Kategoriarkiv: syrafärger

Hålla ordning

Abstract in English below.

Genom åren har jag gått många olika kurser i färgning, företrädesvis av garn. Jag har en hel del sparade garnprover och pärmar, som nu är väldigt värdefulla för mig. Den första kursen gick jag 1970 i Rättvik, och vi höll till vid Siljans strand. På bilden nedan ligger den ring med garnprover vi fick till då överst, fortfarande vacker och färgrik. Dessvärre har en del av etiketterna som satt i varje härva fallit bort.


I mitten av garnhögen tittar de syrafärgade garnproverna fram, i färgtoner av helt annan briljans och kulör. Just de färgerna borde jag väl kunna använda, eller? Jag kan ju spara en liten tofs som referens, så får jag mer plats. En del av mitt färgarkiv ligger dessutom i förråd. Undras hur det mår?

Men den där dokumentationen av färgningar pågår fortfarande, om än i annan form. Inte som små härvor utan som prover i pärmar. Det tar sin lilla tid att göra iordning men är mycket värt. Så roligt att bläddra tillbaka och se vad jag gjorde! Idag ser det ut så här när jag fixar pärmen. Men jag kan ge tipset att inte vänta in för lång tid innan arbetet blir gjort. Det har hänt att jag fått gå tillbaka till bloggen för att se vad jag gjorde egentligen…


Om ni vill veta mer om de färgningar som syns får ni vara snälla och kolla tidigare blogginlägg. Jag är inte tillräckligt sams med programmet för att kunna länka direkt tillbaks till mina inlägg.



This is a blog post where I discuss the ways to document your results when dyeing. I have samples from my first course in 1970 and following courses and occasions, dyeing with plants as well as with acid colours. Nowadays I use to glue samples and short notes on stiff papers, saved in folders.

Handspunnet

Förkyld har jag varit och hållit mig inomhus. Men nåt måste jag ha att göra, så då blev dom här härvorna tvinnade och tvättade.

De är båda spunna på den lilla turkiska sländan som ligger framför. Den bruna ullen köpte jag på WonderWool Wales 2014, och sländan köptes vid samma tillfälle. Dessvärre glömde jag höra efter vilken ull det var som jag drog handfullar av ur en säck, men den är väldigt mjuk och finkrusig så jag satsar på en merino. Den rosa är 100 % alpacka, och den har jag fått av en vän som rensade ut inför en flytt. Den är färgad av Manduzana och köpt på Etsy. Den rosa är tvinnad på slända, men en tyngre, och det tog sin tid ska jag säga! Så till den bruna rotade jag fram mormors gamla hjulbäckare (spinnrock) ur garderoben och tvinnade på den. Efter tvätten kan man verkligen se och känna skillnaden i kvalitet. Ullgarnet är mjukt och elastiskt, alpackan är ännu mjukare men mer stum.

Och vad ska det bli av dem? hör jag en del säga.

Bli och bli! Dom här härvorna är redan någonting i sig själva. De är mjuka och gosiga, härliga att klappa på eller ta med sig i sängen. De är minnen av särskilda tillfällen/personer. De är manifestationer av en självpåtagen genomförd uppgift, och även om de kunde ha blivit jämnare spunna är de helt användbara. De är steg på vägen för min ökade kunskap om ullfibrer.

Det klart att jag har idéer om vad de skulle kunna bli. Min väg är kantad av fådda och släppta idéer, fler än vad jag strängt taget behöver. Dessutom har jag 100 gr ljusgrön ospunnen fiber som skulle kunna passa bra tilsammans med dom här. Någon gång.

Redo för kylan, när den kommer.

Så här ungefär kommer jag att se ut i höst. 


Ett varv nu och ett varv då har fixat en ny halsduk åt mig. Mönstret är Veera Välimäkis Color affection. En i min stickjunta har stickat flera, så hon rekommenderade den. Men det är rätt många saker som är annorlunda mot originalmönstret. 

Till att börja med har jag använt ett annat garn än vad mönstret är skrivet för. Jag rotade i mina garnlådor och kom fram med detta: 


Egenfärgat redgarn. Det klargula är färgat med vau, kallas även färgreseda. De två andra är färgade med syrafärger, helt improviserat direkt i grytan. Turkos och gult som basfärger i det ena och mörkgrönt med lite andra toner i den andra. Jag har faktiskt bara strött pulver över och sedan klämt och vänt på garnet innan jag fixerade färgen med upphettning. Det var ett tag sedan så jag minns inte riktigt vad jag gjorde. Som regel brukar ju inte växtfärgat gifta sig så bra med syntetfärger, men det här klargula vaugarnet gick bra ihop med de andra tyckte jag. 

Här ligger halsduken i min häck som en kapsejsad drake… 
Eftersom redgarnet är så tunnt har jag använt det dubbelt, tagit en garnända från utsidan av nystanet och en från insidan. Men då har jag förstås inte fått samma fyllighet i garnet som om jag använt ett tvåtrådigt garn. Annars har jag i stort sett följt beskrivningen slaviskt, bortsett från att jag gjort kantökningarna med omslag istället för att sticka i föregående varvs maskas bakre båge (hängde ni med där?). Det har då förstås gett mig en rad med hål utefter kanterna men det är ju likadant hela vägen så jag låtsas att det hör till. Det var min stickkompis som rekommenderade den metoden för ökning. En himla massa maskor var det på varje varv mot slutet. 


Jag är nöjd själv i alla fall, och det är väl det viktigaste?

Sedan har jag ett nytt bildredigeringsprogram, som jag inte riktigt kommer överens med. Därför är det här inlägget tyngre än de brukar vara. Ber om ursäkt för det. 

Figurer i fönster

  
I skyltfönstret på Idungatan 6, Stockholms läns Hemslöjdsförening, hänger och sitter fyra kompanjoner skapade av Kristina Skantze. Hon var föreningens Jenny Åkerström-stipendiat förra året och ställer ut dessa figurer t o m 31 mars. 

De är tillverkade av silkesjersey som Skantze färgat, med stoppning av polyester och handsydda sömmar som formar ansikten och kroppar. Konstnären berättade vid vernissagen att hon alltid ”hållit på” med figurer. Genom många försök har hon utvecklat en teknik som ger henne stora möjligheter att visa olika uttryck. 

  
  
  
På Kristina Skantzes hemsida finns många fler kompanjoner att se.