Kategoriarkiv: indigo

Svampfärgningsförsök

I lördags ordnade hemslöjdsföreningen här i Stockholm en svampexkursion under ledning av en ”riktig” konsulent. Strålande väder var det och trevligt sällskap också. Det är ju alltid skönt att komma ut i skogen. Focus låg på svampar för färgning, och vi/jag kom glatt skuttande och visade upp våra fynd för konsulenten. Här nedan har vi aspsopp, som man ju ska äta i stället, trappstegsskivling(?) som inte var bra till nåt tror jag och ärggrön hmhmskivling som inte heller var intressant trots sin fina färg. Nej namnen fastnade inte ordentligt…

Väl hemma lade jag upp min skörd i tvättstugan.

Från övre vänstra hörnet: smörsopp, fjällig taggsvamp, grynsopp, pepparsopp, rabarbersvamp och narrkantarell. Längst fram en rad med björktickor. Högst upp till höger en okänd sopp och en liten lysticka. Den sista fick jag av konsulenten som plockat den vid ett tidigare tillfälle. Så det blev till att rensa. Och provfärga. Först ut var narrkantarellerna och därefter den fjälliga taggsvampen.

Jag är väl inte så särskilt impad. Inget fel på grå färger, de har också sitt användningsområde. Men det kan man få på enklare sätt. Den till vänster är narrkantareller, de gula fina svamparna. En av provhärvorna har legat i lutbad, därför har den en något mörkare ton. Till höger ligger taggsvampen, som jag hoppades skulle vara motaggsvamp, men så var det icke. Om det verkligen varit motagg hade jag kunnat få blå toner. Det var väl tur att det var provfärgningar trots allt.

Ingen skugga över svampkonsulenten. Hon ledde oss till ett ställe där det borde finnas dom här fina röda skivlingarna, och vi hittade en. Det var väl inte tid för dom än, eller så hade någon annan hunnit före. Nu är vi ju dessutom flera som vet var dom kan finnas. Sopparna ligger på tork medans jag funderar på om det ska vara värt att koka dom. Den lilla fina lystickan får jag försöka hitta fler av. (Växer på rönnar, om någon av mina bloggläsande vänner skulle hitta…) Björktickan är också skuren och väntar på sällskap av samma sort, men den ska jag ha till papperstillverkning tänkte jag. Så småningom. Kom inte med förslaget att jag ska äta sopparna, för jag tillhör den underliga sorts människor som inte är särskilt förtjust i att äta svamp.

Men jag har i alla fall lyckats med ett experiment!

Jag plockade några blad av min japanska indigo, lade in i ett vikt tunnt sidentyg och slog till med hammaren ganska många gånger. Det kallas hapa-zome på japanska. Tyget fick torka ett dygn innan jag tvättade med marseilletvål. Och det blev ju inte så pjåkigt med de här blågröna tonerna!

Fiber och färg på Frövifors pappersbruksmuseum

I lördags gjorde vi en utflykt, maken och jag, till Frövifors pappersbruksmuseum för att se denna sommars konstutställning, Fiber och färg. Dessutom tittade vi förstås på den gamla industrimiljön. Det ligger  ungefär 20 mils resa från Stockholm, en bit norr om Örebro.

Alla dessa tomma industribyggnader runtom i Sverige; vad bra det är att de utnyttjas till sådana här saker! Lite ruffa och rymliga lokaler med hög takhöjd, där konstnärerna kan bre ut sig ordentligt. Och som dessutom kan dra dit besökare till en kanske lite övergiven ort. Nu var väl just det har stället inte så övergivet, där det låg hukande under det nya högmoderna pappersbruket, BillerudKorsnäs, som producerar otroliga mängder kartongpapp hela tiden dygnet runt. Fast där fick vi inte gå in.

Man vill förstås gärna knyta an till papper eller åtminstone fibrer i sina utställningar, och i år var det dessutom färg med i temat. 8 inbjudna konstnärer visade olika tolkningar av rubriken. Utställningen står ända till 31 augusti, så det är gott om tid att ta sig dit och titta. Öppet tisdag-lördag 11-17. Det finns ett litet kafé med rolig miljö att sitta i, men sortimentet var inte så stort får jag väl säga. Då var museibutiken roligare.

Utställningen börjar i samma rum som kafét. Där hängde 8 vävar av pappersgarn, passande nog, tillverkade av Kajsa Forsberg. Jag tycker nog det var lite synd att de inte var bättre monterade så de hängde rakt, men vad vet jag? Kanske de böjda kanterna var konstnärens avsikt?

Mot andra väggen hängde Erik Torstenssons stora verk till hans mormors minne, Mormor hänger tvätten. Flera tyglängder från golv till tak med experimentell färgning. De hängde framför några fönster, och det genomsilande ljuset kanske förtog en del av tydligheten i mönstren. Eller så var det en önskad effekt.


Närbild som visar det intrikata mönstret.

Utställningen fortsätter sedan en trappa upp.

Kathie Petterson arbetar med pappersmassa (och andra material också) som hon på olika sätt gjuter i formar. Det stora hängande verket består av flera mindre hopknutna ark.

Camilla C Hickman visar indigofärgade vävar i shibori-teknik. Hon fick ett arbetsstipendium för ett par år sedan och kunde besöka en textilkonstnär i Japan, för att få arbeta i hans atelje. Det arbetet resulterade i en film, som också visas. Vävarna är gjorda i en skir gallerteknik. Här tyckte jag ologiskt nog att den böjda linjen skapad av upphängningen höjde intresset…


Detalj av väven till höger

Elisabet Jansson hade grävt djup i lapplådan och gjort finurliga väskor och  rep av det hon hittat, av egenfärgade och andra tyger. De var inspirerade av japanska traditioner i sammanfogning och utförande.

Lena Hellström hade sytt, vridit ihop och färgat långa tyglängder i shiboriteknik, även hon. Det är verkligen ett fascinerande uttryck man får på tygerna! Och överraskningen över resultatet, även om man planerar noga!

Mia Olsson arbetar med grova fibrer som kokos och sisal, som hon färgar och sammanfogar. Det märkligaste med det här verket för mig var att kameran såg andra färger än mina ögon! Kanske dags för mig att gå till optikern?

Lisa Brunnegård arbetar också med vikning och färgning men i ett annat material, tunnt papper. Flera ark har sammanfogats till ett större verk. För min del är jag helt förundrad över det intryck/avtryck/uttryck ett litet gem kan ge!

Jaha, det här blev ett långt inlägg och då har jag ändå inte fått med allt det andra jag sett, som alla de andra verken, det gamla pappersbruket, ölburksutställningen, de japanska förpackningarna och själva miljön. Det blir bara för er att åka dit helt enkelt.

Länk till museet: http://Www.froviforsmuseet.com

Ny bok om blåfärgning

I vintras kom det en ny svensk bok om att färga blått med indigo. 


Det är Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko som tillbringat en massa tid tillsammans med varandra och olika indigokypar, och nu presenterar de sina rön. Kerstin är textilhistoriker och herrskräddare, och jag träffade henne när hon en gång i tiden var sommarvikarie på Skansens Klädkammare. Douglas driver jeansbutiken Unionville i Stockholm och är dessutom samlare av jeans. 

Den här boken kan jag utan vidare rekommendera till färgningsintresserade. Vackert och tydligt formgiven, med indigoblått bindgarn(!), populärt och lättläst skrivet, många rediga beskrivningar av vad som händer i kypen och hur man ska göra. Det finns inte mindre än 8 recept på kypar, utgående från både indigopulver och indigoväxter, inkluderande vejde och färgpilört. Dessutom ges det tips på hur man kombinerar indigon med andra färgämnen. Det finns en avdelning med projekt, där man kan få idéer för användning av sina blåfärgade textiler. Det finns felsökningsschema och ordlista. Själv blev jag alldeles fascinerad av det här sashikomönstret. 

 
Egentligen är det bara en litteraturlista jag saknar. Men annars väntar jag nu bara otåligt på att mina färgpilörtsplantor och vejdefrön ska ta sig, så jag får börja tillämpa bokens recept. 

Färga med indigo

Kamratcirkeln i färgning vi har i slöjdföreningen hade en träff för ett par veckor sedan för att färga med indigo. Det blev intressant. Två av oss gjorde iordning var sitt bad samtidigt efter alldeles samma recept, men själva indigon kom från olika ställen. Och det var helt oväntat att de skulle bli så olika till karaktären: det ena badet blev väldigt mörkt på en gång så det var inte nödvändigt med en andra doppning. Det andra badet betedde sig mer som de indigobad jag tidigare sett, där färgen ackumuleras med flera doppningar. Tyvärr var det ingen av dem som riktigt mindes var de fått tag i sina färgämnen… 

Det var sagt att vi skulle förbereda våra tygbitar hemma först. Jag för min del ville testa reservage med mjölpasta, för det har jag inte gjort förr. I Japan använder man en pasta gjord på rismjöl, men det hittade jag inget recept på. Däremot finns det ett inlägg på 365 slöjdprojekt som visar hur man gör en pasta med vetemjöl, så det gick jag efter. 


Som ni ser vek jag tyget i rutor för att lätt kunna fördela mina ”rundlar” jämnt över tyget. Här har jag använt receptet med lite grahamsmjöl i smeten. Om du vill göra nåt liknande så glöm inte sömsmånen i kanten, det gjorde jag… 


Till mitt andra prov gjorde jag pastan på bara vitt mjöl och hällde den i en plastpåse som jag klippte ett litet hål i hörnet på. Men jag hade allt kunnat gjort ett lite mindre hål, för här fick man vara snabb i svängarna! Kändes som att dekorera en tårta nästan. 

När tygerna var färdigpreparerade las dom åt sidan för att torka. Minst över natten måste man låta dom vara. Och då fick jag ett annat problem: de blev alldeles stela och jag ville ju inte att dom skulle krackelera i förtid, och inte kunde jag förstå hur dom skulle få plats i färgbadet heller. Jag lyckades i alla fall fästa tygerna mellan två kartongbitar och sen gick det bra att ta med dom på bussen. 

Väl framme i lokalen blev mina kamrater med all rätt lite bekymrade för om all min pasta skulle lösa upp sig i färgbadet och kanske påverka det. Så jag fick vänta tills de flesta andra doppen var gjorda innan jag försiktigt lotsade ner mina stela tyger i kypen. Den som var gjord med grahamsmjöl satt på bra, och den hade ju också ett mönster som gjorde att jag kunde vika den lite lätt. ”Snurrorna” och plupparna av den andra pastan lossnade delvis och for ned i badet som små spiraler. Men reservaget fungerade ändå, antagligen hade det dragit in sig i tyget tillräckligt bra under torkningen. Det fick räcka med en dopppning på 10 minuter till var. Ja, sen var det bara att sprätta bort det som inte lossnat av sig själv, låta tygerna torka helt och oxidera färdigt och som avslutning köra tygerna i tvätten på 60 grader. Och så här blev det. 



En kul teknik om ni frågar mig. Kanske det blir en kudde, om än med smala sömsmåner. 

Receptet till den kyp vi använde kom från Gösta Sandbergs bok om Indigo. Den finns inte handeln längre men säkert på biblioteket.