Kategoriarkiv: siden

Ännu en silkeströja

I affären och på nätet hos Sidenselma kan man köpa sidentröjor. Jag hade städat i frysen och hittat infrysta sparade slattar av olika färgbad, som jag hällde ihop, tillsatte alun och färgade tröjan i. Man får tänka på att inte gå upp så högt i temperatur med silke, högst 80 C.  Det blev en jämn och fin gulbeige grundfärg, som jag sedan ville fortsätta experimentera med. Jag har ekar på tomten så jag plockade ett gäng ekollon och surrade ihop med tröjan. Sedan ställde jag detta med vatten i en gammal plastglassburk med lock och satte upp den på varmvattenberedaren. Efter en vecka ungefär syntes det ingenting särskilt på tröjan, men då gjorde jag ett kok med järnspikar, vatten och lite ättika. När jag sedan doppade tröjan i det här järnhaltiga vattnet, gifte ekollonfärgningen ihop sig med järnbetningen och syntes tydligt som mörka fläckar och skuggningar. På bilden nedan ser ni hur det blev. Där sitter också en liten provlapp som visar den första gulbeiga färgen.


Nu blev jag inte så nöjd med detta faktiskt. Tyckte mest det såg ut som något en bilmekaniker haft på sig. Så jag blötte tröjan och vände den ut-och-in. Sedan strödde jag i korn av svartris och hela torkade koschenill-löss, innan jag vek ihop den och snodde garn omkring, hårt. Ner med paketet i kastrullen och så värmde jag till 80 C, drog kastrullen åt sidan och lät det hela stå till nästa dag. Då blev det så här.


Lite roligare resultat tycker jag. Färgvattnet såg starkt och bra ut så jag slängde i en liten härva redgarn och färgade den på vanligt sätt. Den var betad med alun.


Så fick det vara nog med den färgningen!

Mindre lyckad färgning med vau

Ja men hej. Jag lever fortfarande faktiskt. Det har dock varit lite si och så med blogglusten. Tycker ni det är värt att jag håller på med bloggen förresten? Sluta färga har jag dock ingen lust med. 

Och så hade jag uppdaterat min WordPress så jag tassade i helt okända marker. Det såg inte ut som jag är van vid. ”Block”? Naturligtvis gick det åt skogen. Snälla dottern som är min datasupport tog fram den gamla versionen av WordPress så jag kunde göra som jag brukar för att kunna färdigställa detta inlägg. Men förmodligen måste jag lära mig den nya versionen för att kunna fortsätta blogga. Så vi får se hur, om och när det kan bli. 

I alla fall. I våras när jag rensade landen från alla små och stora plantor av vau som kommit upp där dom inte skulle växa, tog jag reda på dom och lade dom på en sidensjal, tidigare alunbetad. Har man en gång odlat vau är det svårt att bli av med den ska jag säga.



Som ni ser är det stort och smått om vartannat, och rötter och jord fick också komma med. Det är halva sjalen som visas. Den andra sjalhalvan veks över och så rullade jag ihop allt och lade i en bytta som ställdes på den soliga terassen i en vecka ungefär tror jag. I samma bad lades också en remsa av tunt sidentyg med inlindade blad av vau. Så här blev det.

Sjalen blev flammigt gul och det var ju väntat. Av jorden och rötterna blev det inget spår. Den konstiga gröna figuren är ett misslyckat försök att göra en hapa-zome, ett avtryck av ett vejdeblad. Det var alldeles för saftigt till det tunna tyget och blev bara kladdigt tyvärr. Den tunna sidenremsan gjorde jag ett halsband av. Jag sydde den till ett rör, trädde i träkulor och gjorde knutar av tyget mellan pärlorna. Sidenremsan var drygt 1, 15 m lång och träkulorna 10 mm i diameter, om ni skulle få lust att göra något liknande. Om man inte gör knutar utan sätter något annat mellan pärlorna kan man få till ett längre halsband. 

Av detta har jag lärt att vau färgar bra även som pytteliten. Och att det är mindre bra att göra hapa-zome på tunna tyger. 

Färga med valnötsblad

Jag köpte en påse med innehåll som kallas valnötsblad från Lilla butiken i Borensberg på höstens Syfestival. Visst kan man färga med bladen men jag har för mig att den bästa färgen finns i hyllena som är runt den omogna nöten. Vet dock inte hur det är med det dessa blad. Nåväl, nu har jag gjort ett testbad.

Småhärvorna av ullgarn längst till vänster är betade med alun plus vinsten. Sedan kommer två härvor betade med enbart alun och bredvid dessa en hopvikt rabarberbetad härva. Två små tygbitar, en av sidentaft och en av ylletyg, en större tygbit av sidenjapon och två småhärvor av silkegarn.

Sedan gav jag några av proven lite efterbehandling.

De två små till vänster är oförändrade och enbart med som referens. De två som kommer efter är de alunbetade härvorna, som efterbehandlats med dels lut, den mer gulaktiga, och kopparvatten, den mörkare. Tygbitarna av siden är manipulerade på samma sätt: i mitten referenten, därovan den med lut och längst ner den med kopparvatten. All efterbehandling skedde under 20 minuter rumstemperatur.

Kopparvatten? tänker ni. En bit kopparrör och några bitar avskalade elkablar ligger sedan flera år i en glasburk med vatten och lite ättika. När jag vill göra ett test lägger jag garnet i burken. Allt eftersom pytsar jag i lite mer vatten. Den här saften är absolut ingenting att dricka. Luten har jag korpat åt mig efter byalagets byk på Skansens lin- och ulldagar. Den har ett pH på c:a 12, mätt med lackmuspapper från apoteket. Den bjuder jag inte heller på till bullarna.

Man kan handla växtfärgningsmaterial från Lilla Butikens hemsida här.

Färga med krappens blad

Min hemodlade krapp blev fin denna sommar, stor och buskig med många blommor.

Det är ju så med krapp att man bör låta den växa till sig några år, innan man gräver upp rötterna. Nu hade den stått i sin pallkrage tre år, så jag tyckte det var dags. För några veckor sedan tog jag fram grepen, gick ut i landet och grävde upp vad jag kom åt. Det blev en hel del, som syns på nedanstående bild. Jag tror jag satte åtta frön, som jag köpt från Wild Colours via nätet. Alla grodde inte, men de som tog sig överlevde vintrarna här utanför Stockholm helt galant.

De här rötterna ska nu tvättas, hackas och sparas – igen. Jag vet inte riktigt hur länge. Men det är uppenbart att man får ha tålamod om man vill färga med egenodlad krapp.

I Jenny Deans bok A Heritage of Colour skriver hon emellertid att man kan färga med de gröna delarna av växten också, fast man får inte rött då förstås. Hon har lyckats få rosa toner. Det går bra att använda de halvvissna delarna av växten, skriver hon också. Så jag valde ut de bästa grenarna och klippte ner i min 10-liters färgningsgryta. De bladen kokade jag sedan ur på vanligt sätt och fick en lovande mörkbrun vätska, som porteröl ungefär. I den fick några småhärvor ullgarn sjuda under en timme, tillsammans med några småbitar sidentyg. Garnet var betat med alun och vinsten, men tygbitarna är nog obetade.

Resultatet blev som ovan. Inte rosa direkt. Jag vet inte om vi behöver fler växter som kan färga beige, men nu har jag i alla fall provat. Fast den ljusgröna är ju fin. Längst till vänster har vi den rena färgen i två småhärvor, sedan kommer en härva som efterbehandlats i lut 20 minuter och därefter en som legat i mitt kopparvatten samma tid. Tygbitarna är uppifrån och ner japon, taft och råsiden. Färgåtergivningen är inte helt korrekt. Garnerna är lite mer mättade i färg på bilden än i verkligheten.