Kategoriarkiv: textilhistoria

Vad som gör en textilnörd glad

Abstract in English below.

I en väns gamla hus i min hemby gjorde jag några textila fynd. Huset ligger i Ore socken i norra Dalarna. För en textilnörd som mig är även trasiga och dammiga saker intressanta.

Först ut är en liten mössa för en gosse. Vi vet att det är för en gosse eftersom det är sex kilar som möts i nacken. Det är oklart vem som burit mössan och när, men det bör ha varit före 1940 gissar jag. Efter 1930-talet hade nog mer moderna barnkläder slagit igenom. Här syns en blandning av äldre kattunstyger och bomullstyger från tiden.


Insidan är minst lika intressant, ett fint rutvävt bomullstyg. Vad som knappt syns är resterna av knytbanden. De är tillverkade av ett glansigt material i någon slags diagonalteknik. Jag har sett sådana band på andra gamla textilier från 1900-talets början men blev förvånad att hitta det här.


Nästa plagg är en liten flickmössa. De syddes med sidostycken och ett mittstycke som gick över hjässan och nacken, och det ska vara olika tyger. På den här tiden var det viktigt att ange kön även på ett spädbarn. Den är jätteliten, mössan, kunde passa en docka.


Här blev jag helt fascinerad av tyget som använts till foder. Men det är hopsatt av många bitar, och det är svårt att få klarhet i hur rapporten går. Inte heller får man klart för sig om det är två olika tyger som använts. Men det är verkligen en stor tidsmässig överlappning mellan mössans modell och det tyg som använts till foder. Jag har visserligen sett många alldeles otroliga mönster och färgkombinationer från 1800-talets slut. Så vad vet man?


Och så fick jag syn på något ovanligt på golvet. Här fanns det tydligen ett behov av en liten dörrmatta och så tog man vad som fanns. Men dekorativ skulle den ju också vara.


Tygerna som använts är moderna för tiden, en blandning av bomulls- och ylletyger. Korsen är fastsydda med langettstygn men lapparna är hopfogade på maskin. Vad som legat bakom den originella formgivningen får vi aldrig veta. Den här lilla mattan har en baksida av hopfogade bitar av mestadels samma tyg.


Därefter en variation på temat. Den här mattan är helt maskinsydd.


Här var det en extra intressant baksida, en bit av en gammal matta. Det fanns många andra mattor i huset gjorda med det här temat i randningen, breda skyttelkastade bottnar och effektränder med vridna trasor. Enkelt och snyggt.


Så ni förstår, jag var glad i flera dagar över dessa fynd.

When visiting the village where I was born, far from Stockholm where I live nowadays, I happened to come across these old textilies in an old friend’s house. The two small hats, the first one for a boy and the second for a baby girl, were probably sewn and worn in the beginning of the 19th century. They are made in models according to the traditional costume in the area. The two small door carpets in patch work are both unique in model. The fabrics are later in time and they are mostly sewn on a sewing machine. I wouldn’t call them common, but who knows what I will find next?

Ur min textila skattkammare – del 2

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.

Pilgrimstapeten

Abstract in English below.

Vi gjorde en tur i Värmland, lilla gubben och jag, förra veckan. Det var jag som stod för planering och resväg, och en av de viktigaste stationerna var Utmarksmuseet i Ransby med sin Pilgrimstapet. Den har ju visats i Stockholm på Medeltidsmuseet, men av någon outgrundlig anledning kom jag inte iväg och såg den då. Å andra sidan fick jag ju nu en stor dos Värmland på köpet.

1995 samlades ett antal arbetslösa kvinnor från norra Värmland och Solör i Norge för att försöka genomföra ett stort projekt, ett broderi inspirerat av Bayeux-tapeten. (Den får ni googla på, om ni inte känner till den. Men den har jag också sett.) Projektledare var Gunnar Svensson. I museet visas en film med de som arbetat med broderiet, och de berättar om sin tveksamhet inför påhittet och osäkerhet inför de tekniska utmaningarna. De kom dock igång och resultatet är verkligen storartat! Arbetet pågick i två år, och de som broderade heter: Lena Andersson, Siv Andersson, Ingrid Berhardsson, Susanne Björklund, Inger Christensson, Gun-Britt Jacobsson, Venche Karlsson, Camilla Liljegren, Helene Nilsson, Ragnhild Martinsson,  Jorunn Palmqvist, Susanne Persson, Ellen Smalberget, Clarie-Ann Stigsdotter, Ann-Sofie Sätherberg. En del av dessa var mer ”gästbrodöser” och andra arbetade med projektet hela tiden.

Bayeux-tapeten broderades för att skildra förhistorien till slaget vid Hastings 1066, själva slaget och en del av efterhändelserna. Den är 70 meter lång ungefär, broderad på linne med ullgarn i många färger. Den är mirakulöst bevarad sedan tidig medeltid och visas i ett specialmuseum, som jag varmt rekommenderar ett besök till. Fast det ligger ju i Frankrike förstås.

Jag fick inte klart för mig om idén till Pilgrimstapten var enbart Gunnar Svenssons och inte heller hur han kom på den. Men i alla fall, förslaget var att göra ett broderi som berättade om den pilgrimsled som för länge sedan gick från Vänern till Nidaros, nvarande Trondheim i Norge. Den kyrkan är ju helgad åt S:t Olov, ett av de viktigaste helgonen i Norden. Leden användes då i flera hundra år, så länge Sverige och Norge var katolskt, och påverkade landskapet utefter vägen oerhört hela tiden, med kyrkobyggen, härbergen, kulturella impulser och så vidare. Och Bayeux-tapeten fick vara förlaga i rätt hög grad när det gällde materialval, tekniker och disposition av ytan. Brodöserna kände ju knappt till den, men det verkar allt som om dom rätt snart fick häng på tanken. Och det är ju så att görande är ett effektivt lärande.

Pilgrimstapeten har fått ett eget fint hus i Utmarksmuseet, visas uppsatt i bekväm ögonhöjd och förhoppningsfullt med skonsam belysning. Den är upplagd i geografisk ordning, börjar i Hammarö vid Vänern och slutar i Trondheim. Under vägen får vi se vyer från både nu och då, med större motiv i mitten och mindre, kompletterande motiv i händelseband upptill och nertill. Den är 40 meter lång, så det är ju inte möjligt för mig att visa foton på hela. Den var också ganska svårfotograferad, med ojämn belysning och reflekterande strålkastare.


Först en bild på själva museet inuti. Snyggt gjort tycker jag. Tänk nu på att ni kan klicka upp bilderna i storlek!


Mina bilder ligger också i geografisk ordning, men som sagt, det är massor av motiv som jag inte kunde fota.


Kyrkan i Ekshärad och små bilder som bl a syftar på de stora spelmansstämmor som hålls där.


Här har vi kanske ett självporträtt av en brodös. Annars förekom de mest som initialer här och där.


Primstaven, bevarad i en norsk kyrka, dateras från 1585 och är en slags kalender över årets helgondagar.




Suverän bild av ett par i en skåpsäng.


På Bayeux-tapeten finns en bild av en komet. Så det var helt logiskt att Hale Bopp, som visade sig för oss under de här åren, fick komma med här.


En av dessa resoluta men anonyma kvinnor historien inte berättar om.


Slutmålet, Nidarosdomen, numera katedralen i Trondheim. Här i biskopsgården invigdes tapeten i närvaro av kung Harald V. Får väl bli ett utflyktsmål nästa sommar kanske?

Och tack till er som hängde med till slutet!

This blog post tells about a visit to Utmarksmuseet, situated in the north of the county Värmland in Sweden. Here you can see The Pilgrim Tapestry, embroidered by women as a project against unemployment there and in Norway, in the years 1995-1997.  It is inspired by The Bayeux Tapestry, as is clearly seen, but this one tells the story of the pilgrim’s way from the lake of Vänern in Sweden to the cathedral of Trondheim in Norvey. The pilgrims followed the river Klarälven and had a large impact on the people, the landscape and the culture for several hundred years, as long as Sweden was a catholic country.

Reserapport

Abstract in English below.

Nu har jag varit ute på resa med Skansens byalag igen. Den här gången bodde vi i Vadstena och bussade oss runt mellan olika sevärdheter där. Här kommer en rapport som fokuserar på de få textila föremål som kom i min väg.

Vårt första stopp var i Medevi brunn. Där kan man hyra in sig och bo i autentisk 1700-talsmiljö om man vill. De här avtagna stolklädslarna är dock senare, från slutet av 1800-talet. De kan säkert vara färdigframställda  broderikit, som en dam med gott om tid broderat. Den ena bilden visar en stolsits och den andra två stolsryggar. Men det här hände för så länge sedan så någon copyright finns inte! Bara att sätta igång om en får lust.

Dagen efter for vi till Åsens by, ett kulturreservat i gränstrakterna mellan Småland och Östergötland. Här hängde trasmattorna på vädring.


Inne i ”Teklas hus” hittade jag en bäddad soffa med ett intressant täcke och en fin broderad kudde. Den som sydde täcket har velat pigga upp det svarta med lite broderi. 


Den broderade kudden var lite speciell. Jag tror inte att den är ett broderikit utan att den har sytts av en duktig brodös med fantasi, dock inte samma som den som sydde täcket. Men säker kan jag inte vara.


Och som vanligt fotar jag gamla trasmattsrandningar!


Sista dagen började med att vi besåg det fina renässansslottet i Vadstena. Där i stora salen låg den här gamla kelimduken på ett bord. Så bra att någon vikt upp den så man kunde se de ursprungliga färgena!


Sista stoppet gjorde vi på Spetsmuseet i Vadstena. Där förberedde man sommarens utställning om Greta Sandberg, som var en mycket skicklig bildknypplerska. Den första bilden är av ett uppförstorat foto av en knyppling hon gjort och föreställer de 12 lärjungarna i båten på Genesarets sjö. Den andra bilden tagen genom en glasruta visar fram några typiska byggnader i Vadstena. Så vitt jag förstår gjorde hon mönstren själv – eller knypplade på fri hand.

I trädgården vid museet hängde en annan sorts snäcka.


På väg till bussen passerade vi Svenska spetsars butik vid torget. Den var dessvärre – eller lyckligtvis? – stängd, men i skyltfönstret hängde en rolig modern tillämpning av den gamla tekniken, en knypplad vimpelgirlang. Alla vimplar var olika.


Together with friends in a society I belong to, I made a busride to places close to the little medieval town of Vadstena. We paid visits to the old spa in Medevi, where I spied some old embroidered chair cloths. At the culture reserve Åsens by (village of Åsen) I came upon rug carpets, a quilt and an embroiderad pillow case. The renaissence castle of Vadstena was pretty empty, but on a table in the great hall there was an old kelim weave. The last place we visited was the Lace Museum in Vadstena, a town well known in Sweden for the bobbin laces made here.