Kategoriarkiv: vantar

Sticksommar i Åkersberga

Abstract in English below.

Halsduksvimpeln var hissad i topp i lördags på Länsmansgården i Åkersberga!


Där var det nämligen vernissage på den utställning som nu ska stå nästan hela sommaren till 4 augusti. Den består noga taget av fyra olika utställningar. Jag var där i lördags så här kommer lite info om vad som skedde.

Länsmansgården består av ett stort riktigt gammalt hus, en konsthall, ett bra café och en vacker trädgård. Det finns dessutom hantverksförsäljning och en liten antikaffär. Man får ta sig till Åkersberga station och sedan en Norrtäljebuss, t ex 621 till hållplats Kantarellvägen. Utställningarna finns i både konsthallen och gamla huset.

I gamla huset finns den fantastiska utställningen om marknadsvantarna från Jokkmokk och Jukkasjärvi som Erika Nordvall Falk samlat material till och sedan gjort utställning om. På lördagen var hon också där och hade kurs. Jag fick tillfälle att höra henne presentera sin utställning.


Stickning är lite förbisedd som sameslöjd. Ändå har den utövats sedan minst 1600-talet, enligt pålitliga skriftliga källor. Den har av naturliga skäl varit en viktig beståndsdel i dräkten, både till vardags och fint. Det fanns inte så många regler och måsten i mönsterbildningen, men det går att urskilja vissa regionala särdrag. De flesta insamlade vantarna satt bakom glas av förklarliga skäl, så de blev svåra att fotografera. Men jag har ett foto av en vacker vardagsvante, som man vet stickades av Skajdde-Maria. Hon var en av de skickliga stickerskor som utvecklade en personlig stil. En vardagsvante ska vara så utformad att det går lätt att snabbt slänga av sig den vid behov, och som yttre skydd har den en sydd skinnvante.

Man utlyste en tävling i samband med att informationen om alla stickutställningarna gick ut, och resultaten av den visas på två stora skärmar i det som en gång var köket i det stora huset, det rum som nu används till bl a stickkaféer. Det var många fina vantar men här visar jag bara en skärm, där man i mitten kan se det vinnande paret.


Det finns i Åkersberga en stickgrupp som specialiserat sig på stickning av den typ som görs på Shetlandsöarna, och de hade också utställning i stora huset. Men mina foton av den blev inget bra.

I konsthallen visades stickat av olika förmänliga designers och konstnärer. Vad sägs om Ivar Asplund, Anna Bauer, Katarina Brieditis, Agnes Eriksson, Bara Jonsdottir, Linn Karlsson, Erica Laurell, Elsebeth Lavold, Johanne Ländin, Ylva Vamborg, Freja Willborg och Erika Åberg? Inte heller här blev mina fotografiska mödor särskilt framgångsrika, men några bilder ska jag visa.

Freja Willborg använde både ull och bomull i sin tröja för att få den önskade fläckiga ytan.


Katarina Brieditis visade en stortröja som var stickad på snedden och dessutom arbetad med både broderi och maskstygn, åtminstone tyckte jag det såg så ut.


Erica Laurell använder flera olika tekniker i sitt skapande. Förutom stickade ytor och figurer förekommer både broderi och applikation.


Länsmansgården är öppen torsd-sönd 12:00-16:00, och utställningarna står alltså t o m 4 augusti. Det hålls också en del kurser i samband med detta. Kolla på www.osterakerskonsthall.se

This blog post is about an exhibition on knitting during this summer at Länsmansgården in Åkersberga, in the northern outskirts of Stockholm.

Vantarna från Estland

Jag var till Martinsmarknaden i Tallin för några år sedan, ombloggad här. Där föll jag för ett kit med garn och mönster, se nedan. Det är framtaget av Kirsti Joeste och baserat på ett par gamla vantar från Lihula som finns i Estlands Nationalmuseum.

Jag har jobbat med de där vantarna till och från nu under en tid och äntligen är dom färdiga! Här kommer en rapport om den resan.

Till att börja med bestämde jag mig för att sticka dem enligt mönstret med stickorna nr 1,5 som jag köpte där i Tallinn. Det första som hände var att jag stack mig på stickorna så jag började blöda! Det andra som hände var att jag bestämde mig för att skippa provlappen. Jag vet, urbota dumt! Bortsett från det gick det utan problem att följa beskrivningen, som gavs på både engelska och estniska. Sen kunde jag ju åtminstone ha kollat stickfastheten och eventuellt bytt stickor efter mudden, men nejdå. Men det gick rätt bra i alla fall, jag provade efter hand. Det blev en fast kvalité, kan vi säga. Ganska snart blev jag bekymrad för om det röda garnet skulle räcka, så några varv på mudden och några räta röda varv räknades bort från början. Sen kom jag till anvisningen i mönstret för var lillfingret skulle börja.

Som ni ser hade det inte varit så stor idé att börja med lillfingret där och sticka ungefär 2 cm till fingret. Så det blev raskt ett beslut att göra tumvantar i stället. Visst har mönstret väldigt korta fingrar, det kan man se på bilden på kartongen. Och jag har sett många andra baltiska fingervantar som har korta fingrar, så det är väl en formgivning de använde där förr. Den passar ju också med fågelmönstret.

Nåja, jag strävade på och strax före jul var de färdiga, garnändorna blev infästa, vantarna blötta och småningom fotade. Och garnet räckte till dessa, men jag undrar hur det hade gått med en större storlek. Tummarna blev väldigt stora i öppningen, men det blev ju en bra kompensation för den tumkil som inte fanns.

Jag är inte nöjd med bubbligheten som blev när jag tog ihop vantarna i toppen, men nu får det vara som det är. Dom passar bra och blev rätt fina ändå. Men ringar med vassa stenar på går inte ihop med de här!

Eftersom de röda tupparna eller vad det nu är skulle gå åt olika håll ritade jag för säkerhets skull om mönstret, annars hade min hjärna blivit alldeles in- och utvänd. Och här ser ni också hur krokiga stickorna blivit efter de nästan krampaktiga tagen med nyporna. En sak kan jag i alla fall säga, det dröjer innan jag stickar något med tre färger i varje varv. Och jag tror nog jag väntar ett bra tag med att sticka nåt i mörkblått också.

Laga tovad vante

Mina tovade vantar blev inte riktigt bra på tummen. Ju mer jag använde dem ju mer visade sig de svaga delarna. Jag hade också hört att det inte skulle gå att tova dit en lagning, och det visade sig vara allldeles sant. Så vantarna hamnade i fulhögen.

Sedan fick jag tillfälle att fråga nestorn inom tovning, Gunilla Paetou, vad jag skulle göra, och hon föreslog att jag skulle virka en tummetott och sätta fast. Jag letade reda på ett lämpligt garn i förrådet och satte igång med virkandet. När jag höll på med det fick jag en idé, tappade alla hämningar och gick alldeles bananas.

Ja, sen trädde jag på tummetottarna och sydde fast dom lite lätt innan jag tvättade vantarna ganska hårdhänt i hopp om att näten skulle tova fast. Men det gjorde dom nu inte eftersom vantarna är så hårt tovade. Det kan möjligen bli ett problem, om jag fastnar i saker ofta, men annars är de väl ganska anslående, tycker jag.

I alla fall unika. Varmare blev dom också när draget vid tummarna kom bort.

Än är det vinter kvar

Så jag har anledning att använda min nya mössa och mina nya vantar. 


I höstas råkade jag ut för stickallergi och ägnade mig åt nålbindning istället. Det var en hel del klurande innan de gamla kunskaperna var framplockade från ryggmärgen, men det gick. Garnet, Vålbergsgarn från Wålstedts i Dala-Floda hade jag hemma redan. Det blev så småningom en mössa och ett par vantar, tillverkade på fri hand efter mina egna mått. Sen gick det väldigt fort så någon bild av dem i ovalkat tillstånd har jag inte. 


Så här blev dom i alla fall. Och så här ser dom ut burna. 


Eller så här. 


Skriket i Täby.