Kategoriarkiv: textilhistoria

Reserapport

Abstract in English below.

Nu har jag varit ute på resa med Skansens byalag igen. Den här gången bodde vi i Vadstena och bussade oss runt mellan olika sevärdheter där. Här kommer en rapport som fokuserar på de få textila föremål som kom i min väg.

Vårt första stopp var i Medevi brunn. Där kan man hyra in sig och bo i autentisk 1700-talsmiljö om man vill. De här avtagna stolklädslarna är dock senare, från slutet av 1800-talet. De kan säkert vara färdigframställda  broderikit, som en dam med gott om tid broderat. Den ena bilden visar en stolsits och den andra två stolsryggar. Men det här hände för så länge sedan så någon copyright finns inte! Bara att sätta igång om en får lust.

Dagen efter for vi till Åsens by, ett kulturreservat i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Här hängde trasmattorna på vädring.


Inne i ”Teklas hus” hittade jag en bäddad soffa med ett intressant täcke och en fin broderad kudde. Den som sydde täcket har velat pigga upp det svarta med lite broderi. 


Den broderade kudden var lite speciell. Jag tror inte att den är ett broderikit utan att den har sytts av en duktig brodös med fantasi, dock inte samma som den som sydde täcket. Men säker kan jag inte vara.


Och som vanligt fotar jag gamla trasmattsrandningar!


Sista dagen började med att vi besåg det fina renässansslottet i Vadstena. Där i stora salen låg den här gamla kelimduken på ett bord. Så bra att någon vikt upp den så man kunde se de ursprungliga färgena!


Sista stoppet gjorde vi på Spetsmuseet i Vadstena. Där förberedde man sommarens utställning om Greta Sandberg, som var en mycket skicklig bildknypplerska. Den första bilden är av ett uppförstorat foto av en knyppling hon gjort och föreställer de 12 lärjungarna i båten på Genesarets sjö. Den andra bilden tagen genom en glasruta visar fram några typiska byggnader i Vadstena. Så vitt jag förstår gjorde hon mönstren själv – eller knypplade på fri hand.

I trädgården vid museet hängde en annan sorts snäcka.


På väg till bussen passerade vi Svenska spetsars butik vid torget. Den var dessvärre – eller lyckligtvis? – stängd, men i skyltfönstret hängde en rolig modern tillämpning av den gamla tekniken, en knypplad vimpelgirlang. Alla vimplar var olika.


Together with friends in a society I belong to, I made a busride to places close to the little medieval town of Vadstena. We paid visits to the old spa in Medevi, where I spied some old embroidered chair cloths. At the culture reserve Åsens by (village of Åsen) I came upon rug carpets, a quilt and an embroiderad pillow case. The renaissence castle of Vadstena was pretty empty, but on a table in the great hall there was an old kelim weave. The last place we visited was the Lace Museum in Vadstena, a town well known in Sweden for the bobbin laces made here.

Boktips

Nu har jag läst en väldigt inspirerande, lärorik och intressant bok!

Från Island kom Hildur Hakonardottir. Från Shetlandsöarna kom Elizabeth Johnston. Och från Norge kom Marta Klove Juhl. (Ber om ursäkt för att jag inte fixar de specifika bokstäverna…) Dessa tre visa och textilkunniga kvinnor möttes på museet i Hordaland utanför Bergen i Norge för rätt många år sedan, i akt och mening att undersöka den varptyngda vävstolen i alla aspekter. Det blev många möten och experiment, rotande i arkiv av olika slag, genomgång av arkeologiska skrifter, intervjuer och bokläsande, ännu mer experimenterande och möten, och till slut blev det denna redovisning av det nuvarande kunskapläget.

Boken innehåller redogörelser för vad som vävts på den varptyngda vävstolen på Island, på Shetlandsöarna och i Norge. Det tidsmässiga spannet sträcker sig från bronsålder till nutid. Där finns t ex mycket om vadmalsproduktionen på Island som jag tacksamt tar till mig. En stor del av boken är en ren handbok om hur man sätter upp en väv och väver, dessutom med fler än ett skaft. Uppsättningen är annorlunda än den som visas i Ellinor Sydbergs häfte. Bättre eller sämre kan jag inte yttra mig om – än. Här visas bilder en mängd färggranna vackra vävar ur den norska traditionen. Det finns också flera bidrag av andra författare som skrivit om olika experiment, som att väva plockad dubbelväv i ett hus med enbart belysning från ett vindöga eller att bereda vadmal i havet med hjälp av vågor och tidvatten, och annat. Ett intressant kapitel skrivet av redaktören Atle Ove Martinussen handlar om hur handlingsburen kunskap överförs, den kunskap som man inte kan läsa sig till. Det är alldeles för mycket bra saker i boken för att jag ska kunna redogöra för allt det i korthet här.

Jag fick tips om boken via en sida på facebook, Historiska textilier. Nästan omedelbart skickade jag iväg ett mejl till Museumssentret i Hordaland och frågade om jag kunde få köpa den. Efter ett vänligt svar och ett enkelt överförande av pengar via bank tog det knappt en vecka innan jag hade den i min hand. Den är föralldel ganska dyr, och portet var ganska saftigt det också, men ibland måste man bara ha.

Alltså:
The Warp-Weighted Loom av Hildur Hakonardottir, Elizabeth Johnston, Marta Klova Juhl
ISBN 978-82-7959-219-8
Förlag Skald 2016

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Böcker och böcker!

Under sommaren har jag gjort några fler nyförvärv. Kan inte låta bli… 


Den här boken är sprillans ny för i år. Tror jag i alla fall, hittar inget tryckår… Ulla Berglund Brasch, som då var mjukslöjdskonsulent i Dalarnas län, gjorde under åren 1993 – 1996 en inventering av sådana virkade plagg som hörde till dräkten i Nås socken. Här redovisas den inventeringen och dessutom en hel del andra virkade plagg runtom i Norden. Det var efter 1800-talets mitt som virkningstekniken spred sig i Sverige. Den var vanligast i de borgerliga salongerna men nyfikenhet och lust att prova något nytt har ju alltid funnits. Och när man -nej knappast, kvinna – sedan lärt sig tekniken ville hon tillämpa den på ett sätt som var användbart i den kulturkontext man levde i. Alltså virkade hon småplagg och accessoirer som passade in i dräktbruket. Men eftersom tekniken inte har äldre hemortsrätt i Sverige än så, ansågs den ointressant av de flesta damer och herrar som gjorde de stora undersökningarna av det folkliga klädbruket och textilförrådet under 1800-talets slut och 1900-talets början. Detta gjorde att virkningen helt oförtjänt fick tummen ner av den gryende hemslöjdsrörelsen. Gudskelov har den synen försvunnit! 


I boken visas många bilder av färgglada dräktdelar: kjolflätor (så kallas slitkanten längst ner på kjolen), hängslen, mössor, pälsband, hjärtvärmare, handplagg av olika slag och ett antal mer udda föremål. Förutom föremål från inventeringen i Nås redovisas vad som finns i andra museisamlingar. Det finns en förteckning över särskilt duktiga virkerskor: så bra att även dessa uppmärksammas! Och så finns det diagram över mönster och allmänna råd hur man går tillväga, plus beskrivning till hjärtvärmare och vantar. En mycket matnyttig bok. Den kan köpas från Nås Hemslöjdsförening. Själv köpte jag den på Dalarnas museum. ISBN 978-91-639-1089-0.

Sedan har stickdrottningen Kate Davies i Skottland gett ut en ny bok. 


”Hap” är ett shetländskt ord för ett plagg man sveper in sig själv eller en liten person i, företrädesvis en sjal eller mindre filt. Kate Davies har bett 13 välkända europeiska stickdesigners att komponera modell och göra beskrivning till ett sådant plagg, och resultatet är enligt min mening väldigt lyckat. Många har förstås hållit sig nära den shetländska traditionen med spetsstickning, men andra har tolkat utmaningen på andra vackra och funktionella vis. Givetvis har mönstren angivna garnkvaliteter men här kan man ju i många fall hålla sig lite fritt till de rekommendationerna. Bara man inser att karaktär och storlek kan förändras är man fri att experimentera, och det är en väldigt generös inställning till den stickande gemenskapen som visas här. Den första delen av boken är en grundlig genomgång av historien bakom den shetländska spetsstickningen ut flera aspekter. 

Det finns många vackra bilder att njuta av: bilder av landskapet och välstylade fotografier av modellerna. Dessutom är den historiska delen väl illustrerad med gamla och nya bilder. En njutning att läsa! Boken kan beställas från författaren genom hennes hemsida: Kate Davies Designs. Den finns säkert på flera internetbokhandlar också. Här kommer ID-numret: ISBN 978-0-9574666-3-0. 

Till sist kommer här en lite mer luggsliten bok.


Den låg och väntade på mig på midsommardagens storloppis i sporthallen i Mora. Det här är en sammanställning av olika artiklar från den amerikanska damtidningen Woman’s Day om olika textila tekniker, så som de tillämpades i Amerika, det som vi i dag kallar USA. Under flera år drev tidningen ett ambitiöst projekt med att leta upp gamla exempel i olika museisamlingar och hos privatpersoner, ta tydliga och vackra bilder och dessutom göra en moderniserad beskrivning av någon av de gamla textilierna. Boken är indelad i olika kapitel som behandlar broderi i fyra olika klasser (embroidery, crewel work, cross-stich, needlepoint), lapptäcke i tre olika klasser (patchwork, appliqué, quilting), hooking (vet inte om vi har en svensk term), virkning, stickning, vävning, candlewicking (ser ut som en form av matelassé) samt tillverkning av mattor i några olika tekniker. Alla teknikerna har tydliga teckningar över hur man gör. Om ni undrar vad hooking är för något så är det ett sätt att med en specialkrok dra tygremsor genom en gles tygbotten. Remsorna bildar öglor på rätsidan. Det är en teknik som lämpar sig bra till mattor t ex. 


Här är ett uppslag från kapitlet om appliqué. Det avslutas med mallar och beskrivning till överkastet i mitten undre raden. Den här boken från 1963 eller 1964 har inget modernt ID-nummer, men är tryckt i England hos B. T. Batsford LTD. i London, tror jag. Det finns ett library of congress-nummer: 63-17731. Men den är antagligen svår att få tag i. 

En annan intressant sak med den här boken är författaren, Rose Wilder Lane. Här presenteras hon som historiker, men egentligen var hon författare och journalist. Och vad är det för märkvärdigt med henne då? Ja, det kanske ringer en klocka om jag nämner hennes mamma, Laura Ingalls Wilder, författaren till boken om Det lilla huset på prärien och alla uppföljarna. Inte vet jag vad ni tycker, men jag har fortfarande behållning av att läsa de böckerna och göra gärna om det då och då. Nu är jag inte längre så tagen av den idylliska och perfekta familjen Ingalls Wilder, där mamman tyckte att den enda goda indianen var en död indian, utan läser mellan raderna om alla knep och färdigheter de besatt för att klara av den arbetsamma vardagen som pionjärer på prärien. Jag kan få samma information av att läsa Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla eller Astrid Lindgren, för den delen. Goda socialantropologiska beskrivningar av hur livet tedde sig. Om Rose Wilder Lane finns mycket intressant att läsa på t ex Wikipedia.