Kategoriarkiv: eco-print

Ännu en silkeströja

I affären och på nätet hos Sidenselma kan man köpa sidentröjor. Jag hade städat i frysen och hittat infrysta sparade slattar av olika färgbad, som jag hällde ihop, tillsatte alun och färgade tröjan i. Man får tänka på att inte gå upp så högt i temperatur med silke, högst 80 C.  Det blev en jämn och fin gulbeige grundfärg, som jag sedan ville fortsätta experimentera med. Jag har ekar på tomten så jag plockade ett gäng ekollon och surrade ihop med tröjan. Sedan ställde jag detta med vatten i en gammal plastglassburk med lock och satte upp den på varmvattenberedaren. Efter en vecka ungefär syntes det ingenting särskilt på tröjan, men då gjorde jag ett kok med järnspikar, vatten och lite ättika. När jag sedan doppade tröjan i det här järnhaltiga vattnet, gifte ekollonfärgningen ihop sig med järnbetningen och syntes tydligt som mörka fläckar och skuggningar. På bilden nedan ser ni hur det blev. Där sitter också en liten provlapp som visar den första gulbeiga färgen.


Nu blev jag inte så nöjd med detta faktiskt. Tyckte mest det såg ut som något en bilmekaniker haft på sig. Så jag blötte tröjan och vände den ut-och-in. Sedan strödde jag i korn av svartris och hela torkade koschenill-löss, innan jag vek ihop den och snodde garn omkring, hårt. Ner med paketet i kastrullen och så värmde jag till 80 C, drog kastrullen åt sidan och lät det hela stå till nästa dag. Då blev det så här.


Lite roligare resultat tycker jag. Färgvattnet såg starkt och bra ut så jag slängde i en liten härva redgarn och färgade den på vanligt sätt. Den var betad med alun.


Så fick det vara nog med den färgningen!

Mindre lyckad färgning med vau

Ja men hej. Jag lever fortfarande faktiskt. Det har dock varit lite si och så med blogglusten. Tycker ni det är värt att jag håller på med bloggen förresten? Sluta färga har jag dock ingen lust med. 

Och så hade jag uppdaterat min WordPress så jag tassade i helt okända marker. Det såg inte ut som jag är van vid. ”Block”? Naturligtvis gick det åt skogen. Snälla dottern som är min datasupport tog fram den gamla versionen av WordPress så jag kunde göra som jag brukar för att kunna färdigställa detta inlägg. Men förmodligen måste jag lära mig den nya versionen för att kunna fortsätta blogga. Så vi får se hur, om och när det kan bli. 

I alla fall. I våras när jag rensade landen från alla små och stora plantor av vau som kommit upp där dom inte skulle växa, tog jag reda på dom och lade dom på en sidensjal, tidigare alunbetad. Har man en gång odlat vau är det svårt att bli av med den ska jag säga.



Som ni ser är det stort och smått om vartannat, och rötter och jord fick också komma med. Det är halva sjalen som visas. Den andra sjalhalvan veks över och så rullade jag ihop allt och lade i en bytta som ställdes på den soliga terassen i en vecka ungefär tror jag. I samma bad lades också en remsa av tunt sidentyg med inlindade blad av vau. Så här blev det.

Sjalen blev flammigt gul och det var ju väntat. Av jorden och rötterna blev det inget spår. Den konstiga gröna figuren är ett misslyckat försök att göra en hapa-zome, ett avtryck av ett vejdeblad. Det var alldeles för saftigt till det tunna tyget och blev bara kladdigt tyvärr. Den tunna sidenremsan gjorde jag ett halsband av. Jag sydde den till ett rör, trädde i träkulor och gjorde knutar av tyget mellan pärlorna. Sidenremsan var drygt 1, 15 m lång och träkulorna 10 mm i diameter, om ni skulle få lust att göra något liknande. Om man inte gör knutar utan sätter något annat mellan pärlorna kan man få till ett längre halsband. 

Av detta har jag lärt att vau färgar bra även som pytteliten. Och att det är mindre bra att göra hapa-zome på tunna tyger. 

Silke + lök + järn

Idéer har jag gott om. En av dem kom efter en viss finslipning i de inre hjärnvindlingarna ut som ett sätt att baka en tröja. Vänta ska ni få höra.

Jag skaffade mig en t-tröja i silketrikå hos SidenSelma och tvättade den. Sedan tidigare hade jag ett sparat grillgaller till en engångsgrill samt sparade lökskal. Inte ett lökskal slängs i komposten i detta hus! Jag vände tröjan ut och in och stoppade in gallret. Därefter stoppade jag in lökskal, från både gul och röd lök, på sidorna och i ärmarna, överallt dit inte gallret nådde. Allt detta lades i en långpanna, jag fyllde på hett vatten med alun i (2 tsk), ställde en mindre långpanna ovanpå och fyllde den med vatten så den tyngde ner ordentligt. Till sist svepte jag in allt i aluminiumfolie och ställde in det hela i ugnen och bakade en timma ungefär på c:a 75 grader.

Det fick svalna över natten, och det var förstås spännande att öppna paketet nästa dag. Resultatet blev som nedan.

Javars, men jag hade tänkt mig ett tydligare avtryck av gallret. Så jag gjorde en komplettering. Gallret stoppades in igen i den utochinvända tröjan, den lades på en bricka och området där gallret låg blöttes. Därefter lade jag på en träplatta som faktiskt fanns till hands och klämde till det hela med skruvtvingar.

Det här paketet fick ligga i press två dygn. Efter ett dygn löste jag på tvingarna och blötte på det hela en gång till. Och så här blev det.

Genast lite intressantare. Liknande avtryck på baksidan också förstås. Nu är den här tröjan så tunn så jag kommer nog bara att använda den till undertröja. Men jag vet ju själv vad jag bär…

Kom ihåg att det går att klicka upp bilderna i större storlek!

Svampfärgningsförsök

I lördags ordnade hemslöjdsföreningen här i Stockholm en svampexkursion under ledning av en ”riktig” konsulent. Strålande väder var det och trevligt sällskap också. Det är ju alltid skönt att komma ut i skogen. Focus låg på svampar för färgning, och vi/jag kom glatt skuttande och visade upp våra fynd för konsulenten. Här nedan har vi aspsopp, som man ju ska äta i stället, trappstegsskivling(?) som inte var bra till nåt tror jag och ärggrön hmhmskivling som inte heller var intressant trots sin fina färg. Nej namnen fastnade inte ordentligt…

Väl hemma lade jag upp min skörd i tvättstugan.

Från övre vänstra hörnet: smörsopp, fjällig taggsvamp, grynsopp, pepparsopp, rabarbersvamp och narrkantarell. Längst fram en rad med björktickor. Högst upp till höger en okänd sopp och en liten lysticka. Den sista fick jag av konsulenten som plockat den vid ett tidigare tillfälle. Så det blev till att rensa. Och provfärga. Först ut var narrkantarellerna och därefter den fjälliga taggsvampen.

Jag är väl inte så särskilt impad. Inget fel på grå färger, de har också sitt användningsområde. Men det kan man få på enklare sätt. Den till vänster är narrkantareller, de gula fina svamparna. En av provhärvorna har legat i lutbad, därför har den en något mörkare ton. Till höger ligger taggsvampen, som jag hoppades skulle vara motaggsvamp, men så var det icke. Om det verkligen varit motagg hade jag kunnat få blå toner. Det var väl tur att det var provfärgningar trots allt.

Ingen skugga över svampkonsulenten. Hon ledde oss till ett ställe där det borde finnas dom här fina röda skivlingarna, och vi hittade en. Det var väl inte tid för dom än, eller så hade någon annan hunnit före. Nu är vi ju dessutom flera som vet var dom kan finnas. Sopparna ligger på tork medans jag funderar på om det ska vara värt att koka dom. Den lilla fina lystickan får jag försöka hitta fler av. (Växer på rönnar, om någon av mina bloggläsande vänner skulle hitta…) Björktickan är också skuren och väntar på sällskap av samma sort, men den ska jag ha till papperstillverkning tänkte jag. Så småningom. Kom inte med förslaget att jag ska äta sopparna, för jag tillhör den underliga sorts människor som inte är särskilt förtjust i att äta svamp.

Men jag har i alla fall lyckats med ett experiment!

Jag plockade några blad av min japanska indigo, lade in i ett vikt tunnt sidentyg och slog till med hammaren ganska många gånger. Det kallas hapa-zome på japanska. Tyget fick torka ett dygn innan jag tvättade med marseilletvål. Och det blev ju inte så pjåkigt med de här blågröna tonerna!