Kategoriarkiv: vau

Torkad vau – färgning

Abstract in English below.

Vau eller färgreseda (Reseda luteola) kallades ofta färggräs förr. Det odlades i stora mängder och kunde också importeras. Det är lätt att odla vau, och har man en gång gjort det blir man nästan inte av med den, då den fröar av sig så ohyggligt. Det är flera år sedan jag hade vauodling, men jag plockar fortfarande bort små spontana plantor här och där. Förra sommaren lade jag det jag plockat på tork i trädgårdsskjulet, och för ett par veckor sedan körde jag ett kok. Jag hade ett hg torkad vau som jag lade i kastrull och kokade en timme. Själva färgningen gick till som vanligt: den pågick en timme med temperatur 85-95 grader. Det luktade betydligt bättre än de gamla lavarna jag kört förut kan jag säga, ungefär som torrt hö. Och så här blev det med alunbetat garn:


Från vänster har vi då en härva på ett hg vitt ullgarn, och bredvid den ligger överst småhärvor av redgarn och under det härvor av ett lite tjockt entrådigt silkegarn. Den gröna färgen längst till höger fick småhärvorna när dom låg i mitt kopparvatten. Jag glömde att jag lagt ner dom så det blev onödigt lång tid, och inte klockade jag det heller. Men de blev ju väldigt fint gröna. Det var mycket färg kvar i badet så det hade nog räckt till ett efterbad också men det hade jag inte lust med denna gången.

Jag funderade på om det kunde bli någon skillnad på den gula färgen beroende på om den var färsk eller torkad. Så jag letade reda på den sjal jag stickade efter förra färgningen, när jag hade purfärsk vau. Det gula i sjalen är vau men de gröna tonerna är syrafärger.


Sjalens gula ser möjligen lite ljusare ut men det är ingen stor skillnad. Så äktheten kan väl sägas vara OK. Det sägs ju också att det gula korset i svenska flaggan förr färgades med vau.

A couple of years ago I grew weld in my garden, and it still keeps coming up at places. Last summer I dried the little plants, and last week I made a dye bath with them. It was 100 gr of dried weld, and I boiled it one hour before straining it. The big skein is 100 gr, and I also dyed a couple of small sample skeins, in woollen and silken (below) yarn. Green colour was acheived when letting the skeins soak in my copper water, but I actually forgot them there so I don’t know how long…

I also knitted a scarf from the yarn died with fresh weld, so I took it out to compare the colours. But I would say the colour has lasted well through the years. The green tones are from acid colours. There’s a saying that the yellow cross in the Swedish flag used to be dyed with weld.

Mindre lyckad färgning med vau

Ja men hej. Jag lever fortfarande faktiskt. Det har dock varit lite si och så med blogglusten. Tycker ni det är värt att jag håller på med bloggen förresten? Sluta färga har jag dock ingen lust med. 

Och så hade jag uppdaterat min WordPress så jag tassade i helt okända marker. Det såg inte ut som jag är van vid. ”Block”? Naturligtvis gick det åt skogen. Snälla dottern som är min datasupport tog fram den gamla versionen av WordPress så jag kunde göra som jag brukar för att kunna färdigställa detta inlägg. Men förmodligen måste jag lära mig den nya versionen för att kunna fortsätta blogga. Så vi får se hur, om och när det kan bli. 

I alla fall. I våras när jag rensade landen från alla små och stora plantor av vau som kommit upp där dom inte skulle växa, tog jag reda på dom och lade dom på en sidensjal, tidigare alunbetad. Har man en gång odlat vau är det svårt att bli av med den ska jag säga.



Som ni ser är det stort och smått om vartannat, och rötter och jord fick också komma med. Det är halva sjalen som visas. Den andra sjalhalvan veks över och så rullade jag ihop allt och lade i en bytta som ställdes på den soliga terassen i en vecka ungefär tror jag. I samma bad lades också en remsa av tunt sidentyg med inlindade blad av vau. Så här blev det.

Sjalen blev flammigt gul och det var ju väntat. Av jorden och rötterna blev det inget spår. Den konstiga gröna figuren är ett misslyckat försök att göra en hapa-zome, ett avtryck av ett vejdeblad. Det var alldeles för saftigt till det tunna tyget och blev bara kladdigt tyvärr. Den tunna sidenremsan gjorde jag ett halsband av. Jag sydde den till ett rör, trädde i träkulor och gjorde knutar av tyget mellan pärlorna. Sidenremsan var drygt 1, 15 m lång och träkulorna 10 mm i diameter, om ni skulle få lust att göra något liknande. Om man inte gör knutar utan sätter något annat mellan pärlorna kan man få till ett längre halsband. 

Av detta har jag lärt att vau färgar bra även som pytteliten. Och att det är mindre bra att göra hapa-zome på tunna tyger. 

Färgodlingarna 2018

Här kommer en liten rapport om vad jag odlar för färgväxter i år.

Den stora överraskningen är amerikanskt kermesbär. Frön fick jag från Impecta. Jag har köpt frön till alla växter jag skriver om därifrån. Dom tog sig fint, men jag hade inte läst på ordentligt om växten kan jag säga. Jag hade tänkt mig växter ungefär 60 cm höga, men fick buskar lika höga som jag själv.

Sju stycken i en pallkrage är ju alldeles för tätt! Men nu när jag läst på tänker jag faktiskt plantera ut ett par på friland på ett skyddat ställe och se om den kan övervintra. Den har ju viss status som ogräs i sitt hemland Nordamerika, så det verkar vara en tuffing.

Nu väntar jag bara på att bären ska mogna ut, för det är bärsaften man använder. Dom ska bli nästan svarta och kunna ge en mörkröd färg. Hoppas det blir en varm höst!

Den japanska indigon är på väg att leta sig ut från det lilla växthuset.

Den har trivts väldigt bra denna heta sommar, och jag har fått vattna den ofta. Men nu måste jag snart färga med den, innan den förstörs av kallt väder.

Bredvid kermesbären står den här pallkragen.

Där kan man se ett väldigt fint exemplar av ålandsrot, som jag drivit upp nu och ska plantera ut senare, en rad rädisor plus en massa småbjörkar. Men blodroten som jag satte frön till har inte visat sig alls. Jag har ingen aning om varför den tjurar så. Kanske den väntar på en kall vinter för att kunna gro nästa år men vad vet jag? Kommunikationen är obefintlig.

Överallt kommer det upp småplantor av vau. Det blir en fin gul färg och bina gillar den verkligen men den är då ett ogräs. Det är flera år sedan jag hade den men det ligger fortfarande frön i jorden som gror rätt vad det är.

På terassen står några prydnadskrukor med tagetes, färgkulla och tigeröga. Dom knipsar jag av allt eftersom de slår ut och torkar för framtida experiment.

Det är inte så populärt hos humlor och fjärilar men det kommer snart nya blommor. Och nästa sommar blir det nya växter.

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!