Kategoriarkiv: textilkonst

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Shiboriutställning på HV

Svenska Shiborisällskapet har haft utställning på Handarbetets Vänners galleri på djurgården i Stockholm. Nu är det ett par veckor sedan jag var dit, någon dag innan utställningen togs ner. Jag är glad att jag kom dit i alla fall. Jag tog en hel del foton, men det är ju svårt att fotografera på utställningar. Folk som ställer sig i vägen, skor och väskor som dyker upp på bilderna fast de inte syntes i kameran, lampor som inte går att undvika hur man än ställer sig osv. Här kommer ett urval av mina bilder med några personliga kommentarer.

Shibori är som ni vet en särskild typ av reservagefärgning. Det innebär att man med olika metoder hindrar färg från att fastna i tyget eller garnet. Man kan vrida, vika, linda om, sätta för olika träbitar osv. Det är ett japanskt namn, men tekniken har använts på flera håll i världen, och där fått andra namn.

Om man veckar tyget och klämmer fast det mellan fyrkantiga träbitar, får man fyrkantiga ofärgade ytor. Sedan kan man vecka och klämma tyget igen men med en gradvis förflyttning av veck och byte av färg. De olika färgerna samspelar på olika sätt med tyget och varandra och ger spännande övergångar mellan färgytorna. Ingela Friedner har använt tekniken för att bygga husliknande former.

Maya Kessler färgar trasor och garn och använder som inslag i vävarna. Jag blev fascinerad av metoden att göra liksom små randiga rör av tunnt tyg och använda det till inslag. Jag vånne jag vore ett litet kryp och fick ta skydd i ett sådant rör, varmt och mysigt. Och vackert.

Alldeles säker kan jag ju inte vara, men nog tycker jag det ser ut som om Elizabet Christiansson arbetat med det röda färgämnet krapp till detta verk. Skjortan har fått återanvända krage och manschetter, grenar har klätts med ny bark. Och de gamla jakttroféerna har ömsint fått färgglada nya svepningar. I bakgrunden kan vi också se Sara Casten Carlbergs skärmar med landskap.

Båda formen och ytan i Anita Swahns verk får mig att tänka på en fågelhamn. En örn med vida vingar och tät fjäderskrud.

Den här bearbetningen och formningen av tyget kan även användas när man vill bygga volymer och ytor utan färg. Former som sedan fixeras med hjälp av värme. Mia Idar gick en vinterpromenad och fick se hur isen frusit till ballerinakjolar runt vassens strån.

Tomas Robefelt för sin del vill återge det gröna färgskimret från skogens alla trän. Med lager på lager av tyger i olika färger och viktekniker skapas en skiftande yta, som varierar beroende på ljus och luftströmmar.

Mer om Svenska Shiborisällskapet får man veta här.

Väv 2017, del 2

Ett av de föredrag jag lyssnade på hölls av Monica Hallén, trasmattsspecialisten. Hon ställde ut en gammal alnamatta tillsammans med en nyvävd kudde i slarvtjällsteknik. Mycket inspirerande för mig, föredraget, boken och föremålen.

Där bredvid hängde den här läckra lilla saken vävd av Pia Eldin-Lindstén. Jag gillar när själva monteringen är gjord med en tanke och en tvist som i det här fallet: guldblad på en ruff träplatta och ett mellanrum mellan plattan och väven. Läckert som sagt!

Den estniska textilkonstnären och uppfinnaren Kadi Pajupuu har tänkt ut en vävsked där rören är flyttbara i grupper, så att varpens täthet kan varieras under vävningens gång. RailReed heter den. På bilden ser man både skeden och i bakgrunden ett gardintyg där ränderna manipulerats.

Tänk på att bilderna är klickbara.
Det kommer mera!

Länkar:
Pia Eldin-Lindstén
Kadi Pajupuu
Det ser inte ut som om Monica Hallén har någon hemsida.