Kategoriarkiv: stickning

Torkad vau – färgning

Abstract in English below.

Vau eller färgreseda (Reseda luteola) kallades ofta färggräs förr. Det odlades i stora mängder och kunde också importeras. Det är lätt att odla vau, och har man en gång gjort det blir man nästan inte av med den, då den fröar av sig så ohyggligt. Det är flera år sedan jag hade vauodling, men jag plockar fortfarande bort små spontana plantor här och där. Förra sommaren lade jag det jag plockat på tork i trädgårdsskjulet, och för ett par veckor sedan körde jag ett kok. Jag hade ett hg torkad vau som jag lade i kastrull och kokade en timme. Själva färgningen gick till som vanligt: den pågick en timme med temperatur 85-95 grader. Det luktade betydligt bättre än de gamla lavarna jag kört förut kan jag säga, ungefär som torrt hö. Och så här blev det med alunbetat garn:


Från vänster har vi då en härva på ett hg vitt ullgarn, och bredvid den ligger överst småhärvor av redgarn och under det härvor av ett lite tjockt entrådigt silkegarn. Den gröna färgen längst till höger fick småhärvorna när dom låg i mitt kopparvatten. Jag glömde att jag lagt ner dom så det blev onödigt lång tid, och inte klockade jag det heller. Men de blev ju väldigt fint gröna. Det var mycket färg kvar i badet så det hade nog räckt till ett efterbad också men det hade jag inte lust med denna gången.

Jag funderade på om det kunde bli någon skillnad på den gula färgen beroende på om den var färsk eller torkad. Så jag letade reda på den sjal jag stickade efter förra färgningen, när jag hade purfärsk vau. Det gula i sjalen är vau men de gröna tonerna är syrafärger.


Sjalens gula ser möjligen lite ljusare ut men det är ingen stor skillnad. Så äktheten kan väl sägas vara OK. Det sägs ju också att det gula korset i svenska flaggan förr färgades med vau.

A couple of years ago I grew weld in my garden, and it still keeps coming up at places. Last summer I dried the little plants, and last week I made a dye bath with them. It was 100 gr of dried weld, and I boiled it one hour before straining it. The big skein is 100 gr, and I also dyed a couple of small sample skeins, in woollen and silken (below) yarn. Green colour was acheived when letting the skeins soak in my copper water, but I actually forgot them there so I don’t know how long…

I also knitted a scarf from the yarn died with fresh weld, so I took it out to compare the colours. But I would say the colour has lasted well through the years. The green tones are from acid colours. There’s a saying that the yellow cross in the Swedish flag used to be dyed with weld.

Ännu en koschenillfärgning

Abstract in English below.

Jag ville göra ett färgskiftande garn och valde den här lite omständiga metoden.

Först delade jag en härva Stäkets 1 Naturvit Jämt & Fint 100% jämtlandsull i två delar och stickade ett stycke med dubbelt garn. Ett väldigt mjukt och fint garn som jag kan rekommendera för övrigt. Det stickade stycket tvättades och betades med alun, 60 grader i en timme.

Så vägde jag upp fem gr koschenill-löss och malde dem i mortel, samt hällde på c:a två dl hett vatten. Detta lilla bad fick dessutom ett uppkok. Jag strödde  torkade blomhuvuden av egenodlad tigeröga, Coreopsis tinctoria, på den våta sticklappen, vek ihop, rullade och knöt runt hårt med snöre.

Med hjälp av en sked öste jag på av koschenillvätskan på rullen lite här och där. Eftersom rullen var våt spred sig färgen snabbt. Koschenill, i alla fall den jag har, blir ganska mörkt lila i ren form. Efter några ösningar hällde jag lite limejuice, från en sån där grön flaska med gult skruvlock som finns i alla affärer, ner på koschenillvätskan. Det syrliga i juicen förändrar koschenillens färg till en röd ton med lite dragning åt blått. Så öste jag på lite av den varianten. Dessutom hällde jag på några droppar limejuice direkt på rullen. Efter den behandlingen såg den ut så här.


Och så stoppade jag rullen i en stekpåse, förslöt den men gjorde ett litet hål för ångan att pysa ut genom. Det hela lades i mikrougnens lock för att kunna hanteras när det blivit hett.


Jag körde ugnen tre gånger i fem minuter på halv styrka, med trettio minuters vilotid emellan. Ungefär. Jag försökta också vända på rullen mellan varven. Om man inte har/inte vill använda mikro kan man lägga sin rulle i ett durkslag och ånga den över vattenbad i minst en timme. Det borde gå bra att ”steka” den i ugn också, bara man inte glömmer att kolla så det inte kokar torrt. Sen gäller det att beväpna sig med tålamod och INTE ÖPPNA rullen förrän tidigast nästa dag, dels för att den är jättehet, dels för att det är bra för färgerna att mogna efter. Jag hällde dessutom på lite mer limejuice på några ställen eftersom jag tyckte det var lite väl mycket av den lila färgen.


Och det var spännande att äntligen öppna rullen må ni tro! Det första av sköljningen gjorde jag i ganska lite vatten, för det blev då blev en stark koncentration av dels färgpulverrester, dels själva blomhuvudena. Men sedan sköljde jag lappen ordentligt och lät den torka. Så här såg den ut efter det. Men jag måste påpeka att kameran gör färgerna rätt mycket bjärtare än verkligheten.


Här ser man då de olika röda tonerna från koschenillen och de gulgröna från tigerögat i en skön förening. Tycker jag själv åtminstone.

Maken fick hjälpa mig att repa upp lappen och dela garnet i två nystan igen. Sedan härvlade jag det, tvättade och lät torka.


Jag blev nöjd med mitt färgexperiment, måste jag säga. Även om det är omständigt. Och vad ska det bli? Jag vet inte. Det viktiga var själva processen. Men garnet i sig tycker jag nu bjuder in till nålbindning faktiskt. Vi får se.


Men det är inte slut här. Koschenill är väldigt drygt, så jag hällde det färgbad som var kvar efter ösningen i min färgarkastrull och började färga mina småhärvor, som jag försöker att alltid ha till hands för att göra mina experiment i liten skala. De väger ungefär tre gram styck.


Längst till vänster har vi silkegarn och därefter redgarn, betade med alun. Den mörkare gulbruna är en redgarnshärva betad med rabarberblad. Jag färgade med lite olika kombinationer av dessa garner och kunde få fram  sex graderingar av rött mot rosa.


De som ligger på tvären längst ner är färgade med det första sköljvattnet från rullfärgningen. Där fanns det ju med blomhuvuden som drog färgen åt det gula hållet. Den till vänster är färgad först. Den mer färgstarka till höger slarvade jag med tillsynen på. Det blev så att den fick koka i en timme, och när jag till slut kom på det hade nästan allt vatten kokat bort. Den stackars lilla härvan låg som en nästan stekt trasa på botten av kastrullen, men den hade trots allt inte bränt fast och färgen överraskade verkligen!

This is a story on dyeing a knitted piece, mordanted with alum, with cochineal and dried flowers from Coreopsis tinctoria. I dissolved the lice in water and poured on the rolled knitted piece with the flowers inside. I then dyed it in the micro wave oven, five minutes at a time, half the heat, three times, with a resting time for the yarn about half an hour in between. I also used some lime juice to change the colour of the cochineal bath from lilac to red. The small skeins of yarn were dyed in the exhaust baths.

Julklappstips i efterhand

Abstract in English below.

Mitt yngsta barnbarn gillar att klä på och av sin Barbie. Så det finns ett visst behov av nya kläder då och då. De här gjorde jag till julklapp.


Det finns gott om restgarner att använda i mina lådor. Den silvriga har en gång varit en virkad finklänning i min ungdom, t ex. Mönster finns att hämta på nätet, på www.stickatillbarbie.se. Där finns bortåt 1000 mönster att välja på, på flera språk. Och det är roligt att göra de här små sakerna. Det hinner inte bli tråkigt om man säger så. (Men det var en himla massa maskor att maska av till den gula kjolen. Tog hela tågresan mellan Falun och Avesta!)

I knitted these little garments as a X-mas gift for my youngest grandchild. There’s a site named www.stickatillbarbie.se with lots of patterns, if you feel inspired.  Also in other languages than Swedish.

Ullmarknaden i Österbybruk

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.