Kategoriarkiv: syrafärger

Handspunnet

Förkyld har jag varit och hållit mig inomhus. Men nåt måste jag ha att göra, så då blev dom här härvorna tvinnade och tvättade.

De är båda spunna på den lilla turkiska sländan som ligger framför. Den bruna ullen köpte jag på WonderWool Wales 2014, och sländan köptes vid samma tillfälle. Dessvärre glömde jag höra efter vilken ull det var som jag drog handfullar av ur en säck, men den är väldigt mjuk och finkrusig så jag satsar på en merino. Den rosa är 100 % alpacka, och den har jag fått av en vän som rensade ut inför en flytt. Den är färgad av Manduzana och köpt på Etsy. Den rosa är tvinnad på slända, men en tyngre, och det tog sin tid ska jag säga! Så till den bruna rotade jag fram mormors gamla hjulbäckare (spinnrock) ur garderoben och tvinnade på den. Efter tvätten kan man verkligen se och känna skillnaden i kvalitet. Ullgarnet är mjukt och elastiskt, alpackan är ännu mjukare men mer stum.

Och vad ska det bli av dem? hör jag en del säga.

Bli och bli! Dom här härvorna är redan någonting i sig själva. De är mjuka och gosiga, härliga att klappa på eller ta med sig i sängen. De är minnen av särskilda tillfällen/personer. De är manifestationer av en självpåtagen genomförd uppgift, och även om de kunde ha blivit jämnare spunna är de helt användbara. De är steg på vägen för min ökade kunskap om ullfibrer.

Det klart att jag har idéer om vad de skulle kunna bli. Min väg är kantad av fådda och släppta idéer, fler än vad jag strängt taget behöver. Dessutom har jag 100 gr ljusgrön ospunnen fiber som skulle kunna passa bra tilsammans med dom här. Någon gång.

Redo för kylan, när den kommer.

Så här ungefär kommer jag att se ut i höst. 


Ett varv nu och ett varv då har fixat en ny halsduk åt mig. Mönstret är Veera Välimäkis Color affection. En i min stickjunta har stickat flera, så hon rekommenderade den. Men det är rätt många saker som är annorlunda mot originalmönstret. 

Till att börja med har jag använt ett annat garn än vad mönstret är skrivet för. Jag rotade i mina garnlådor och kom fram med detta: 


Egenfärgat redgarn. Det klargula är färgat med vau, kallas även färgreseda. De två andra är färgade med syrafärger, helt improviserat direkt i grytan. Turkos och gult som basfärger i det ena och mörkgrönt med lite andra toner i den andra. Jag har faktiskt bara strött pulver över och sedan klämt och vänt på garnet innan jag fixerade färgen med upphettning. Det var ett tag sedan så jag minns inte riktigt vad jag gjorde. Som regel brukar ju inte växtfärgat gifta sig så bra med syntetfärger, men det här klargula vaugarnet gick bra ihop med de andra tyckte jag. 

Här ligger halsduken i min häck som en kapsejsad drake… 
Eftersom redgarnet är så tunnt har jag använt det dubbelt, tagit en garnända från utsidan av nystanet och en från insidan. Men då har jag förstås inte fått samma fyllighet i garnet som om jag använt ett tvåtrådigt garn. Annars har jag i stort sett följt beskrivningen slaviskt, bortsett från att jag gjort kantökningarna med omslag istället för att sticka i föregående varvs maskas bakre båge (hängde ni med där?). Det har då förstås gett mig en rad med hål utefter kanterna men det är ju likadant hela vägen så jag låtsas att det hör till. Det var min stickkompis som rekommenderade den metoden för ökning. En himla massa maskor var det på varje varv mot slutet. 


Jag är nöjd själv i alla fall, och det är väl det viktigaste?

Sedan har jag ett nytt bildredigeringsprogram, som jag inte riktigt kommer överens med. Därför är det här inlägget tyngre än de brukar vara. Ber om ursäkt för det. 

Figurer i fönster

  
I skyltfönstret på Idungatan 6, Stockholms läns Hemslöjdsförening, hänger och sitter fyra kompanjoner skapade av Kristina Skantze. Hon var föreningens Jenny Åkerström-stipendiat förra året och ställer ut dessa figurer t o m 31 mars. 

De är tillverkade av silkesjersey som Skantze färgat, med stoppning av polyester och handsydda sömmar som formar ansikten och kroppar. Konstnären berättade vid vernissagen att hon alltid ”hållit på” med figurer. Genom många försök har hon utvecklat en teknik som ger henne stora möjligheter att visa olika uttryck. 

  
  
  
På Kristina Skantzes hemsida finns många fler kompanjoner att se. 

Om en tröja

I mellandagarna fick jag äntligen den här tröjan klar. 

  
Den har en väldigt lång tillkomsthistoria, som sträcker sig över flera år. 

Om vi nu börjar med det gråbeiga garnet, så är det färgat med valnötsskal för många många år sedan, i min första period av växtfärgning på 1970-talet. Skalen hade jag sparat från julnötternas knäckande flera år. Valnötter går ju oftast sönder i två halvor, och det var dessa som sparades. Så småningom kokade jag dem i stora bykgrytan, och vattnet blev lovande mörkbrunt. Det var lite snopet att det inte blev mer färg på garnet. Kanske det hade blivit bättre om jag krossat skalen mer, men det är ju å andra sidan de gröna höljena som omger den omogna nöten som har mest färg att ge, det vet jag egentligen. Det är förresten garn från Bergå spinneri, saligt i åminnelse. 

Vi hoppar fram några år i tiden och finner mig på ull- och fårkunskapskurs på lanthushållsskolan i Vålberg utanför Karlstad. Dit kom bl a Margrét Kållberg och lärde oss färga med syrafärger, och då gjorde jag det rosa garnet (som är lite rödare i tonen på fotot än i verkligheten). Jag vet inte alls varifrån det garnet kommer. Efter ytterligare några år sammanförde jag de här garnerna och började sticka en tröja i näverstickning. Men den var på väg att bli alldeles för stor och repades snart upp. 

  
Nåväl, en ny tröjidé uppstod i mitt huvud. Den här gången gick jag lite mer metodiskt tillväga: gjorde modellskiss, stickade provlapp, tog mått på en omtyckt tröja. Sedan satte jag igång att sticka, till och från under några år. Tröjan är som ni kanske förstår stickad på tvären, från mitt fram runt över ryggen till nästa framkant, med avmaskningar och upplägg för ärmhål och sidosprund, hopsydd på axlarna. Ärmarna är också stickade på tvären, med förkortade varv mot handloven och en kil under ärmhålan. Knäppkanten är virkad, och det är också virkat runt alla kanter, utom hals och ärmar som har fått resårkant. Och tekniken är vad jag kallar moss-stickning. Där finns också en musikalisk hemlighet. 

  
Jag är inte helnöjd men kommer inte att göra om den igen. Om inte annat så duger den på landet, vi får se hur det känns när jag använt den lite mer. Kanske är det bara så att den behöver boas in i lite.