom i min väg.

Vårt första stopp var i Medevi brunn. Där kan man hyra in sig och bo i autentisk 1700-talsmiljö om man vill. De här avtagna stolklädslarna är dock senare, från slutet av 1800-talet. De kan säkert vara färdigframställda  broderikit, som en dam med gott om tid broderat. Den ena bilden visar en stolsits och den andra två stolsryggar. Men det här hände för så länge sedan så någon copyright finns inte! Bara att sätta igång om en får lust.

Dagen efter for vi till Åsens by, ett kulturreservat i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Här hängde trasmattorna på vädring.


Inne i ”Teklas hus” hittade jag en bäddad soffa med ett intressant täcke och en fin broderad kudde. Den som sydde täcket har velat pigga upp det svarta med lite broderi. 


Den broderade kudden var lite speciell. Jag tror inte att den är ett broderikit utan att den har sytts av en duktig brodös med fantasi, dock inte samma som den som sydde täcket. Men säker kan jag inte vara.


Och som vanligt fotar jag gamla trasmattsrandningar!


Sista dagen började med att vi besåg det fina renässansslottet i Vadstena. Där i stora salen låg den här gamla kelimduken på ett bord. Så bra att någon vikt upp den så man kunde se de ursprungliga färgena!


Sista stoppet gjorde vi på Spetsmuseet i Vadstena. Där förberedde man sommarens utställning om Greta Sandberg, som var en mycket skicklig bildknypplerska. Den första bilden är av ett uppförstorat foto av en knyppling hon gjort och föreställer de 12 lärjungarna i båten på Genesarets sjö. Den andra bilden tagen genom en glasruta visar fram några typiska byggnader i Vadstena. Så vitt jag förstår gjorde hon mönstren själv – eller knypplade på fri hand.

I trädgården vid museet hängde en annan sorts snäcka.


På väg till bussen passerade vi Svenska spetsars butik vid torget. Den var dessvärre – eller lyckligtvis? – stängd, men i skyltfönstret hängde en rolig modern tillämpning av den gamla tekniken, en knypplad vimpelgirlang. Alla vimplar var olika.


Together with friends in a society I belong to, I made a busride to places close to the little medieval town of Vadstena. We paid visits to the old spa in Medevi, where I spied some old embroidered chair cloths. At the culture reserve Åsens by (village of Åsen) I came upon rug carpets, a quilt and an embroiderad pillow case. The renaissence castle of Vadstena was pretty empty, but on a table in the great hall there was an old kelim weave. The last place we visited was the Lace Museum in Vadstena, a town well known in Sweden for the bobbin laces made here.

Avesta Art 1

Det gamla järnverket i Avesta fick en annan inriktning för rätt många år sedan. Det blev omgjort till en utställningslokal för konst och omdöpt till Verket. Konstigt nog har jag inte varit där förut men igår blev det av. Vi stannade till på väg mellan stugan och Stockholm. 

Spåren efter den tidigare verksamheten är inte helt bortstädade. Golven är täckta av ojämna plattor av sten eller järn, eller av sand och grus. Belysningen är ibland nästan obefintlig; det är bara konstverken som belyses. Man får se sig för. Det är spännande att leta sig fram och ställas inför helt oförutsägbara installationer eller verk av alla de slag och tekniker. Historien om arbetet presenteras också i korta filmer och permanenta konstverk. 


Men här i bloggen visar jag ett par fiberkonstnärer. Först ut är Helene Hortlund, som ställer ut ett flertal skulpturer gjorda av stål, omvirade med lingarn. De enskilda verken har inga ledande titlar. Man får själv associera. 


Är det här en uppförstoring av något litet kalkdjur från ett korallrev? Eller är det något slags inkomplett förhistoriskt skelett? En närbild visar trådarnas färgövergångar och även strukturen som garnet ger. Dessutom verkar det som om konstnären målat ytan med någon slags lack.  


På ett annat ställe hänger vad som kan vara ett blodomlopp eller ett hjärta. 


Det är nödvändigt att ha gott om tid på sig, minst två timmar, om man ska ha en möjlighet att titta på alla verk. Utrymmet är stort och rätt svåröverskådligt. Förbered besöket lite på hemsidan, länk här.